När Huub Stevens igår kastade in handskarna på grund av arytmi var det kulmen på en utveckling som gått i rasande takt de senaste månaderna och som placerar Hoffenheim öga mot öga med sin egen, krackelerade spegelbild. Projektet som för tio år sedan startades genom stora investeringar från affärsmannen Dietmar Hopp ser nu att nå sin första, märkbara motgång.
För Dietmar Hopp var investeringarna i hans hjärteklubb en förhoppning om att ge något tillbaka till regionen som han vuxit sig stor i. Som en av grundarna bakom teknologiföretag SAP hade Hopp under nittonhundratalets sista årtionden samlat på sig en kassakista som vällde över med pengar. Vad bättre än att spendera dessa pengar i en klubb och en sport som han sedan barnsben hyst en sådan kärlek för?
De första stora kliven togs 2006. Då spelade Hoffenheim i den tyska tredjedivisionen men Hopp var inte nöjd med det. Han valde att kontakta Ralf Rangnick för att se huruvida den högt ansedde tränaren kunde tänka sig att engagera sig i klubben. Rangnick såg möjligheten, tog den och fick dessutom ett handplockat gäng av medarbetare för att kunna genomföra den vision Hopp hade om att nå Bundesliga.
Två år senare, efter två raka andraplatser, hade Hoffenheim nått sitt första mål. Med hjälp av stora investeringar i spelartruppen kunde Rangnick locka till sig namn som var ämnade för högre nivåer än Hoffenheim. Sejad Salihovic, Carlos Eduardo, Demba Ba och Luiz Gustavo var några av spelarna som hjälpte till med att föra Hoffenheim till den tyska fotbollens finrum. Ralf Rangnick var hjärnan bakom det. Hopp själen och hjärtat. Tillsammans var de på väg att skapa något som få hade kunnat anat.
Att Hoffenheim utgjorde ett uppenbart hot gentemot de mer traditionsrika tyska klubbarna blev tydligt. Kritiken växte sig allt mer starkare ju större framgångarna blev och för den tyska fotbollen var Hoffenheim inget annat än klubb från landet som utan investerare aldrig hade kommit någonstans. Det var första gången som de tyska klubbarna på allvar blev medvetna om hur stora summor investerade pengar kunde växla pendeln åt ett visst håll, detta trots att klubben i sig saknade såväl traditions som meriter.
Den första hösten i Bundesliga blev precis lika framgångsrik som de tidigare två säsongerna varit under Ralf Rangnick. Hoffenheim avslutade klubbens första halvår som tabelletta, men avslutade säsongen som tabellsjua. En framgång i sig för ett projekt som nyligen hade inletts. Det kanske tydligaste tecknet på Hoffenheims nyvunna styrka var när Timo Hildebrand hämtades från Valencia tillbaka till Tyskland, bara ett och ett halvt år efter att han blivit mästare med Stuttgart.
Men efter den första säsongen i Bundesliga började investeringarna från Dietmar Hopp att avta. Klubben hade nått Bundesliga och det började ryktas om att Financial Fair Play skulle stoppa Hoffenheim från framtida framgångar och spel i Europa. Spelare som Roberto Firmino, Gylfi Sigurdsson och Ryan Babel anslöt visserligen – men summorna Hoffenheim la ut hade inte ökat nämnvärt från tidigare år trots att man nu spelade i Bundesliga.
Det förändrade läget gjorde att relationen mellan hjärnan Rangnick och själen Hopp sakteligen började att vittra sönder. Rangnick såg sig inte förmögen att föra laget vidare och efter att ha sett Hoffenheim följa upp den första säsongens sjundeplats med en elfteplats hopade sig oron för ytterligare bakslag. Relationen mellan Rangnick och Hopp nådde sitt slut när Hoffenheim inför säsongen 2010/11 sålde Carlos Eduardo till Rubin Kazan och under vintern sålde såväl Demba Ba (West Ham) som Luiz Gustavo (Bayern München). Efter Gustavoförsäljningen hade Rangnick tappat förtroende för projektet och tackade för sig, vilket lämnade ett stort tomrum i klubben.
Holger Stanislawski, Markus Babbel, Frank Kramer och Marco Kurz försökte alla att täcka upp efter Rangnick utan att lyckas. Trots nya investeringar från Hopp som bland annat såg landslagsspelaren Tim Wiese komma till klubben närmade sig Hoffenheim allt mer nedre delarna av tabellen. Konsekvenserna blev att klubben drabbades av panik, försökte sig på nya projekt och man skickade bland annat ned nämnde Wiese i vad som benämndes som ”träningsgrupp 2” då han spred dålig stämning i laget.
Två år efter att Rangnick lämnat, hägrade nedflyttningsplatserna kring Hoffenheim som valde att lägga hoppet till Rangnicks tidigare assistent Markus Gisdol. Med Gisdol klarade Hoffenheim Bundesligakontraktet efter två nervkittlande kvalmatcher mot FC Kaiserslautern. Och med Gisdol återfann sig för första gången sedan Rangnick en strukur och en tydlig idé om var klubben skulle nå. Värvningarna blev fler, men var väl uttänkta och det såg ut som om Hoffenheim skulle uppnå sitt mål om att nå ut i Europa.
Men den här hösten vreds klockan tillbaka, trots att Hoffenheim efter försäljningen av Roberto Firmino återinvesterat stora summor i spelartruppen, och Gisdol fick lämna efter att klubben placerat sig på nästsista plats i tabellen. Hoffenheim valde en icke-konvetionell lösning för att ta sig ur det hela. Huub Stevens, som räddat värsta rivalen Stuttgart från nedflyttning två år i följd, skulle ta över för resten av säsongen medan den 28-årige ungdomstränaren Julian Nagelsmann skulle ta över till sommaren.
Stevens har dock inte lyckats lyfta Hoffenheim som fortfarande ligger nästsist i tabellen. När han igår tackade för sig var det med tårar i ögonen, han hade velat fullfölja sitt projekt men hälsan stoppade honom. Och för Hoffenheim var beskedet ett slag i magen för med Julian Nagelsmann som tränare till sommaren kan man inte få in en tränare på lång sikt utan bara på kort. Och hur många namnkunniga, erkänt skickliga tränare kan tänka sig ett fyramånaderskontrakt i ett lag som slåss för nedflyttning i Bundesliga?
Kanske hade man kunnat skaka fram någon om laget hetat Bayern München eller Borussia Dortmund. För då hade det kunnat anses som en fjäder i hatten, men att ha räddat kvar Hoffenheim har inte alls samma klang i en tränares öron. Det kanske ser bra ut på meritlistan men det är inte så att det får flera klubbar att ringa till tränarens agent för att höra vad denne har att göra i höst.
För första gången sedan Dietmar Hopp inledde sina investeringar ser Hoffenheim ut som en klubb ämnad för en stor motgång. Just nu leds man att två assisterande tränare som aldrig haft ett huvuduppdrag, man har en blivande tränare som man vill ta in men som just nu fullgör sin tränarutbildning och har ett lag som saknar självförtroende. Lägg då till att man saknar fem poäng upp till kvalplats och sju poäng till säker mark. Hoffenheim var klubben från landet som tog sig förbi de traditionsrika klubbarna med ett snett leende på läpparna, just nu är det dessa klubbar som har leendet på sina läppar.
—
Missa inte veckans avsnitt av Bundesligapodden! Handlar om Wolfsburgs fall, Pep Guardiolas hektiska vecka, Robert Huth med mera!