Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Schaaf ett bra val för ett krisande Hannover

Twitter: @atnilsson

Vinteruppehållet har i Tyskland mest handlat om tränare, mindre om spelare. Igår blev det klart att Thomas Schaaf tar över Hannover som befinner sig på 17:e (nedflyttningsplats) under vilan. För Schaaf blir det hans tredje uppdrag i Bundesliga efter att ha spenderat drygt 15 år i Bremen och en säsong i Frankfurt som han lämnade under våren. Ett intressant val som många på sätt visar på vad Hannover vill uppnå framöver.

Michael Frontzeck räddade Hannover kvar i våras från nedflyttning och fick fortsatt förtroende. Men det absoluta förtroendet från ledningen tycktes han aldrig åtnjuta och den kommande majoritetsägaren Martin Kind blandade uttalande om support med ultimatum om resultat. Till slut blev situationen ohållbar och Frontzeck avgick innan klubben hann sparka honom.

Frontzeck lyckades aldrig bygga vidare på den lilla boost man fick av att klara kontraktet. Framför allt förlusten av lagkaptenen Lars Stindl lyckades man aldrig ordna upp och Hannover har inte hittat någon balans under hösten. Frontzeck försökte att få ordning på det men avsaknaden av tydlighet och idé samt ett konstant stjälpande av sin auktoritet från ledningshåll bidrog till att resultaten på planen aldrig lyfte.

Men det är inte bara i Frontzecks fall som Hannover har gjort det svårt för sig själva. Sportchefen Dirk Dufner fick inför sommaren reda på att han efter sommarens transferfönster skulle få gå. En inte alltför enkel situation för en sportchef som skulle rekrytera spelare till klubben trots att han själv inte skulle bli kvar. Men Dufner gjorde sitt jobb, fick in ett par intressanta namn och lämnade med någon sorts heder i behåll. Även om hans nyförvärv inte har imponerat.

Dryga månaden efter att Dufner fick lämna klubben kom Martin Bader in som sportchef. Bader fick efter massvis av år lämna Nürnberg då han vid flera tillfällen ansetts vara något av en knähund till diverse ultrasgrupper kring klubben. Bader har den fackliga kompetensen för jobbet men hans sista säsonger i Nürnberg blev alltifrån lyckosamma och hans start i Hannover har inte bidragit till att återvinna förtroende och status – åtminstone inte ännu.

Och det är vad Thomas Schaaf kommer in i. En klubb med en förhållandevis färsk sportchef, en blivande majoritetsägare i Martin Kind som gärna uttrycker sina åsikter i media och ett lag som inte har nått tillräckligt hög nivå för att ta sig ur bottenstriden. Schaaf var självklart medveten om förutsättningarna när han tog jobbet och analyserande säkerligen allting väldigt grundligt, men något oväntat får det ändå ses som att en så pass profilerad tränare som Schaaf väljer att göra comeback i just Hannover.

För Schaaf är ett tränarnamn som har ett bra rykte i Tyskland. Hans tid i Bremen var framgångsrik där klubben under flera år var största utmanare till Bayern Münchens. Hans ettåriga sejour i Frankfurt var kort, men likväl klart godkänd men där Schaaf lämnade efter att han personligen känt att han saknat stödet från ledningshåll (vilket gör relationen till Martin Kind spännande på sikt).

Schaaf vill spela en offensiv fotboll. Det är ingen tränare som väljer att backa hemåt i första taget och Hannoversupportrarna kommer att få se en mer aggressiv fotboll under Schaaf än tidigare tränare. Hans auktoritet och pondus inger respekt i laget och han kommer säkerligen bara med hjälp av det kunna få ut några ytterligare procent av laget under sin inledning.

Men vad Hannovers värvning av Schaaf – vars kontrakt gäller i ett och ett halvt år – vittnar om är en långsiktig satsning. Schaaf är en tränare som vill bygga långsiktigt och är en tränare som har bevisat att han kan jobba under en längre tid i en klubb utan att utvecklingen stagnerar fort. Med Schaaf får klubben en tränare att jobba med och kring, man kan anpassa värvningar efter hur han vill jobba och efter några år av kortsiktiga tränarlösningar känns Schaaf som den första som faktiskt kan leda klubben under en längre tid. Och det är en positiv utveckling för ett Hannover som fått jobba kortsiktigt på sistone.

Adam Nilsson

Tankar kring Guardiola och Ancelotti

Twitter: @atnilsson

Efter några dagar av vila från skrivandet och inledande julsemester i Tyskland är jag återigen tillbaka på svensk mark. Nyheten om Pep Guardiola nådde mig efter att jag kommit fram till Dresdens tågstation och man kan enkelt säga att det är en av årets största fotbollsnyheter i Tyskland. Och efter några dagar av tankar sammanfattar jag mina så här:

Det var ett väntat besked att Guardiola kommer att lämna Bayern efter säsongen. Det har varit en följetong under hösten där jag till en början trodde att han faktiskt skulle förlänga. Men ju längre hösten har lidit desto mer har pendeln svängt åt att han kommer att lämna. Hela den här ”vi tar det till jul”-sagan som Pep och klubben ville göra gällande var en given manöver för att skapa sig själva tid att undvika en större medieanstorming och hitta en adekvat ersättare.

Att döma av Karl-Heinz Rummenigges kommentarer anade han redan i september att Pep skulle lämna då spanjorens ”tonläge förändrades”. Det gav Rummenigge och ledningen tid att arbeta ut en plan utifall att Pep skulle lämna och det låter rimligt på många sätt och vis att det var så att man hörde sig för i olika tränarläger kring intresse. Det var i samma vända som till exempel Dortmundrepresentanter nämnde att Klopp skulle kunna träna Bayern en dag. Jag förutsätter att Bayern sonderade den terrängen bland annat.

Huruvida beskedet betyder att Guardiola blir en ”lahme Ente” (”Lame duck”) känns förhållandevis givet då Ancelotti redan tycks vara involverad i planerna inför nästa säsong (vilket är rimligt naturligtvis). Frågan som egentligen är intressantare är huruvida laget kommer att svetsa sig samman är en annan. Under Heynckes, som hamnade i samma situation, blev det ju så att laget fick några extra procent av beskedet att han skulle avsluta sin karriär men jag är tveksam till att Guardiolas besked kommer att få samma effekt.

Dels för att laget inte alls har samma relation till Guardiola som man hade till Heynckes. Dels för att fansen inte har omfamnat Guardiola på samma sätt. Spanjoren har visserligen satt sitt märke på laget och klubben men han har långt ifrån vuxit sig till en ikonisk figur. Han har själv medvetet tagit avstånd från det publika, varit rätt svårt för media att få tag i och sällan blottat sina känslor särskilt öppet. Han har helt enkelt varit väldigt professionell och ärligt talat något kall.

Dessutom har hans aktier inte stärkts av de otaliga tår han har trampat på under sina år i Bayern. Från läkare till spelare och flera därtill har rykt med när Guardiola har velat ha det på sitt sätt. Ledningen under Rummenigge har varit medgörliga på ett sätt som ingen annan tidigare tränare har fått uppleva. Guardiolas biografskrivare Marti Perarnau skrev nyligen ett blogginlägg där han sa att en sak Guardiola är ledsen över är att han inte fått jobba mer med Uli Hoeneß. Jag skulle säga att med Hoeneß hade Guardiola aldrig fått den makt som han idag åtnjuter i klubben (det finns en anledning till varför van Gaal och Honeß ogillar varandra rätt mycket) och därför tror jag spanjoren ska vara förhållandevis tacksam över att deras samarbete inte varade särskilt länge.

Ersättaren Ancelotti känns som ett givet val av ett Bayern som vill kapitalisera på sin nuvarande status inom fotbollen. Bayern har gått från att vara en tysk angelägenhet till en europeisk sådan under de senaste åren och med Ancelotti får man den ledige tränare på marknaden som haft högst status. Alternativen där bakom var inte särskilt många och inte heller särskilt namnstarka och Bayern vill fortsätta på sin inslagna väg mot den europeiska toppfotbollens högsta punkt.

Utöver styrkan i namnet Ancelotti får man en tränare med en diger meritlista och en personlighet som är motsatt mot Guardiola. Ancelotti tycks vara mer av en pragmatiker och mer av en diplomat. Toni Kroos berättade nyligen i en intervju att ingen i Real Madrid hade ett ont ord att säga om italienaren efter att han fått lämna klubben och Kroos menade på att det sa rätt mycket om Ancelottis förmåga att relatera och skapa relationer till spelare – även sådana som inte fick särskilt mycket speltid.

Ancelotti är en gentleman som kommer att ha en lugnare framtoning i klubben vilket man vill ha nu när Guardiola har rört om rejält i grytan under de senaste säsongerna. Man får in en tränare som inte ska bygga om vad Guardiola gjort, utan vidareföra det arvet och sätta lite lite av sin prägel på det. Man får in en tränare som bygger fler relationer med journalisterna vilket har saknats hos Guardiola som mest verkat irriterad över de tyska skribenterna. Enkelt sagt får man in en person som utåt sätt ger ett varmare och mer hjärtligt intryck. En person som skapar en lugn omgivning vilket är viktigt för Bayern nu. Jag tror att det är en kanonvärvning. Ancelotti har gjort liknande jobb i stora klubbar tidigare och det med framgång. Han borde lyckas i Bayern också.

God jul på er!

Adam Nilsson

Vilka kan tänkas ersätta Guardiola (om han nu lämnar)?

Twitter: @atnilsson

Det har gått två dagar sedan Marca gick ut med uppgifterna om att Pep Guardiola bestämt sig för att lämna Bayern München. Uppgifterna är ännu obekräftade men med tanke på vilken vidd de fått i internationell media är det enkelt att få intrycket av att det är sant. En bekräftelse kommer nästa vecka har Guardiola själv meddelat och mycket tyder som sagt på att Guardiola lämnar Bayern efter säsongen då hans kontrakt går ut.

Och spekulationerna om vem som kan tänkas ta över efter Guardiola i Bayern München är redan i full gång. Många olika typer av lösningar nämns och jag tänkte i dagens blogginlägg ranka trovärdigheten på de olika namnen som diskuteras.

Carlo Ancelotti – det hetaste alternativet

Den främste mannen som har pekats ut att ersätta Guardiola är Carlo Ancelotti som gått utan jobb sedan han lämnade Real Madrid i somras. Italienaren har statusen för att ta över efter Guardiola och en diger meritlista som imponerar. Ancelotti-ryktet har varit uppe på tapeten tidigare under hösten och det skulle förvåna mig om Bayern inte har hört sig för om tränarens intresse för att vara i Tyskland. Det mest sannolika namnet sett till tidigare uppgifter, meritlista och status i mina ögon.

Jogi Löw – ett mindre troligt alternativ

Ett annat namn som dykt upp i diskussionen är den tyske förbundskaptenen Joachim Löw som har ryktats till flera toppklubbar de senaste åren. Löw har varit på listan över intressanta namn att ta över Bayern förut och är därefter ingen nykomling i sammanhanget. Förbundskaptenen sitter på ett kontrakt över VM 2018 och förutsatt att Tyskland inte misslyckas fatalt lär han bli kvar på posten. Dessutom är det tveksamt om Bayern kan vänta på Löw till efter EM, troligen vill man ha en tränare som är tillgänglig för konkret planering vid ett tidigare skede.

Lucien Favre – ett tänkbart alternativ

Han lämnade Mönchengladbach efter fem raka förluster i höstas men Lucien Favres aktier är fortsatt förhållandevis starka i Tyskland. Favre känner dessutom Bayernbossen Karl-Heinz Rummenigge sedan tidigare och schweizaren har med sina insatser i Mönchengladbach imponerat på flera klubbchefer runt om i Europa. Favres uttåg var allt utom snyggt och ryktena om att han behövts övertalas vid flertalet tillfällen för att fortsätta i Mönchengladbach sätter ett frågetecken över hans mentalitet. Favre kan vara ett alternativ, men långt ifrån det som står överst på listan.

Mark van Bommel – ett alternativ som saknar erfarenhet

Ett namn som oväntat dök upp i tyska tabloider var Mark van Bommels. Den tidigare lagkaptenen har inlett sin tränarutbildning och holländaren har fortfarande goda kontakter till Bayern. Hade van Bommel haft mer erfarenhet som tränare hade han varit ett högst intressant alternativ för klubben, speciellt eftersom att han har en bakgrund i Bayern. Men bristen på erfarenhet gör att det inte är särskilt troligt att van Bommel dyker upp som tränare – åtminstone inte denna gång.

Matthias Sammer – outsideralternativet

Sportchefen har varit Guardiolas högra hand under spanjorens tid i klubben och Sammer har sedan han kom till Bayern för ett par år sedan varit ansvarig för det långsiktiga arbetet rent sportsligt. Hans meritlista tränare är kort men imponerade med framgångar i både Dortmund och Stuttgart. Sammer har själv sagt att han inte är intresserad av att återvända till tränaryrket men frågan är om han inte kan bli ett alternativ om klubben inte hittar ett tillförlitligt namn. Sammer känner spelarna, kan fotboll och skulle enkelt kunna sätta sig in i rollen med minimalt tidsomfång. Ett intressant alternativ, men just inte särskilt troligt.

Jürgen Klopp och Thomas Tuchel – givna men avskrivna alternativ

Två namn som Bayern garanterat hade varit intresserade av om de varit tillgängliga är Jürgen Klopp och Thomas Tuchel. Innan Klopp skrev på för Liverpool började det sippra ut uppgifter om att Bayern hört sig för kring Klopps omgivning om hans intresse och även om han varit i rivalen Dortmund var han ett högst intressant alternativ för Bayern. Thomas Tuchel besökte klubben under sitt sabbatsår från fotbollen och har jämförts med Guardiola i många fall. Däremot finns det inget som talar för att han ens skulle tänka tanken på att lämna Dortmund. Bayern hade gärna haft en tysk tränare om bra alternativ funnits tillgängliga, just nu är så inte fallet.

Adam Nilsson

Leverkusen återvänder till platsen där "Vizekusen" etablerades

Twitter: @atnilsson

Ikväll återvänder Leverkusen till Unterhaching för att spela DFB-Pokal. En match som på pappret inte ser ut att vara mycket för världen. Men återkomsten till den lilla delen av München väcker mörka minnen hos Leverkusen om säsongen 1999/2000, säsongen då uttrycket ”Vizekuzen” (också ”Neverkusen”) myntades i Tyskland.

Den 20:e maj 2000 spelades den 34:e och sista omgången av Bundesliga. Inför omgången hade Leverkusen tre poängs försprång till tabelltvåan Bayern München. Med 4-1 i ryggen från hemmasegern mot Eintracht Frankfurt skulle nykomlingen Unterhaching bli det sista momentet innan ”Die Werkself” skulle få lyfta Bundesligaskölden för första gången i historien.

Unterhaching hade veckan innan förlorat mot Hamburg borta med klara 3-0 och tränaren Lorenz-Günther Köstner valde att göra fem förändringar gentemot den matchen. I laget fanns bland andra målvakten Gerhard Tremmel (idag Swansea) och på bänken fanns André Breitenreiter (idag tränare i Schalke). I övrigt bestod Unterhaching inte av några särskilt namnkunniga spelare som gått till historien.

I Leverkuen visade man dock upp en elva som vittnade om en stor kapacitet. De tyska landslagsmännen Jens Nowotny, Oliver Neuville, Bernd Schneider, Michael Ballack och Ulf Kirsten fanns på planen. Likaså de två brassarna Zé Roberto och Emerson. I försvaret återfanns Robert Kovac och på bänken satt en annan tysk landslagsman i Carsten Ramelow. Kanske är det den bästa startelva Leverkusen någonsin visat upp.

För att undvika att bli överkörda att de tekniskt överlägsna spelarna från Leverkusen valde Unterhachings tränare Köstner att sätta flera av sina spelare på att punktmarkera de offensiva spelarna i motståndarlaget. För Leverkusens sju offensiva spelare betydde det att man följdes hack i häl av en motståndare under varje sekund av matchen. Det var ett knep som lyckades för Unterhaching då Leverkusen hade svårt att ta sig ur pressen och få till ett ordentligt anfallsspel

Utöver de taktiska bekymren var Leverkusens elva tagna av stundens allvar vilket ledde till att det rasande tempot i sitt passningsspel som ”Die Werkself” vanligen visade upp var som bortblåst. Den intensitet och tekniska skicklighet som Leverkusen visat upp under säsongen fanns inte där denna dag i maj. Medvetet oroliga för att släppa in ett mål bakåt och förlora greppet om den enda poäng som behövdes för att säkra titeln saknade Leverkusen riktiga idéer om hur man skulle föra matchen utan att riskera något bakåt.

Och när en opressad Michael Ballack i den 20:e minuten styrde bollen i eget mål utbyttes Leverkusenspelarnas oro till skräck och lamhet som följd. Trots att det återstod mycket av matchen började en övervägande stress att infinna sig i laget vilket ledde till många felbeslut. Leverkusens tränare Christoph Daum fick se sina spelare försöka sig på egna räder framåt för att få till en kvittering utan att lyckas. Istället för att använda sig av kanterna blev Leverkusens spel centrerat vilket spelade det defensivt inriktade Unterhaching rätt i händerna.

Trots ivriga försök från Leverkusen, bland annat genom en frispark som Stefan Beinlich kom farligt nära en kvittering kunde bortalaget inte få hål på Tremmel i hemmamålet. Istället gled Unterhaching fram och satte 2-0 genom Markus Oberleitner på en kontring i den andra halvlekens 72:a minut då Leverkusen tryckt på för en kvittering. 2-0 blev också slutresultatet och Leverkusen fick se mästarskölden, som snabbt förts från arenan i Unterhaching till Olympiastadion i München, höjas av Bayern München som besegrat Bremen med 3-1 och med hjälp av målskillnad tog sig förbi Leverkusen.

Än idag är såren fortfarande blottade i Leverkusen. ”Vizekuzen” är numera ett välkänt begrepp som blev än mer etablerat under säsongen 2001/2002 då Leverkusen tog slutade tvåa i Champions League, DFB-Pokal och Bundesliga. Den senaste titeln för klubben kom 1993 i den tyska cupen, utöver det har man en UEFA Cup-titel från 1988 men i övrigt ekar mästerskapshyllan tom och de orden som Emerson yttrade efter matchen (“Bayer Leverkusen kommer aldrig att vinna något – aldrig, aldrig, aldrig”) har visat sig ligga som en mörk mantel över klubben.

Därför är kvällens möte av extra brisans för Leverkusen som någonstans ännu slickar såren. Unterhaching åkte året efter att man hindrat Leverkusen från Bundesligatiteln ur högstaserien och befinner sig numera i den tyska fjärdedivisionen. Det vore en stor överraskning om Unterhaching kunde hindra Leverkusen idag. Men historien från säsongen 1999/2000 lever kvar än idag, vilket kan ge extra energi när matchen sparkas igång vid 19.00.

Adam Nilsson

Bayern mot Juve och Klopp till Tyskland – vad mer kan man begära?

Twitter: @atnilsson

Det får sägas vara en något nostalgisk stund när man bänkar sig framför lottningen till vårens Europaspel. Man sitter där klistrad vid skärmen. Försöker att lista ut vilka lag som ställs mot varandra. Dra ett djupt andetag när två topplag ställs mot varandra. Kolla åt ett annat håll när det sämsta laget ur pott ett givet får det sämsta laget ur pott två. Det är tradition och det är skönt att vanan håller sig trogen.

För de tyska lagens del kan man säga att lottningarna i Champions League och Europa League generellt blev tuffa. Utöver Wolfsburg fick de övriga tyska lagen i Bayern, Dortmund, Schalke, Leverkusen och Augsburg förhållandevis svåra lottningar och det blir intressant att se vilka som faktiskt tar sig vidare. Mina tankar kring det är som följer:

Bayerns lottning, CL: Juventus

Den kanske svåraste lottningen av de alla fick Bayern som ställs mot fjolårsfinalisten från Italien när Juventus kommer på besök till Allianz Arena. Inför lottningen hade representanter från den tyska klubben uttalat sig positivt inför en rejäl utmaning (försvarsmekanism, någon?) och det fick man verkligen. Det blir två jämna möten där Bayern kommer att gå in som favorit. Men det blir ingen enkel resa för de tyska mästarna.

Wolfsburg lottning, CL: Gent

I den andra änden av spektrumet fick Wolfsburg vad jag anser var den enklaste lottningen av alla i pott nummer två. Belgiska Gent stod för ett par härliga matcher i gruppspelet och tog överraskande andraplatsen i gruppen. Belgarna har bevisat att man kan göra bra ifrån sig på den här nivån men över två möten ska Wolfsburg vara det bättre laget. Tyskarna har större individuell kvalitet och borde ta sig vidare förhållandevis simpelt.

Dortmunds lottning, EL: Porto

För Dortmund blir det en resa till Portugal och Porto i sextondelsfinalen av Europa League. Portugiserna var långt ifrån en enkel lottning för Dortmund som verkligen kommer att ställas på prov i detta dubbelmöte. Porto har massvis med erfarenhet från spel ute i Europa och känslan är (ingen som helst statisk bakgrund) att portugisiska lag har en tendens att kunna ta sig rätt långt i Europa League. Jämnt skägg mellan dessa två lag skulle jag säga.

Augsburg lottning, EL: Liverpool

Jag trodde att Klopp skulle få återvända till Dortmund omedelbart. Det blev Tyskland men istället Augsburg för Liverpool. Augsburg som med nöd och näppe tog sig igenom gruppspelet efter en heroisk insats mot Partizan Belgrad i den sista gruppspelsmatchen får se sextondelsfinalen som en bonus. Liverpool har inte imponerat fullständigt ute i Europa men är ett stabilare lag. Augsburg är underdogs, men är ett lag som alltid kan bjuda upp till dans och lär förstärkas med ett eller två namn under vintern.

Schalkes lottning, EL: Shakhtar Donetsk

Känslan är att Schalke, om de fått välja, valt väldigt många andra lag för Shakhtar Donetsk. Ja, Malmös gruppkollega visade visserligen upp två skilda ansikten i gruppspelet och saknar den balans som de hade för några år sedan. Ukrainarna är dock fortfarande en oerhört tuff motståndare och Schalke hade nog önskat sig en lättare resa igenom den första slutspelsomgången. Precis som i Dortmundsläge tror jag att det är rätt jämnt skägg för Schalke i det här dubbelmötet med Shakhtar.

Leverkusens lottning, EL: Sporting CP

Ytterligare ett tysk-portugisiskt möte får vi det mellan Sporting och Leverkusen. Leverkusen som misslyckades med att ta sig vidare från sin CL-grupp med Barcelona, Roma och BATE riktar nu in sig på Europa League och intrycket man får från den tyska klubben är att de kommer att lägga stor energi på turneringen. Sporting har likt sina landskollegor i Porto erfarenhet från Europaspel men är inte alls den kraft de var för några år sedan. Leverkusen är knappa favoriter i mina ögon.

Adam Nilsson

En bra EM-lottning för Tyskland

Twitter: @atnilsson

Inför lottningen pratade förbundskaptenen Joachim Löw om att det inte spelade någon roll vilka Tyskland lottades mot till kommande EM. Efter lottningen genomförts stod Löw oberörd min, men inombords med en känsla av glädje. Tyskland hamnade i Grupp C tillsammans med Polen, Ukraina och Nordirland vilket är en bra grupplottning. En lottning som gör att det finns en övervägande chans att Tyskland först i en kvartsfinal ställs mot en toppnation.

”Vi är favoriter i denna grupp och vill självklart vinna den också”, sa Löw efter lottningen. Förbundskaptenen är medveten om att hans lag kommer att ställas mot tre lag, som likt de flesta av Tysklands motståndare numera, kommer att ställa sig långt ned i planen och rikta in sig på kontringar. Polen lyckades framgångsrikt med det i hemmamatchen i kvalet men ingen av de tre gruppmotståndarna har den kvalitativa topp eller bredd som tyskarna har.

Även om ingen i den tyska delegationen först vill medge det, så var det också en lättnadskänsla över att Tyskland inte fått Italien i sin grupp. Det var Oliver Bierhoff som till slut tog bladet från munnen, sa att Tyskland ”säkerligen haft tur” och att man ”utan tvivel ville undvika Italien”. Tyskarna slapp Italien i gruppspelet och kan eventuellt ställas mot dem i en kvartsfinal förutsatt att de vinner sin grupp och åttondelsfinal.

För Tyskland vars EM-kval långt ifrån vittnade om ett landslag som är i fas handlar de kommande månaderna om att hitta tillbaka till den balans som laget uppvisade i VM förra året. I kvalet hamnade Tyskland gång på gång i trångmål, speciellt då matchbilderna ofta följde en tydlig linje där motståndarna agerade handbollsförsvar och täppte till alla luckor på egen planhalva för att gå på snabba omställningar och genomskjuta Tysklands högt stående försvar.

Utöver att hitta den taktiska balansen behöver Löw fortfarande hitta svar på vilka spelare som ska stå i startelvan i premiären mot Ukraina i Lille den tolfte juni. Vem ska spela högerback? Vem ska spela vänsterback? Khedira, Gündogan, Kroos eller Schweinsteiger på det centrala mittfältet? Renodlad anfallare eller falsk nia? Frågorna är många och Löw behöver att adressera dessa kvickt för att anpassa sin förberedelser därefter.

En fördel för Tyskland med lottningen är att man inte omedelbart kommer att ställas på högsta prov i gruppspelet. Istället blir det tre inledande matcher där Tyskland kommer att kunna leta efter formen finputsa på sina prestationer och trots det kunna ta sig vidare som gruppetta. Dessutom finns det mycket som talar för att Tyskland kommer att bli bättre ju längre turneringen lider då man i slutspelet kommer att möta andra landslag som spelar en offensivare fotboll än vad Tysklands gruppmotståndare kommer att göra.

Många spelbolag rankar Tyskland som största favorit till EM-guldet trots det svaga EM-kvalet. Som regerande världsmästare och Tysklands inneboende styrka att lyfta sig i stora mästerskap är det dock inte förvånande att det ser ut på det sättet. Senast Tyskland vann EM var 1996, även då lottades man in i grupp C. Ett gott omen? Det hoppas åtminstone tyskarna på.

Adam Nilsson

Tre av tre vidare i EL – klart godkänt

Twitter: @atnilsson

Dortmund och Schalke var klara inför den sista omgången. Augsburg blev det i Europa Leagues absoluta slutminuter. Alla de tre tysken lagen som tagit sig till turneringen tar sig vidare från gruppspelsfasen. Ett facit som är glädjande inför framtiden och som visar på hur Champions League-platsen som ligger i potten lockar till satsningar hos de tyska lagen.

Tidigare har Europa League nämligen varit ett riktigt sorgebarn bland de tyska klubbarna. Mer än sällan har något av de tyska klubbarna tagit sig särskilt långt. Ibland beroende på att det har varit one-hit wonders (Mainz, Freiburg) som har tagit sig högt upp i tabellen för att falla djupt nästa säsong. Oftast har det dock berott på att man inte valt att lägga fullt fokus på Europa League eftersom det inte var ekonomiskt intressant och turneringen inte haft någon särskilt hög status i Tyskland.

Dortmund blev tidigt klara för avancemang från sin grupp med Krasnodar, PAOK och Qäbälä vilket var väntat men att man inte lyckades ta förstaplatsen i gruppen får sägas vara en besvikelse. Givna segrar mot Qäbälä, en seger och en förlust mot Krasnodar men bara en poäng totalt mot PAOK. Mer krävs att lag som har goda chanser till titeln och andraplatsen i gruppen bakom Krasnodar betyder att man hamnar i den andra lottningspotten och därmed kan lottas mot ett antal riktigt bra lag som befinner sig i den första.

Schalke blev också klara tidigt i en grupp med Asteras Tripolis, APOEL och Sparta Prag. Gelsenkirchenklubben gick igenom gruppen obesegrade (fyra segrar, två oavgjorda) och visade stundtals upp några av sina bästa stunder av hösten i just Europa League. Att Schalke skulle ta sig vidare var ett minimumkrav och förstaplatsen var förväntad. Schalke är ingen favorit till titeln, men är en outsider som kan nå långt och nu när de hamnar i den första potten kan man få en bra lottning som skapar bra förutsättningar för avancemang.

Sist men inte minst har vi Augsburg som var i ett riktigt getingbo till grupp med Athletic Bilbao, AZ och Partizan Belgrad. Inför gårdagens avslutade seger behövde Augsburg vinna med 3-1 borta mot Partizan för att ta sig vidare och efter att ha släppt in 1-0 i den 11:e minuten såg det mörkt ut. Men Augsburg vände på tillställningen och i den 90:e minuten satte Bobadilla 3-1 för Augsburg vilket förde dem vidare till nästa fas av Europa League. Väldigt överraskande men också glädjande för Augsburg som för första gången spelar i en europeisk turnering. Pott två är det för Augsburg vilket betyder en tuffare lottning, de har med avancemanget överträffat förväntningarna och allt som kommer nu är bonus.

Att Dortmund och Schalke skulle ta sig vidare var på förhand förväntat, men att Augsburg skulle lyckas var det få som trodde. Att alla tre klubbar tar sig vidare är ett klart godkänt betyg och det finns goda chanser för att vi får se några tyska lag vara kvar långt in i turneringen. Dortmund är en titelkandidat i mina ögon, Schalke en outsider medan Augsburg inte lär klara sig kvar särskilt länge. Lägg dessutom till att Leverkusen tillkommer från Champions League och tyskarna har en stark uppsättning inför vårens Europa League.

Hur lyder dröm- och mardrömslottningarna?

För Dortmund och Augsburg skulle jag säga att Molde är det bästa alternativet. Även Rapid Wien vore en bra lottning för de båda. Augsburg kan få Krasnodar som inte har imponerat på mig som också ligger högt upp på listan. På mardrömssidan finns det klart fler klubbar. Liverpool med Klopp vore av nostalgiska själ roliga för Dortmund men är en tuff lottning. United, Porto, Olympiakos, Napoli och Tottenham skulle jag vilja undvika om jag var tränare i Dortmund och Augsburg.

För Leverkusen och Schalke är drömlottningen att få Sion, Anderlecht eller Sparta Prag. Dessa tre lag har inte imponerat på mig under hösten och jag tror att deras livslängd blir kort i Europa League. Galatasaray, Sevilla, Valencia, Fenerbahce och Fiorentina är klubbar jag skulle vilja undvika i tyskarnas fall. Klubbar som har erfarenhet av spela ute i Europa och som har mycket individuell kvalitet.

Adam Nilsson

Två att fyra är okej – inte mer

Twitter: @atnilsson

Bayern München var redan klara. Wolfsburg följde med. Leverkusen föll på målsnöret och Mönchengladbach gick ut med flaggan i topp. Men två av fyra lag vidare från Champions League-gruppspelet är ett resultat som inte ger mer än godkänt betyg. Inte sedan säsongen 2011/2012 har den tyska fotbollen ha så få representanter vidare och det har höjt kraven avsevärt då Tyskland de två senaste säsongerna haft med fyra klubbar från gruppspelet.

Det var så klart ingen överraskning att Bayern skulle ta sig vidare. I en grupp med ett Arsenal som räddade sig själva i sista sekund, ett Olympiakos som hade en nedåtgående trendkurva och ett harmlöst Dinamo Zagreb kunde Bayern bara falla på sina egna misstag. Hade det inte varit för en förlust mot Arsenal hade Bayern gått igenom gruppen obesegrade. Münchenlaget är en given titelkandidat och kommer att gå långt i turneringen.

För Wolfsburg var avancemanget en glad överraskning och för stadens invånare var det välbehövligt. Klubben hade aldrig tagit sig vidare från gruppspelet av Champions League tidigare och att då besegla sitt positiva öde i den avgörande gruppspelsmatchen mot Manchester United var något alldeles speciellt. Förstaplatsen var viktig för Wolfsburg men fel lottning kan betyda uttåg. Juventus, PSG och Arsenal är alla riktigt bra och Wolfsburg har kvalitet att ta sig långt – men det kommer att krävas tur.

Bayer 04 Leverkusen slutade trea i sin grupp men gjorde allt i sin makt för att rädda sig kvar i turneringen i den sista matchen hemma mot Barcelona. Spanjorerna ställde inte upp med sin bästa elva men Leverkusen stod för en riktigt bra insats, en av deras bästa under hösten, men att man inte fick in ett 2-1-mål var talande för hösten. Det är mycket stolpe ut just nu i klubben och man får glädja sig åt Europa League där man kan gå långt.

Borussia Mönchengladbach hade Manchester City i gungning under 45 minuter på Etihad. Den första halvleken var briljant av Gladbach som verkligen vågade att spela sin egen fotboll och City kom ingenstans. Men i den andra halvleken visade britterna att de är ett lag att räkna med och tyskarna orkade inte att hålla emot. Och då Sevilla gick och vann mot Juventus missade Mönchengladbach tredjeplatsen och Europa League. Trist för Gladbach som jag verkligen hade velat se mer av i Europa, men de lämnade med flaggan i topp och nästa höst har de goda chanser att vara tillbaka.

Allt som allt har höstens Champions League dock inte varit någon reklampelare för de tyska lagen. Bayern gjorde sitt jobb. Wolfsburg tog sig vidare efter en trevande start. Leverkusen bjöd visserligen på det ena målkalaset efter det andra men räckte inte till och Mönchengladbachs usla start blev deras fall. Jag hade förväntat mig mer, åtminstone ytterligare ett lag vidare från gruppspelet.

Två lag av fyra vidare är okej, ett lag till Europa League ökar chanserna där. Men det går inte komma ifrån att det finns någon form av besvikelse en dag som denna, för vi har vant oss vid fler tyska lag längre in i Champions League. Istället får man vända blickarna mot Europa League där Dortmund, Leverkusen och Schalke (möjligen Augsburg) kommer att kunna nå långt – vilket alltid är något men det är en bitter tröst idag.

Adam Nilsson

Wendt borde vara given i ett svenskt landslag

Twitter: @atnilsson

Återigen är Oscar Wendt uttagen i veckans lag av Kicker. Det är visserligen ingen given värdemätare för kvalitet. Har man en bra vecka, konkurrensen är låg, så är chanserna goda för att man ska komma med. Speciellt på en position där det kanske saknas de absolut mest namnstarka spelarna.

Men någonting säger ändå utnämningen. För även om kvaliteten kan variera krävs det fortfarande att man gör bra insatser för att komma med och Oscar Wendt har gjort det tre gånger under hösten. Ingen annan ytterback har gjort det flera gånger och endast fyra spelare har blivit uttagna flera gånger är Wendt. Vilka? Douglas Costa, Thomas Müller, Henrikh Mkhitaryan och Joel Matip, några av de absolut bästa spelarna Bundesliga har att bjuda på. Det säger en del, en hel del faktiskt.

En av de vanligaste frågorna jag får i samband med landslagsuttagningar är: ”hur bra är egentligen Wendt?” En rimlig fråga med tanke på hur få gånger under Hamréns era som Wendt har blivit uttagen. Istället har Wendt fått se många andra spelare ta platsen som ytterback. Olsson, Safari, Bengtsson – men sällan eller aldrig Wendt.

Och än mer aktuell blir den eftersom att Wendt mer eller mindre varit given i Mönchengladbachs startelva under de senaste säsongerna. Såväl under perioderna då klubben haft det svårt men även när klubben har varit med och slagits om topplatserna i Bundesliga. Få andra svenska spelare kan visa upp en sådan status på en position i europeiskt topplag som är representerat i Champions League som Wendt.

Det är också därför det blir konstigt att Wendt inte är med i landslaget. Han spelar i ett topplag i Tyskland. Bundesliga är numera en av Europas bästa ligor. Wendts styrkor ligger kanske främst i det offensiva spelet men det betyder inte att han är totalt oäven defensivt, för det är han inte. Och han är inte heller en spelare som viker ned sig när laget går dåligt. Wendt var en av de få som faktiskt höll någorlunda klass när Mönchengladbach inledde säsongen med idel förluster.

För mig som har följt Bundesliga i flera år är det orimligt att Wendt inte är med i landslaget. För mig är det underligt att han lever i en sådan undanskymd tillvaro i svensk media, media som söker fotbollsstjärnor att följa. Wendt är dessutom ingen person som är mediaskygg, snarare tvärtom. I min värld är Wendt topp 3 svenska spelare som vi just nu har ute i Europa. Så pass bra är han men han åtnjuter inte alls den uppbackning som han förtjänar från svenskt håll.

När det nu vankas EM-slutspel vore det för mig oförklarligt om Hamrén skulle välja att bortse från Wendt om han är frisk. Ingen svensk ytterback är mina ögon bättre, även om Hamrén säkerligen kan hitta små poänger till sin fördel för att inte ta ut Wendt. Men om Sverige planerar att skicka sitt bästa lag till Frankrike och göra allt för att gå vidare från gruppen, då ska Wendt med. Det råder det absolut inga tvivel om.

Adam Nilsson

Det kommande tv-avtalet har hamnat högst på Bayerns agenda

Twitter: @atnilsson

Debatten om det kommande tv-avtalet blossar för fullt i Tyskland. Irritationen mellan klubbarna pyr från olika håll och kanter och just nu finns det ingen given väg att gå. Men Bayern München har gjort debatten anpassad till sin egen agenda och frågan är vad det betyder för framtiden.

Diskussionen gällande utformningen och intäkterna från tv-avtalet hamnade högt på agendan efter att Premier League skrivit sitt monsteravtal för de kommande åren. Den ekonomiska överlägsenheten som det skulle ge de brittiska klubbarna gentemot de tyska skapade en oro – inte bara hos de något mindre klubbarna i Tyskland, utan även hos de stora som på allvar började känna marken under sig krackelera.

Men diskussionen tog aldrig riktigt fäste förrän St. Pauli under ledning av den förre detta ligaförbundsrepresentantens Andreas Rettig (idag: sportchef i St. Pauli) nyligen gick ut med en stenhård attack gentemot de klubbar som undantas 50+1-regeln (Wolfsburg, Leverkusen, Hoffenheim och snart Hannover). St. Pauli och Rettig menade på att dessa klubbar borde uteslutas från solidaritetsprincipen där alla klubbar får del av den centrala marknadsföringen.

Svaret från de berörda klubbarna lät inte vänta på sig. Wolfsburg sportchef Klaus Allofs var rasande och menade på att den tyska fotbollen var på väg i helt fel riktning om sådana här tankar skulle få fäste. Leverkusens sportchef Rudi Völler gick ett steg längre och kallade Rettig för en ”slug liten gris” (menades på historien om de tre små grisarna), en kommentar som Rettig emottog med ett beundransvärt lugn.

Det var då Bayern München-chefen Karl-Heinz Rummenigge kom in i debatten och sa att det St. Pauli gjort var ett självmål. Men vad Rummenigge gillade var att några andra utöver Bayern fört upp debatten på agendan. För hade Bayern varit först med att göra det hade de blivit anklagade för att göra det ur eget ekonomiskt perspektiv. Nu hade en annan klubb tagit det första klivet och dragit åt sig ett stort rampljus. En bättre avledningsmanöver hade Rummenigge inte kunnat tänka sig.

Under de senaste dagarna har Bayern och Rummenigge fört bort debatten från att handla om solidaritet till att handla om europeisk slagkraft. För i Bundesliga har man redan skapat sig en överlägsen position. Oron hos Rummenigge ligger i att hans klubb ska kunna hålla sig slagkraftiga på europeisk toppnivå. Det handlar om att inte behöva se sina bästa spelare luras iväg till andra länder där de kan betala mer pengar. Och där spelar tv-avtalets stora summor en viktig roll.

”Vi får just nu in tre gånger mindre på tv-avtal än vad den minst betalda klubben i Premier League [QPR] får”, berättade Rummenigge. Han la dessutom till att om Bayern skulle dra sig ur denna solidaritetsprincip med de andra Bundesligaklubbarna och sikta på att genomföra sin egen marknadsföring skulle klubben enligt egna undersökningar kunna få in fyra gånger så mycket som man får nu.

Och det är här de andra klubbarna hamnar i ett dilemma. För även om man inte vill att Bayern ska få en större del av tv-kakan vill man inte heller att Bayern inte alls ska vara en del av den. Initierade människor menar på att om Bayern inte vore en del av tv-rättigheterna skulle halva summan försvinna. Det skulle med andra ord vara en förlustaffär för alla involverade – utom Bayern. Samtidigt har Bayern inget huvudsakligt intresse av att dra sig ur och jaga pengar på egen hand, men klubben har en position som man vill utnyttja till sin egen fördel så gott det går.

Därför är det troligt att de andra tyska klubbarna i Bundesliga (de två högsta serierna) kommer att behöva möta Bayern halvvägs. Klubbar som Dortmund, Hamburg och Bremen har höjt röster om att intäkterna från tv-avtalet till viss del borde anpassas efter antal supportrar som följer klubben. Det är troligt att den delen kommer att vägas in i framtida avtal.

Tyskarna sneglar med försiktighet mot hur man sköter det i Premier League där hälften av alla intäkter från tv-avtal delas ut jämnt på klubbarna, en fjärdedel delas ut efter tabellplacering och ytterligare en fjärdedel efter hur många gånger laget visas i tv-rutan. En liknande lösning är att vänta i Tyskland.

Problemet är att hitta balansen. För det troliga är att det nuvarande avståndet mellan Bayerns intäkter från avtalet jämfört med andra klubbars kommer att öka ytterligare med denna rimliga utgången att Bayerns dominans i Bundesliga kommer att öka. Samtidigt kommer deras chanser att konkurrera i Europa också att öka, vilket kan gynna den tyska fotbollen.

Ämnet är delikat och det kommer säkerligen att ta ytterligare ett antal vändor innan man kommer fram till ett definitivt beslut. Men det mesta tyder på att Bayern kommer att stå som segrare. Som vanligt med andra ord. De största förlorarna ser ut att bli Wolfsburg, Leverkusen och Hoffenheim – just för att dessa klubbar har ett förhållandevis lågt supporterstöd. Så även St. Pauli kommer till viss del ha lyckats med sin agenda.

Adam Nilsson

Labbadia har fört Hamburg tillbaka till tryggheten

Twitter: @atnilsson

Många var det som var frågande när Albin Ekdal i somras kritade på för Hamburger SV i Bundesliga. Bundesligadinosaurien såg på pappret inte ut som ett särskilt bra val med sina två år av kval för att undvika nedflyttning. Otaliga krönikörer och experter svartmålade valet, men idag borde man se på Hamburg. För nu är Hamburg ett lag att räkna med igen.

När tränaren Bruno Labbadia skrev på för klubben i våras var kontraktet stämplat med en sak: rädda kontraktet. Labbadia, som tränat HSV under en säsong mellan 2009-2010, stod inför en tuff utmaning som fällt många tränare innan honom. Thorsten Fink, Bert van Marwijk, Mirko Slomka och Josef Zinnbauer hade alla försökt att få Hamburg bort från nedflyttningssträcket utan att lyckas.

Labbadia gjorde det inte mycket bättre, men han räddade med nöd och näppe kvar laget i Bundesliga i våras och har sedan dess tagit steg för steg för att utveckla Hamburg. Det med framgång. Det Hamburg som vi har sett under hösten har givit ytterst få flashbacks till var klubben varit. Nu är det en stabil enhet. Ett lag som tar sina poäng, även när de inte imponerar och ett lag som står fast vid sin idé.

Mycket av denna förändring ligger Bruno Labbadia bakom. Den i Darmstadt födde tränaren har erfarenhet från att jobba i stora klubbar och vet vad som krävs för att nå resultat. Under sin sejour i Stuttgart mellan 2010-2013 förde han klubben till Europa League men fick gå tidigt in i sin sista säsong. Sedan dess har Stuttgart inte varit nära de resultat som Labbadia fick klubben att uppnå.

Och sedan sitt första år i Hamburg har Labbadia utvecklats. Från att ha varit en stängd, lätt frånvarande och ofta i floskler talande person har Labbadia blivit mer öppenhjärtig. Han visar sina känslor mer öppet, är mer avslappnad och ärlig i sina intervjuer. Det är något som har gjort det enklare för Hamburgssupportrarna att ta till sig honom som tränare i den rådande situationen.

”Jag var inte Bruno Labbadia, inte den som jag egentligen vill vara”, berättade tränaren nyligen i en intervju med FAZ. En sådan kommentar, en sådan självinsikt fanns inte hos tränaren för bara några år sedan då det endast fanns ett skal till man. Idag är Labbadia en man som frambringar känslor, inte bara hos sig själv utan hos andra och han har sett en tydlig prägel på sin egen personlighet – något som inte fanns förut.

Trots att han fick lämna Hamburg 2010 har han hela tiden bott kvar i staden. Från att tidigare ha distanserat sig kan han nu synas på sina löprundor i staden och av och till paddlandes. Labbadia är inte bara en tränare i Hamburg, han är en del av staden och det har gjort honom gott som människa och som tränare.

Under hans månader i Hamburg har laget växt från att vara ett lag av individer till att vara en enhet. Labbadia har jobbat hårt på kontinuiteten, hos tilltron mellan spelarna och den generella lagsammanhållningen. Tränaren har inte bara infört en tydlig idé utan har också känt av när spelarna behövt avbrott från sin vardagliga fotboll. En balans som inte är enkel att finna men som Labbadia har hittat under sina månader i klubben.

Utvecklingen har gått i en rasande fart. Spelare som tidigare underpresterade är idag tillbaka på den nivå som de tidigare visat och Hamburg tar återigen poäng i matcher som man tidigare förlorade. Fotbollen är kanske inte den vackraste i Bundesliga, men den är intelligent, tydlig och framför allt vinner den poäng – något som Hamburg haft problem med tidigare säsonger.

Labbadias kontrakt löper ut till sommaren och från klubbens sida råder det inga tvivel om att man vill behålla sin tränare. Labbadia själv har dock inga planer på att ta ett förhastat beslut, även om allt talar för att han blir kvar. Den gamle Labbadia hade troligen skrivit på omedelbart, den nye vill vänta och se vad Hamburg har att erbjuda de kommande åren och hur visionen ser ut.

En del av visionen är Albin Ekdal. Labbadias önskespelare som är tänkt som en nyckelspelare på mittfältet. Innan sin lårskada var Ekdal given på mittfältet och fick mycket beröm för sina insatser, inte minst av Labbadia. Och för Albins del tycks valet av Hamburg ha varit det rätta och mycket tyder på att den klassiska klubben är något på spåren. Det är bara hoppas att Labbadia blir kvar, för då kan det gå riktigt långt – för Labbadia, för Ekdal och för Hamburg.

Adam Nilsson