”Klubben behöver en tränare som kan ge 120% och det kan jag inte göra”, berättade Huub Stevens med tårfyllda ögon under vad som sannolikt blev hans sista presskonferens någonsin som tränare. Hjärtat hade inte samma kraft längre. Och en Huub Stevens utan hjärta är som en boxare utan adrenalin – håglös och utan syfte. Huub Stevens har lagt ned sin hjärta och själ i fotbollstränaryrket sedan mitten av 80-talet och det är inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån. Med Huub Stevens lämnar dock inte bara en erkänt skicklig tränare, utan också en av de sista i sitt skrå.
”Der Feuerwehrmann”, brandmannen, betecknar man i Tyskland de tränare som kommer in och räddar klubbar i sista stund från olika scenarior, vanligtvis nedflyttning. Huub Stevens var arketypen för en brandman. En tränare som var något till åren gången, närmare pension än examen, hade en diger meritlista med många erfarenheter, kännetecknades av att ha ”hårda nypor” (om vi uttrycker det milt) och framför allt stod han för en tydlig idé om att hålla sig till det man kan och få ut varenda liten förbannad svettdroppe oavsett om det var träning eller match. Det var precis den typen som klubbarna suktade efter när det började att gå söderut i tabellen.
Huub Stevens var och är inte den ende. Felix Magath är en annan vars namn brukar dyka upp i diskussionerna när klubbarna söker kortsiktiga lösningar. Friedhelm Funkel, mannen som fört upp flest lag från 2. Bundesliga till Bundesliga, är en tredje. Vad alla har gemensamt är att deras karriärer har passerat sitt zenit och att de tycks ha så pass tillgivna fruar att de på bara några dagar kan flytta sitt pack och pack tvärs över om landet om det så krävs. Främst kanske de stämplas av klubbledningarna med ordet ”kortsiktighet”. De ska in, rädda upp situationen och sedan ska någon annan ta över och bygga upp något nytt. Därav namnet brandman. Det handlar om att hjälpa till här och nu, inte om några månader.
Brandmännen har minskat till antal under de senaste säsongerna. Huub Stevens stod högst upp på listan efter att han först hjälpt till i Schalke under en kort period för att sedan rädda Stuttgart från nedflyttning två år i följd. Stevens var mannen som de flesta klubbarna visste att de kunde vända sig till, för klubbarna var väl medvetna om att den holländske tränaren själv inte sökte någon längre utmaning utan snarare en snabb syssla för att förära sin redan fyllda meritlista med ytterligare några uppdrag. När valet annars stod till en bindgalen Magath eller en Funkel som aldrig riktigt fått ut sin fulla potential i den tyska högstaligan, framstod Stevens som det mest rationella. Det var därför Hoffenheim tog in honom under hösten. Nu finns han inte längre kvar och kanske var han den sista inom sitt gebit.
I Tyskland har tendensen gått åt ett tydligt håll de senaste åren – och det är inte åt brandmännens håll. Klubbarna har steg för steg vänt blicken från de äldre, mer rutinerade tränarna till att istället hitta lösningar internt. Var exakt den trenden inleddes ett svårt att säga, men att Jürgen Klopps sejour i Mainz var en av de viktigaste milstolparna i den nyvunna inriktningen kan man i efterhand utan tvivel konstatera. Även hans efterträdare (om man bortser från Jørn Andersens korta sejour i Mainz), Thomas Tuchel, var en intern lösning som Mainz trollade fram och som idag är på väg att bli lika väl ansedd som Klopp.
I dagens Bundesliga finns det otaliga exempel på klubbar som har valt att hitta interna lösningar istället för att söka sig ut i djungeln av kontraktslösa tränare som åker från UEFA-konferens till UEFA-konferens för att fortbilda sig och hitta nya kontakter. Thomas Tuchel följdes av U23-tränaren Martin Schmidt i Mainz. Viktor Skripnik tog även han klivet upp från U23-laget i Bremen. Samma sak gäller Pal Dardai i Hertha Berlin, André Schubert i Mönchengladbach, Jürgen Kramny i Stuttgart och numera Julian Nagelsmann i Hoffenheim. Det är inte någon tillfällighet, det är en trend och frågan är enkel: varför? Varför väljer klubbarna att satsa på det mindre erfarna kortet när det finns massvis av rutin ute på marknaden?
U20-förbundskaptenen och tränarutbildningsledaren Frank Wormuth förklarade det så här till tidningen Welt: ”När du behöver in någon på kort tid, finns det fördelar att ta en ur det egna stallet. Risken är mindre, när du hämtar någon som känner till strukturerna.” Av 18 Bundesligaklubbar har 13 tränare i reservlagen tränarlicens för att kunna träna ett lag i Bundesliga. Just utbildningen hos tränarna inom klubben är något som har ökat lavinartat under de senaste åren i de tyska klubbarna. Det handlar inte om utbildningsinflation, utan om att klubbarna vill att deras tränare ska finnas beredda och handlingsredo för att ta sig an en större uppgift om det skulle krävas.
Det finns också stora fördelar för klubbarna att ha utbildade tränare i reservlagen som oftast hör hemma i den tyska tredje- eller fjärdedivisionen. Redan där ställs tränarna på prov och får ta sig an tuffa uppgifter som klubbarna sedan kan dra slutsatser utifrån huruvida tränarna är redo för att ta steget upp. Dessutom finns tränarna och deras tränarteam redan på klubbarnas lönelista vilket gör att kostnaderna blir mindre än att ta in en ny tränare med dennes team. När etablerade tränare som Armin Veh, Huub Stevens och den i Hannover nyligen anställde Thomas Schaaf tjänar runt två miljoner euro per år, så tjänar en Jürgen Kramny i Stuttgart eller André Schubert i Mönchengladbach inte ens en fjärdedel till en början.
Så när Huub Stevens, som var den äldste tränaren i Bundesliga lämnar och ersätts av den yngste någonsin i Julian Nagelsmann (som föddes två år efter att Stevens inlett sin tränarkarriär) är det inte någon tillfällighet. Det är tecken i tiden som visar var den tyska fotbollen är på väg. Det är en tid där brandmännen inte längre står högst upp på listan när problemen hopar sig, utan där man istället letar efter de yngre visionärerna som redan finns på lönelistan.