Att säga att säsongen inte riktigt har gått som Wolfsburg har tänkt sig är ingen underdrift. Tvärtom. Det är så nära sanningen man kan komma utan att komplicera det med fina ord och krångliga meningsuppbyggnader. Har man slutat tvåa i Bundesliga vill man inte ligga utanför Europaplatserna en halv säsong senare. Det gäller för alla lag, speciellt sådana vars ambitioner inte är att vara one-hit wonders.
Det var ingen som ifrågasatte att Wolfsburg skulle få sina bekymmer, ha svårt att fortsätta den på inslagna vägen mot toppen när säsongen drog igång. Ivan Perisic gav sig av till Italien och Inter. Kevin De Bruyne lämnade för spel i England och Manchester City. Två nyckelspelare under Wolfsburgs framgångsrika säsong som båda lämnade tomrum lika stora som svarta hål.
Självklart skulle avsaknaden av Kevin De Bruyne bli stor. Den belgiske mittfältaren var Bundesligas bäste spelare under sin sista säsong i Tyskland. Han var oövervinnlig. Gjorde nästan vad han ville med sina motståndare. Vissa spelare har matcher då de tycks få allting att fungera. Matcher där man som åskådare, kritiker och expert sitter och försöka sätta ord på vad det är som gör att det fungerar just till max den där dagen.
Kevin De Bruyne hade inte en sådan dag. Han hade en sådan säsong. En sådan där säsong då hakan gång på gång öppnade sig på glänt, hängandes mot marknaden, blottade av människornas stora häpnad. De Bruyne fick varenda pass att framstå som den perfekta. Varenda beslut som om det vore det mest välavvägda. Varenda avslut som om han sett en lucka bakom målvakten som ingen annan sett.
Försök ersätta det.
Och även om Kevin De Bruyne lämnade något ouppfyllbart bakom sig var inte Ivan Perisics flytt enkel. För det var den inte. Men De Bruynes avsked förminskade förlusten av Perisic. Den kroatiske mittfältaren gjorde vänsterkanten till sin i Wolfsburg. Han hade kanske inte samma bländande avslutning som De Bruyne. Men likväl gav Perisic något till laget som ingen annan har kunnat ersätta. En fränhet. Ett oändligt ego. Det behövdes.
Max Kruse var klar inför säsongen. Julian Draxler kom in under de sista dagarna av augusti. Ingen av de två profilerade värvningarna har riktigt lyckats sätta den där riktiga prägeln på det ”nya Wolfsburg” som man kanske får kalla det. Ingen har gjort bort sig, men ingen har givit den där pushen framåt mot något nytt. Där Perisic och De Bruyne kunde vara avgörande i stunden, så har Kruse och Draxler saknat den där förmågan att göra skillnaden när det har behövts som mest.
Det är naturligtvis en något förenklad sanning att Wolfsburgs dramatiska tapp, för det är vad det är, beror på att två spelare har lämnat och deras ersättare inte riktigt har lyckats fylla luckorna. Det finns självklart flera andra delar som har spelat in. Försvarsspelet har inte imponerat. Ingen riktig målskytt har utkristallerat sig. Det enda som har varit konstant i Wolfsburg under det senaste året är Nicklas Bendtners förmåga att skapa rubriker.
För ett år sedan hade Wolfsburg varit absoluta favoriter mot Gent. 80-20 om man hade kanske satt siffrorna till. Idag är det närmare 51-49. Wolfsburg är fortfarande favoriter, men mycket knappt. Det är väl helt enkelt så att man tänker att om en gruppspelsetta möter en gruppsspelstvåa så borde det vara ettan som är favorit. För formmässigt är Wolfsburg i ingenmansland även om man kommer från en viktig seger i helgen mot systerklubben Ingolstadt.
Men det var hemma på Volkswagenarena i Wolfsburg. På bortaplan har resultaten varit bedrövliga. Under Bundesligasäsongen är Wolfsburg det lag som har tagit minst antal poäng på bortaplan och noterats för endast en seger – mot nykomlingen Darmstadt. I Champions League vann man mot CSKA Moskva borta i slutet november, sedan dess har Wolfsburg endast tagit en poäng utanför stadens gränser vilket inte bådar gott inför kvällens möte.
När Wolfsburg kliver ut på gräsmattan ikväll är det i en helt annan skepnad, med ett helt annat självförtroende och med en förändrad självbild än vad man hade när man tog Champions League-platsen förra säsongen. En seger skulle behövas för att vända tillbaka till den där tiden då självförtroendet var topp. Och kanske, jag säger kanske, får vi ikväll möjligheten att se en liten glimt av det där Wolfsburg som förra året chockerade oss alla och tog sig till Champions League. Men räkna inte med det.