För tredje hösten i följd får en tränare lämna VfB Stuttgart. För tredje gången i följd efter förlust mot Augsburg. För andra gången i följd den 24:e november. Alexander Zornigers tid i klubben blev kortvarig, men kanske är det den tränare som har svidit mest för klubben att göra sig av med.
Tidigt i våras började det att ryktas om Alexander Zorniger var klar för Stuttgart som tränare inför säsongen. Efter att ha lämnat RB Leipzig valde Stuttgart att agera snabbt bakom kulisserna för att säkra den unge tränaren vars filosofi med ”överfallsfotboll” för Leipzig till Tysklands näst högsta fotbollsdivision.
Väl presenterad i sin nya miljö var Zorniger ankommen som en frälsare. Uppväxt i delstaten Badem-Württemberg och en man av folket tilltalades fansen tidigt av deras nye tränare som gjort sig känd för att vara en rak och ärlig figur, ingen som är rädd för att trampa folk på tårna precis som sin företrädare Huub Stevens. Men med Zorniger fick fansen en personligare relation, någon som de kunde relatera med i och med hans bakgrund.
För Stuttgart var det inledningen på ett stort projekt som klubben planerade. Det handlade om att bygga något långsiktigt efter två år av bottenstrid i Bundesliga och år av ekonomiska trångmål. Den anrika klubben som så sent som 2007 lyfte mästarskölden skulle återigen etablera sig högre upp i tabellen och på sikt utmana de allra största.
Stuttgart har varit drabbade av ekonomiska bekymmer de senaste åren där mer pengar har spenderats på nyförvärv än vad de faktiska framgångarna gjort möjliga. Sponsorintäkterna har minskat, även om den lokala huvudsponsorn Mercedes har haft en hjälpande hand med i klubben. Men i en av de ekonomiskt mest starka regionerna i Tyskland hade många förväntat sig mer.
Stuttgart har dessutom varit sportsligt ohotade i regionen under en lång period, något som givit ett försprång gentemot lokala rivaler men Hoffenheims framfart har tvingat Stuttgart till att tänka om. Problemet är att klubben levt på gamla meriter och en tro på att tradition ska slå klass, vilket har varit en snedsteg som har blivit kostsamt. Med Zorniger skulle man återigen förlita sig på klass.
Tidigt på försäsongen gjorde Zorniger förutsättningarna klara för sin nya klubb. Stuttgart hade saknat en tydlig idé, filosofi för att uttrycka sig i moderna fotbollstermer och det skulle Zorniger ändra på. Stuttgart skulle spela en modern, aggressiv överfallsfotboll där motståndarna inte skulle få det minsta av tid och lugn med bollen.
Det skulle inte heller ta särskilt lång tid innan Zornigers tankar anammats av såväl positiva som negativa kritiker. Under försäsongen besegrade Stuttgart självaste Manchester City med 4-2 efter en bländande första halvlek. Zornigers mannar hade ledningen med 4-0 redan efter 36 minuter mot ett förhållandevis starkt City och många anade att stordåd kunde ligga runt hörnet för Stuttgart.
”Äntligen!”, pustade människorna kring Stuttgart ut. Sportchefen Robin Dutt trodde sig på förhand ha fyndat på marknaden och försäsongen gav mersmak. Stuttgart såg att vara på väg ut ur de senaste säsongernas kaos och det med en fotboll som skulle omvälva det tyska fotbollsklimatet. Det var inte bara en tänkbar comeback, utan en möjlig knock-out som skulle få klockorna att klämta ut hela vägen på den tyska landsbygden.
Men vad försäsongen lovade var inte vad fansen fick se under säsongsinledningen. Stuttgart inledde de första fem matcherna med att förlora alla fem, något som höjde varningens finger men Stuttgart var inte beredda att offra Zorniger omedelbart – det var trots ett allt ett långsiktigt projekt och den nye tränaren behövde tid.
På de efterföljande åtta omgångarna samlade Stuttgart ihop tio poäng efter segrar mot de två nykomlingarna Ingolstadt och Darmstadt samt bottenkonkurrenten Hannover, plus en poäng i derbyt mot Hoffenheim. De två sista matcherna mot Bayern München och Augsburg slutade dock båda med förlust (0-4).
Helgens förlust mot tabelljumbon Augsburg var det som fick bägaren att tippa över. Inte bara för att Augsburg själva haft en tuff höst, men framför allt då Stuttgart och Zorniger själva såg håglösa ut. Det var som energin, hoppet, tron på Zorniger hade försvunnit från spelarna och därför kände sig Stuttgart tvingade till att agera.
Det var dock säkerligen inte ett enkelt fattat beslut. Innan landslagsvilan gick sportchefen Dutt ut och tydligt markerade att framtiden var med Zorniger. Klubben diskuterade inte någon bottenstrid utan var fortfarande högst involverade i tankarna på sitt långsiktiga projekt. Ett projekt som man lagt all sin tro på när man knöt till sig Zorniger under våren.
Nu är den tiden förbi och det lämnar Stuttgart i en kuslig tomhet, ett vakuum där man återgår till det status quo som funnits under de senaste två säsongerna. Projektet är upplöst och riktningen är oklar. Flertalet nyckelspelare sitter på utgående kontrakt och klubben har en mastodont uppgift framför sig, inte bara för att man behöver rädda sig själva från nedflyttningen återigen, utan för att man ännu en gång behöver starta om från noll.
För Alexander Zorniger blev det en intensiv period i Stuttgart som ändå inte skadades hans rykte. Faktum är att jag under mina år aldrig har varit med om en tränare med så många motgångar som har varit så pass hyllad som Zorniger. Motståndartränaren har hyllat hans fotbollsfilosofi och sättet Stuttgart spelat på – trots att de sällan har tagit poäng – och även den egna styrelsen.
Därför måste dagens beslut ha kommit som en chock för Zorniger. Hans första försök i Bundesliga blev inte framgångsrikt, men hans anseende lämnas oberört och kanske till och med aningen förstärkt. Motsägelsefullt men sant. Och jag tror att vi kommer att få se mer av honom i Bundesliga i framtiden.