När jag flyttade till Tyskland för ett par år sedan var jag en novis på språket. Jag hade haft det under två år i gymnasiet, sporadiskt pratat det hemma med min tyska styvfarsa – men aldrig hade jag på daglig basis pratat tyska. Jag var mer eller mindre, ”quasi” som man säger i Tyskland, ett oskrivet blad när jag tog mina första stapplande steg i den bayerska staden Regensburg.
Jag vet inte om ni har haft nöjet att träffa och lära känna bayrare. De är av ett annat virke än gemene tysk. Utöver deras överlägsna egon – de anser sig vara bättre än alla andra i Tyskland och deras yttersta önskan är att vara ett eget land som en man förklarade för mig i en skitig liten bistro i stadens utkanter – har de en inbyggd egenskap som gör att de inte ger upp förrän den sista droppen av svett har fallit från pannan.
Mannen som jag träffade den kvällen frågade mig var jag planerade att göra medan jag var i Tyskland. ”Jag ska studera”, svarade jag på min bräckliga tyska. ”Var då?”, frågade den äldre herren med ögonen stirrandes på mig. ”Eh…Universität…Regensburg…” Mannen skrockade. ”Då är du inte särskilt smart. Hade du varit smart hade du studerat i München förstår du”, sa han obekymrad om vilken reaktion han skulle mötas av.
Jag hade kunnat sagt ifrån, på svenskt manér påtalat att ”så där säger man inte” men då jag inte hade förskaffat mig den frasen till mitt minst sagt svaga ordförråd log jag snabbt, tog en sipp av min nytappade öl och sa: ”naja, gut.” (”Jaha, okej”). Vi fortsatte att prata under kvällen. Jag tror att den äldre mannen uppskattade mina tappra, men ofta misslyckade försök till att få ur mig någon form av information som kunde föra samtalet vidare.
Han berättade för mig om vilka krav de skulle ställa på mig och de olika fällor jag kunde råka ut för just i Bayern, inte i Tyskland. ”Du vet…här kan man inte gå omkring och inte göra någonting och hoppas på att chansen kommer. Här tar man den. Vi har jobbat hårt för att få det bra här, just nu föder vi resten av landet med vår starka ekonomi. Det handlar om leidenschaft, förstår du?”
Nej, jag förstod inte. Vid det här laget hade den på utsidan slitne mannen – han hade jobbat inom bilindustrin (så klart, vad annars?) – lämnat delar av sitt tyska ordförråd för att gå över till sitt bayerska. Det är två helt olika världar. Inte bara ordmässigt, även en attitydmässigt. Några månader senare lärde jag mig att man som bayrare i Regensburg inte säger ”jag skulle vilja ha” när man beställer på en restaurant, utan att man säger ”jag får”. Vad jag tog med mig var däremot ordet leidenschaft som kom att följa mig under resten av min tid på den bayerska landsbygden.
Enkelt översatt till svenska skulle jag säga att leidenschaft betyder passion. Men i Tyskland har ordet en betydligt starkare betydelse. ”Zu leiden” betyder att lida och i ordet leidenschaft finns den betydelse med. Rakt översatt skulle det bli “lidelseskap”. Leidenschaft är inte att bara att förlora sig i något. Att älska. Att omfamna. Leidenschaft är att lida, att känna smärta. Att vara naken. Att öppna upp sig själv fullständigt för någon eller något. Leidenschaft är inte bara glädje, uppfyllelse – det är också smärta, tortyr.
Igår kom så ordet leidenschaft till mig när jag såg Bayern München och Juventus spela. Det var inte passion. Det var mer än så. Det var uppoffring, lidelse, smärta, sorg, hopp, glädje och eufori packat allt tillsammans i en stor sörja. Det var misstag, armbågar, burop, förbannelse, ilska, tro, tur, jubel och finess under 120 minuter där det ena laget lyckosamt stod som segrare och det andra som olyckliga förlorare.
Jag själv satt i en sunkig IKEA-soffa i Sverige och kunde inte tänka på något annat än den där mannen med sitt ruggade yttre och vad han berättade för mig den där första kvällen i Regensburg. Hade jag träffat honom igår kväll är jag i den fasta tron om att han hade pekat mot tv-apparaten och med sin brokiga bayerska dialekt sagt: ”Det där…det ska du förstå när du är här. Det är leidenschaft. Lär dig av det. Omfamna det.”