Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Det var dags för Schweini att tacka för sig

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-30 10:03

Twitter: @atnilsson

120 landskamper och 24 mål – så lyder facit för Bastian Schweinsteigers landslagskarriär som numera är avslutad. Landslagskaptenen sedan två år tillbaka tackar för sig efter EM i Frankrike och lämnar över till nästa generation av spelare att ta över. Och bra är väl det.

När Bastian Schweinsteiger debuterade i landslaget 2004 var det som en av de nya i den generation som senare skulle komma att forma landslaget så som det är idag. Schweinsteiger var tillsammans med Lukas Podolski och Philipp Lahm den nya generationen som skulle föra Tyskland tillbaka till landslagstitlarna och föra laget till en respektabel placering i hemma-VM två år senare.

Annons

Mästerskapet 2004 slutade redan i gruppspelet. Men från världsmästerskapet i Tyskland 2006 och framåt var Schweinsteiger en vital del i det tyska landslag som alltid imponerande. I EM har det blivit en finalförlust och två semifinalplatser. I VM har det blivit två bronsmedaljer och en guldmedalj.

Schweinsteiger har präglat och varit en del av alla dessa mästerskapet som har gjort de senaste decenniet till ett av de mest framgångsrika inom tysk landslagsfotboll. Han inledde som yttermittfältare, klev in på innermittfältet och med åren blev han både vice lagkapten och när kollegan Lahm klev av landslaget efter VM 2014 så var Schweinsteiger själv som fick bära bindeln.

Detta trots hans skadebenägenhet. Men förbundskaptenen Joachim Löw visste att Schweinsteigers ställning var orubblig i landslaget, oavsett om han stod på planen, satt på läktaren eller körde rehabträning på en motionscykel långt bort i fjärran land.

Annons

Under sina bästa år var Schweinsteiger en outbytlig spelare som var motorn för hela det tyska landslaget. Hela tiden löpvillig, delaktig i både det offensiva och defensiva spelet och alltid villig att kliva i närkamper oavsett om han visste att det skulle kosta mer än vad det smakade.

Schweinsteiger var inte den som representerade landslaget genom att sitta på presskonferens och leverera intelligenta och eftertänksamma svar. Hans stora styrka låg hans uppoffringar på planen och utanför den. Han satte alltid laget först och såg sig själv som en bricka i spelet. Alltid redo att kliva in och hjälpa när det behövdes.

Inte minst syntes det i världsmästerskapet i Brasilien där Schweinsteiger gjorde allt i sin makt för att kunna spela. Han utsatte sin fragila kropp för oerhörd belastning, trots skadebekymmer stod han på planen och offrade därmed han en del av sin resterande spelarkarriär för att kunna representera landslaget en sista gång till fullo.

Annons

I finalen mot Argentina blev en blodig Schweinsteiger ansiktet för den tyska framgången. Under 120 minuter av fotboll löpte han fram och tillbaka, kors och tvärs, trots sina blessyrer och det var en avgörande faktor till att Tyskland äntligen kunde bärga det där VM-guldet som landet väntat på i 24 år.

I år, två år efter den där heroiska månaden i Brasilien, syntes det att Schweinsteigers tid var på väg mot sitt slut. Han hade knappt representerat Manchester United under våren och när han spelade i EM-turneringen var det en otajmad, trött själ som kramade ut det sista av karriären. Alla visste att det var nära slutet, men någon bekräftelse kom aldrig under själva turneringen.

Det slutade med en kostsam hands i semifinalen mot Frankrike, men ingen skugga ska falla över Schweinsteigers tid i landslaget. Det har varit 120 framgångsrika landskamper som skett under en period som för alltid kommer att bli ihågkommen i tysk fotbollshistoria.

Annons

Bilderna från VM-finalen i Brasilien kommer alltid att vara sinnebilden för vad Schweinsteiger stod för. Blod, svett och tårar för att parafrasera Winston Churchill. Det kommer Tyskland att sakna. Men det var dags nu. Det visste både supportrarna och Schweinsteiger.

Adam Nilsson

Wundertüten Dortmund har något spännande på gång

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-20 11:50

Twitter: @atnilsson

När Thomas Tuchel tog över som tränare för Borussia Dortmund var en av hans förhoppningar att han inte skulle behöva bygga om laget varje sommar. Åren i Mainz hade gjort honom till en mästare i hantverket. Sommar efter sommar hade de bästa spelarna försvunnit och ersatts av nya, oprövade kort och Tuchel hade behövt göra allt i sin makt för att bygga upp något nytt och framgångsrikt.

Därför har det varit en mentalt tung vår för tränaren i Dortmund. Med den så viktiga trion Mkhitaryan, Hummels och Gündogan har tre nyckelspelare försvunnit. Tuchel hade förväntat sig att en, möjligen två av dessa spelare skulle försvinna men inte allt tre på en och samma gång. Mattan sveptes undan benen och Tuchel var tillbaka till rollen som nybyggare i en klubb där han snarare var inställd på finsnickeri.

Annons

Utåt sett har Tuchel försökt att hålla masken, även om han har haft svårt att göra det när frågorna kring ämnet väl har dykt upp. Internt sägs han ha varit rasande över spelarförlusterna och inte minst det faktum att många framträdande personer fortsatt att placera Dortmund som en kandidat högt upp i tabellen.

Tuchel håller Dortmund för en ”wundertüte” som man säger i Tyskland. Det finns ingen given svensk term som översätter ordet bra (åtminstone inte som jag kommer på här och nu), men vad Tuchel menar på är att man helt enkelt får vänta och se vad Dortmund kan åstadkomma. Antingen blir det succé, men det kan också bli något helt annat.

Tränarens medvetenhet om Dortmunds plats i den europeiska toppfotbollens näringskedja har offentliggjorts från skuggorna. Tuchel har insett att Dortmund inte tillhör det översta lagret, försäljningarna har klargjort det tydligt, men klubben har också varit medvetna om att man är så pass högt upp i kedjan att man kan locka till sig spännande ersättare.

Annons

Till skillnad från i Mainz finns det en generell dragkraft i Dortmund som har växt sig stark under de senaste åren. Klubben är inte på samma nivå som Bayern München, Real Madrid och Barcelona – men inte långt därefter och framgångarna både i Tyskland och ute i Europa har satt Dortmund på fotbollskartan.

Det är inte för inte som stortalanger som Emre Mor, Ousmane Dembélé och Raphaël Guerreiro valt att ansluta till klubben. Samtidigt ser det ut som om de två tyska landslagsmännen André Schürrle och Mario Götze inom kort kommer att skriva på för klubben vilket (även om de inte är de mest framstående landslagsspelarna) vittnar om Dortmunds ekonomiska kapacitet och ambitionsnivå.

Ja, Dortmund har blivit av med några av sina bästa spelare. Samtidigt har de fått in spelare med potential nog för att få de absolut största klubbarna att sukta av avund. Därtill ett antal etablerade namn som redan presterat på högsta nivå och icke att glömma att Dortmund fortfarande har kvar spelare som Pierre-Emerick Aubameyang och Marco Reus samt talanger som redan förra säsongen visade att de har mycket att ge (ex. Julian Weigl, Christian Pulisic).

Annons

Allt som allt har Tuchel, besvikelsen till trots, ett fantastiskt bra utgångsläge inför säsongen att kunna bygga något otroligt spännande. Han, som dessutom har erfarenheten av denna typ av arbete sedan tidigare, borde se möjligheterna i förändringarna. Materialet han har till sitt förfogande ger honom mängder av möjligheter att experimentera och förädla, något som personifierar hela Tuchels tränargärning hitintills och var något som han visade upp med bland andra Mkhitaryan och Weigl förra säsongen.

Varje sommar i Mainz hade Tuchel den långa uppförsbacken som innebar att han behövde ta sig an nya spelare, införliva dessa i sitt koncept kring fotboll och sedan fått ut ett bra resultat på andra sidan. Och varje gång lyckades han. Mainz höll sig kvar i Bundesliga, imponerade på sina motståndare med sina taktiska finesser och fortsatte att sälja av förbättrade spelare till större klubbar. En stor del av det var Tuchels verk.

Annons

Alla tränare brukar vilja sätta sin prägel på det lag och den klubb de arbetar i. Tuchel fick ta över ett ”Kloppifierat” lag, nu har den stommen till stor del sålts och Tuchel har med sina önskemål fått möjligheten att bygga något nytt. Förra säsongen var på många sätt en fantastisk säsong för Dortmund och Tuchel, men det är i år vi på allvar kommer att få se vad hans filosofi står för.

Så även om vi kan sitta här  – en dryg månad innan Bundesliga drar igång – och fundera över Tuchel ska få ihop alla pusselbitarna till en tavla, är känslan den att alla verktygen finns på plats för att det ska kunna bli något väldigt framgångsrikt. Dortmund kanske är inte samma givna utmanare till Bayern som förra säsongen, men det betyder inte att dem inte är en utmanare alls. Det betyder bara att Dortmund är en wündertute. Vi får helt enkelt vänta och se vad de har komma med.

Annons
Adam Nilsson

Götze till BVB: en brisant affär som på många sätt är förståelig

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-15 09:54

Twitter: @atnilsson

När Mario Götze lämnade Borussia Dortmund för tre år sen var det under bittra omständigheter. Supertalangen hade blivit klar för ärkerivalen Bayern München mitt under brinnande säsong, bara veckor före Champions League-finalen klubbarna mellan och det då Bayern utnyttjat Götzes utköpsklausul på €37 miljoner.

Affären sände chockvågor genom landet. Nere i München sågs värvningen som en seger. En maktdemonstration som tryckte ned uppstickarna Dortmund i skorna och visade på vilka som var den faktiska storklubben i Tyskland. I Dortmund sågs Götzes avsked som ett svek mot hans tidigare ord om att vilja stanna hela i klubben under hela sin karriär och att han lämnade för Bayern av alla gjorde det inte bättre.

Annons

Stämningen mellan klubbarna nådde kalla kriget-nivåer där representanterna inte ville skaka varandra i hand, inte sitta i närheten av varandra vid matcher utan istället för ett psykologiskt krig genom medierna som tämligen vältrade sig i den iskalla situationen.

Försäljningen av Götze gav upphov till den policy klubben har idag som säger att de inte skriver in några utköpsklausuler i sina spelares kontrakt. Det var till exempel just den policyn som var ett hinder för en förlängning av Henrikh Mkhitaryans kontrakt.

För Bayern var värvningen av Götze ett alternativ när klubben inte ville ge sig in i jakten på Neymar. Den brasilianske stjärnan hade varit Pep Guardiolas önskemål men då Bayern inte kände sig villiga att hålla på med all byråkrati, än mindre betala stora övergångssummor, gav man Pep Götze istället och på köpet försämrade klubben sin största motståndare i Tyskland.

Annons

Götzes tre år i Bayern har kantats av skade- och anpassningsproblem. Trots att stor del av Götzes familj bor i delstaten har han aldrig känt sig riktigt hemma och det har synts i hans prestationer. Götze har haft svårt att anpassa sig till Guardiolas sätt att vilja spela fotboll och har sällan fått spela centralt där han har haft sina styrkor.

Oken av att ha varit utnämnd som en av de största tyska talangerna någonsin, förbundskaptenens Joachim Löws ”visa att du är bättre än Messi”-kommentar i VM 2014 och jämförelserna med Neymar har gått ut över Götzes prestation på planen och påverkat honom negativt. Han har haft vissa bländande insatser, men det alldeles för sällan.

Den frostiga relationen mellan Bayern München och Borussia Dortmund har genom åren tinat upp, något som inte minst syntes när Mats Hummels bestämt sig för att göra den förbjudna flytten utan att röra alldeles för stora känslor internt inom klubben. Visst sved det, men inte alls på det sätt som det hade gjort för några år sedan.

Annons

Kanske har Götzes brist på framgång i München bidragit till de upptinande relationerna. Stortalangen blev aldrig någon galaktisk stjärna. Det onda blodet har istället blivit till en känsla av medlidande från Dortmunds sida för en spelare som visade upp sina största styrkor i just deras klubb, och inte ärkerivalen Bayerns.

Med ett år kvar på sitt kontrakt har Bayern varit väldigt tydliga med att Götze borde sig som efter en ny klubb. Inför EM gick Karl-Heinz Rummenigge ut och sa att spelaren inte kan förvänta sig mer speltid i Bayern kommande säsong. Senare var det nye tränaren Carlo Ancelottis tur att meddela samma sak. Situationen blev ohållbar för Götze som bestämde sig för att försöka göra en flytt till realitet redan denna sommar.

Och Dortmund har alltid varit alternativ nummer ett för Götze. Trots intresse från de brittiska öarna, där den gamle tränaren Jürgen Klopp kunnat tänka sig Götze i Liverpool och där även Tottenham sägs ha varit intresserade, så har Götzes förhoppning alltid varit att få återvända till Dortmund.

Annons

Det var i Dortmund han slog igenom, det är där han har känt sig hemma och trots den förväntade brisansen har tryggheten av en återkomst lockat mer än oron för vedergällning. Nu tycks den bli verklighet för trots att klubben vet om hur en stor andel av fansen känner kring Götze, trots att försäljningen 2013 sved, så kan man tänka sig att se honom tillbaka. Många i höga positioner inom klubben känner fortfarande starkt Götze och vill gärna se honom bära den gulsvarta tröjan.

Sportsligt och ekonomiskt finns det goda anledningar till en affär. Med tanke på att Dortmund blivit av med flera av sin toppspelare (inte minst Götzes egen ersättare Mkihtaryan) är Götze ett bra alternativ. Alla vet att Götze (i sina stunder) har sin klass, att han har både kvalitet och potential och tron på att tränaren Thomas Tuchel ska locka fram den är stor. Pengarna har klubben för att kunna köpa tillbaka honom under sommaren (Bayern sägs vilja ha €27 miljoner, Dortmund ska vilja ge €23 miljoner).

Annons

Många fans kommer att vara upprörda om klubben värvar tillbaka honom. Minnena av sveket är intakta. Samtidigt är Götze en av få riktigt bra, kvalitativa tyska spelare (när formen stämmer) ute på marknaden som Dortmund kan få tag i till ett rimligt pris. Och sett utifrån att Götze själv är övertygad om att en återkomst till Dortmund är det bästa alternativet för honom, så är klubben beredda att möta den kritik som man kommer att få från fansen.

För trots att försäljningen för tre år sedan sved något enormt i den gulsvarta själen, så finns där fortfarande en kärlek för Götze kvar. Inte minst hos Hans-Joachim Watzke som med åren återfått sina starka känslor för spelaren som en gång personifierade uppstickaren Dortmund. Nu kan Götze göra det igen. Och hur skönt vore det inte att få vara en nagel i ögat på Bayern München med en spelare som inte lyckats hos ärkerivalen?

Annons

 

***

Missa inte veckans avsnitt av Bundesligapodden. Jag och Filip Wollin pratar om Tysklands EM, Carlo Ancelottis ankomst och vad som sker på den tyska transfermarknaden! På iTunes, Acast etc.

Adam Nilsson

Tillbaka till framtiden med Ancelotti

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-12 11:46

Twitter: @atnilsson

En ny era har inletts i Bayern München. Carlo Ancelotti har officiellt presenterats som Bayerns nye tränare och han har genomfört sitt första träningspass. Och det finns en igenkännande känsla av två tidigare tränarlegendarer som väckts till liv i Bayern med Ancelottis ankomst. En känsla som ger tro och hopp om en framgångsrik framtid.

Den italienske tränaren inledde sin första presskonferens som tränare för Bayern München med en kortare monolog på tyska, där han tog tillfället i akt att berätta om hur glad han var över att äntligen vara på plats. Sedan övergick han till att prata på antingen engelska eller italienska, med inslag av spanska, ett potpurri av språk som de vana journalisterna på Allianz Arena gjort sig bekanta med under Pep Guardiolas tid i Bayern.

Annons

Ancelotti sa inget häpnadsväckande. Inget som fick journalisterna att andas tungt och ihärdigt skriva i anteckningsblocken. Tränaren pratade om han var mycket nöjd de spelare han hade till förfogande, att han hade lämnats en hälsning av Guardiola i tränarrummet och att han inte planerade någon revolution utan ville bygga vidare på den anfallsfotboll som varit.

Troligen sa Ancelotti precis allt som chefen Karl-Heinz Rummenigge och de andra i klubben önskat sig, utan att man placerat ord i den italienske tränarens mun. Efter tre år av Guardiola och allt vad det innebar, eftersöktes en ersättare som var den diametrala motsatsen, ergo Ancelotti. En erfaren, världsvan och trygg människa som kan prata om allt från de lokala restauranterna till intrikata taktiska detaljer.

Ancelotti bemötte alla frågor med respekt och svarslusta. Han besvarade dem utan att skapa några större reaktioner. Det var en uppmärksammad presskonferens (en show som det är numera) utan den där journalistiska rubrikfaktorn. Den enda gången under dagen som Ancelotti såg någorlunda besvärad ut, var när han placerades framför kamerorna mitt på ett folktomt Allianz Arena med ett lederhosen i nävarna tillsammans med klubbens maskot Bernie och en stor orkester. Och vem hade, ärligt talat, inte varit besvärad i den situationen?

Annons

Under eftermiddagen fick han träda in i rollen som fotbollstränare och genomföra sitt första träningspass med en någorlunda decimerad trupp. Iförd shorts, träningströja och keps i den 32-gradiga värmen höll sig Ancelotti tillbakadragen och såg mest från distans på när hans assistenter ledde spelarna igenom de olika momenten. Drygt en timme senare var passet över och då hade Ancelotti poserat inför alla journalister och fotografer, dock undvek han att skriva några autografer under sin första dag.

Det känns som om Bayern genomför ett ”tillbaka till framtiden” med Ancelotti. Italienarens första intryck påminner mycket om det som de två klubblegendarerna Ottmar Hitzfeld och Jupp Heynckes gav. En ödmjuk och avslappnad professionalism av en tränare som redan har upplevt det mesta och som vet hur det mediala spelet fungerar. Efter tre år av Guardiola känns det som ett steg Bayern ville ta och behövde ta. Ett steg tillbaka till tryggheten och den egna identiteten som till viss del försvann under spanjorens ledning.

Annons

För Ancelotti är Bayern på många sätt en munsbit. Han har varit tränare i alla de stora ligorna, tränat klubbar med betydligt tuffare intern politik och vet vad arbetet går ut på i fotbollskommersialismens tid. Tyskland och Bundesliga är den sista stora ligan som nu Ancelotti kan kryssa över på sin bucket list och han kommer säkerligen finna många saker angenämare i Bayern München än vad han har funnit dem i andra klubbar.

Bayern är precis som Real Madrid, AC Milan, Paris-Saint Germain och Chelsea en stor klubb, men på många sätt är det en mycket mer lättarbetad tillvaro där toppstyrningen är mindre, där den interna politiken är mindre påtaglig och där organisationen sedan årtionden är genomarbetad och optimerad för att ge bästa möjliga förutsättningar för att nå framgång. Jag tror att det kommer att passa Ancelotti bra.

Annons

Ancelotti vet vad som krävs i en sådan här klubb och det var också därför han sa sig inte känna någon särskilt stor press över uppgiften. Han har jobbat under liknande omständigheter tidigare och har uppvisat goda resultat då. Det handlar om att göra ett liknande jobb igen och det känner han sig förmögen att göra.

Den nya Ancelotti-eran ser ut att vara en återgång till ett Bayern som har legat på is under ett par år. Klubben har fått den typ av tränare de har velat och Ancelotti har hamnat i en klubb som passar honom. Redan under sin första dag har Ancelotti vunnit över många av klubbens supportrar och om inte en alltför lång framtid lär han vunnit över dem flesta. Efter tre år av Pep Guardiola känns det tryggt att ha gamla Bayern München tillbaka. Jag har saknat den klubben.

Adam Nilsson

Inte chockerande att Sammer lämnar, tidpunkten chockerar mer

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-10 19:39

Twitter: @atnilsson

Det är bråda dagar i München. Den nye tränaren Carlo Ancelotti har tagit sig till staden och imorgon ska han presenteras officiellt. Redan idag blir det klart att den italienske tränaren får klara sig utan sportchefen Matthias Sammer, som på egen önskan lämnat arbetet under söndagen.

Sammer har under våren varit sjukskriven från jobbet som sportchef på grund av problem med blodflöden i hjärnan. Sportchefen visade inte upp sig på träningsanläggningen på Säbener Straße och satt inte längre på tränarbänken bredvid Pep Guardiola. Nu kommer han alltså aldrig att återvända till jobbet.

Ett officiellt meddelande på Bayern Münchens hemsida var allt som Sammer lämnade efter sig. Han förklarade att tiden borta från fotbollen fått honom att värdera annorlunda, att han ville ägna mer tid åt annat än att jobba med sporten 24/7 som han har gjort sedan han tillträdde sommaren 2012.

Annons

Då kom Sammer in som en frisk vind i en klubb som förlorat alla tre stora titlar mot slutet av säsongen. Sammer hade varit en framgångsrik fotbollsspelare, en framgångsrik fotbollstränare och gjort sig ett namn som sportchef i det tyska fotbollsförbundet därifrån Bayern hämtade in honom.

Sammer ersatte Christian Nerlinger och satte direkt igång med sitt jobb genom att bli ett ansikte utåt för Bayern. Han uttalade sig hårt i media, bidrog med både en kaxighet och professionalitet som Bayern sökt. Bredvid Jupp Heynckes gjorde Sammer ett utmärkt jobb som verbale pådrivaren, en sportchef som aldrig lät klubben falla i dvala, en självgodhet på grund av framgångar och växande självförtroende.

Samtidigt som Sammer var högt ansedd och respekterad inom klubben, klampade han stundtals in med skitiga skor i rena vardagsrum. Sammer var högljudd, skydde inga debatter – inte ens med sina kollegor uppe i styrelsen. Det var inte alltid snyggt och inte heller den typ av anseende som Bayern München ville bli förknippad med i alla lägen.

Annons

När Michael Reschke hämtades in från Leverkusen som ”trupplanerare” började röster höjas angående vad Sammer faktiskt gjorde på sitt jobb. Hade han några faktiska arbetsuppgifter i sin roll som sportchef eller var det bara en tom titel? Reschke tog över värvningsdelen, men höll sig mest i bakgrunden medan Sammer fortsatt satt vid sidan av planen och syntes på träningsanläggningen.

Än mer påtaglig blev debatten när Sammer inte längre hade ansvar över ungdomsakademin i samband med att Uli Hoeneß fick möjlighet till permissioner dagtid under slutet av sitt fängelsestraff. Vad som tycktes och troddes vara Sammers främsta arbetsuppgifter – värvningar och ungdomsakademin – helt plötsligt inte låg på hans bord utan andras.

Därför var det inte heller någon enorm avsaknad av Sammer som kom när han under våren klev av till följd av sjukskrivningen. Bayern omfördelade Sammers (utåt sett) oklara arbetsuppgifter på andra personer, ingen togs in och nu Sammer bestämt sig för att inte återvända till jobbet så kommer Bayern inte heller omedelbart att plocka in en ersättare.

Annons

Sammers fyra år i klubben får ses som framgångsrika. Först trippeln tillsammans med Heynckes, sedan tre framgångsrika år med Pep Guardiola. Relationen till spanjoren påstås stundtals ha varit rejält ansträngd, men Pep ska ha haft stor respekt för Sammer och sportchefen var en de som tydligast backade Guardiolas arbete i klubben utåt sett. Dock rörde Sammer upp många känslor hos sina kollegor i klubben, något som gjorde hans roll och personen själv mer och mer kritiserad.

Att Sammer fått en ny syn på livet till följd av sin sjukskrivning betvivlar jag inte. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att han försvinner när en ny tränare kommer in i Ancelotti och att Bayern inväntar ett besked från Uli Hoeneß (en man som haft flera dispyter med Sammer) om denne planerar att återvända till klubben i en officiell (något många utgår ifrån kommer att ske). En återkomst från Hoeneß skulle naturligtvis ha minimerat Sammers roll ytterligare i klubben.

Annons

Därför är Sammers beslut inte så chockerande som det kan verka vid en första anblick, däremot är tajmingen betydligt mer chockerande. Jag är övertygad om att Karl-Heinz Rummenigge och de andra i styrelserummet hade önskat sig att inte behöva hantera det i samband med Ancelottis första framträdande som chefstränare. Nu kommer morgondagens presskonferens att ha ett skimmer av denna avgång runt om sig, något Bayern absolut inte önskat sig.

Sammers avsked betyder att Michael Reschke kommer att få ytterligare en mer framskjuten roll i föreningen. Reschke, som Guardiola sägs ha velat ha med sig till Manchester City, har med sina värvningar imponerat internt och han åtnjuter högsta respekt i styrelserummet. Om Uli Hoeneß återvänder till klubben kommer även han säkerligen att täcka vissa av de uppgifter som Sammer lämnar bakom sig.

Annons

En ersättare är just nu inte tilltänkt, men det är inte otroligt att Bayern kommer att se sig om efter en ny förmåga. Sevillas Monchi har tidigare nämnts som ett person som Bayern haft ögonen på, även om det inte verkar särskilt troligt med tanke på Manchester Uniteds intresse. Men det visar någonstans på vad Bayern söker, en person med god känsla för marknaden som kan ge klubben en fördel gentemot sina motståndare på den europeiska tribunen.

Adam Nilsson

Betyg: så bra var de tyska spelarna under EM

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-09 10:41

Twitter: @atnilsson

Det blir ingen final för Tyskland imorgon. Det tog slut mot Frankrike i semifinalen. Därför har jag valt att sätta betyg på de tyska spelarnas mästerskap. En både enkel och svår uppgift för att jag vet att många inte alls sett samma saker som jag. Vissa kommer att hålla med, andra inte. Kommentera gärna vilka betyg ni tycker är helt åt fanders (gärna även de ni håller med om)!

Utifrån en femgradig skala har jag satt betygen. 1 (underkänd), 2 (godkänd), 3 (bra), 4 (mycket bra), 5 (bäst i turneringen på sin position).

Manuer Neuer – 3

Målvakten stod under alla matcher i turneringen och släppte endast in två mål. Ett riktigt bra facit och Neuer stod för fina parader, den kanske mest hågkomna från åttondelsfinalen mot Slovakien. En miss mot Frankrike kostade ett baklängesmål. Allt som allt en bra turnering från Neuer som fortsatt visar för han är ansedd som en av världens bästa målvakter.

Annons

Joshua Kimmich – 4

Nykomlingen fick chansen av Löw som högerback och imponerade. 21-årige Kimmich stod för en nästan felfri turnering och gjorde att avsaknaden av Lahm minskade väsentligt. Kimmich bidrog både offensivt och defensivt, spelade i en fyrbackslinje och som yttermittfältare mot Italien och han kommer att vara med i framtida tyska landslagstrupper.

Jerome Boateng – 4

Bjässen Boateng var utnämnd som en av de viktigaste spelarna inför turneringen och stod för ett nästan felfritt EM. Utöver handsen mot Italien var Boateng säkerheten själv och visade varför han omnämns som en av världens bästa mittbackar. Går från klarhet till klarhet och man har svårt att se hur ett tyskt försvar på sikt skulle klara sig utan Boateng.

Mats Hummels – 4

Dortmunds mittback hade inte bästa möjliga förutsättningar utan kom in i turneringen med skadeproblem. Efter att ha varit bänkad under premiärmatchen klev Hummels in och stod för ett strålande mästerskap. Visade att han hör hemma i den absoluta toppen av försvarare i Europa och att han tillsammans med Boateng bildar ett av världens bästa mittbackspar (snart även i klubblaget).

Annons

Jonas Hector – 3

Hector har under kvalet blivit en av de få garanterna i Löws trupp. Ingen konkurrerar med Kölnbacken om vänsterbacksplatsen och det finns en god anledning till det: han är tryggheten själv. Stod inte för de bländande insatserna, men gjorde heller aldrig bort sig. En bra mästerskapsdebut för Hector.

Shokdran Mustafi – 2

Mustafi fick spela premiären mot Ukraina och stod då för ett mål, sedan blev det ett inhopp mot Frankrike där han inte gjorde bort sig. Mustafi gjorde det som förväntades och lite till i och med målet. Samtidigt var han långt ifrån felfri mot Ukraina i defensiven och spelade hela tiden på gränsen av sin förmåga.

Benedikt Höwedes – 3

Ytterligare en mittback som fick chansen under turneringen. Höwedes inledde som högerback och fick kliva in i trebackslinjen mot Italien och sedan som ersättare till Hummels mot Frankrike. Höwedes gjorde det bra utan att glänsa. Kommer att bli ihågkommen för avvärjandet av Girouds avslut i semifinalen.

Annons

Sami Khedira – 3

Det fanns vissa frågetecken kring huruvida Khedira skulle tillföra något i landslaget inför turneringen. Den skadebenägne mittfältaren visade alla kritiker att han fortfarande är att räkna med på högsta nivå och saknades i semifinalen mot Frankrike. Khedira har fortfarande mycket att ge och är en nyckelspelare för Löw, vilket mittfältaren har all rätt att vara.

Toni Kroos – 4

Den “nye” anföraren på det tyska mittfältet heter Toni Kroos. Real Madrid-spelaren briljerade under stora stunder av mästerskapet och var den kreativa själen i Tysklands spel. Trygg med bollen, ofta spelbar, en genomgående stjärna. Det är svårt att se hur Löw skulle klara sig utan honom i landslaget.

Bastian Schweinsteiger – 2

Schweini hade inte spelat mer än 22 sammanhängande minuter i en och samma under våren i United och fick göra ett långt inhopp mot Italien och inleda mot Frankrike från start. Schweinsteiger såg hämmad ut av sin ålder, missade straff mot Italien och orsakade en mot Frankrike. Ett svagt EM av den tyske lagkaptenen.

Annons

Emre Can – 2

Fick göra EM-debut i semifinalen mot Frankrike, en mindre tacksam uppgift. Can gjorde inte bort sig, gjorde en fullt godkänd insats utan att stå för någon nämnvärt. Sparkapital för landslaget framöver där Can säkerligen kommer att spela en roll.

Mesut Özil – 3

Inledde turneringen svagt och såg ofta ut att vara hämmad av sina egna tankar. Ju längre turneringen led, desto bättre blev dock Özil som fick mer ytor på planen. Fortfarande en påfallande förmåga att kunna falla ur matcher och inte riktigt lyfta sig när det behövs, men samtidigt många gånger avgörande med små, men viktiga, instick i spelet.

Mario Götze – 1

Bayern München-spelaren fick inte tillbaka självförtroende när han trädde på sig den tyska landslagströjan. ”Århundradets talang” som Götze en gång benämndes, är inte sitt gamla jag och i turneringen bidrog han inte med några avgörande insatser. Vilket gjorde att han sstörste supporter, Löw, till slut blev tvungen att peta honom.

Annons

Julian Draxler – 3

Den Schalkefostrade Draxler visade upp sig från sin bästa sida under det här mästerskapet. Mot Slovakien var Draxler strålande och även om han hade det svårare mot Frankrike såg vi en spelare som verkligen visat upp varför han hör hemma i landslaget. En av få spelare som kan utmana och ta sig förbi sin bevakare. Spänd på att se hur långt det kan bära i framtiden.

André Schürrle – 2

Det blev några inhopp för Schürrle som har haft en svår tid i Wolfsburg men så sakteliga börjat hitta rätt. Schürrle gjorde aldrig bort sig, men han stod heller aldrig för något häpnadsväckande på planen. Godkänd som inhoppare.

Thomas Müller – 1

Som alltid var förhoppningarna stora på Thomas Müller inför turnerningen. VM-skytten från 2010 skulle leda Tyskland framåt men blev iställets landslaget stora besvikelse. Alla väntade på ett ”Müller-moment”, men det kom aldrig. Ett oerhört svagt mästerskap av Tysklands största stjärna som nu får rannsaka sig själv i hopp om att lösa problemen till hösten.

Annons

Mario Gomez – 3

Tidigare så kritiserad och bespottad i Tyskland, efter det här mästerskapet är det som bortblåst. Mario Gomez imponerande under turneringen, bidrog med mer än att bara vara farlig i straffområdet och visade sig saknad i semifinalen mot Frankrike. Fick äntligen ett erkännande för sin kvalitet.

Joachim Löw – 3

Bortsett från semifinalförlusten mot Frankrike, som man i mitt tycke inte kan klandra Löw för, stod förbundskaptenen för en mycket bra turnering. Vågade att vidga sina vyer taktiskt, visade på fingertoppskänsla när han satte Kimmich på högerkanten och satte in Gomez på topp. Höll fast vid sin idé turneringen igenom och spred ett lugn utåt. En av Löws bästa turneringar som förbundskapten.

Sammanställning

5: –

4: Mats Hummels, Jerome Boateng, Joshua Kimmich, Toni Kroos

3: Manuel Neuer, Jonas Hector, Benedikt Höwedes, Mesut Özil, Sami Khedira, Julian Draxler, Mario Gomez

Annons

2: Bastian Schweinsteiger, Emre Can, André Schürrle, Shokdran Mustafi

1: Thomas Müller, Mario Götze

Ej betygsatta pga för lite speltid

Marc-André ter Stegen, Bernd Leno, Jonathan Tah, Julian Weigl, Leroy Sané, Lukas Podolski

Adam Nilsson

Au revoir, Frankreich

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-08 12:47

Twitter: @atnilsson

Vad är det här med tyska spelare och att vifta med händerna i tid och otid i eget straffområde? Har tyskarna helt missförstått konceptet ”guds hand”? Lika svårt som vi alla hade att greppa situationen i realtid, lika svårt hade Bastian Schweinsteiger att förklara det i efterhand. Det gick inte. Inte ens huvudpersonen kunde sätta ord på varför han poserade likt stålmannen i eget straffområdet och fick handen på bollen. Obegripligt.

För att strö ytterligare salt i såren tillade målvakten Manuel Neuer att han, ur sitt målvaktsperspektiv, var helt hundra på att han hade räddat nicken. Så var det det med. Bastian Schweinsteiger bjussade på en mycket avgörande straff i vad som mycket väl kan ha varit lagkaptenens sista landskamp i den vita landslagströjan. Det var nog rätt långt ifrån hur han hade föreställt sig att turneringen skulle sluta för hans del.

Annons

Straffsituationen var bara en av många sekvenser där känslan var att Tyskland hade gjort slut på alla sina fördelaktiga tillfälligheter i straffavgörandet mot Italien. Bollen ville inte riktigt studsa tyskarnas väg när det behövdes som mest. Neuer vill gärna så greppa bollen men tappade ut den till mästerskapets målskytt Griezmann som satte sitt andra mål för kvällen. Joshua Kimmich var bara en liten bättre skruv ifrån att knorra in bollen i det bortre krysset. En annan dag hade centimetrarna varit på Tysklands sida, igår var dem inte det.

När jag kom hem var jag, som förlorande supporter, naturligtvis tvungen att gå igenom de obligatoriska ”tänk om”-scenarion som funnits. Utöver de tidigare nämnda föll tankarna på skadorna, både inför (varför just Marco Reus och Ilkay Gündogan, ödet hade väl kunnat välja annorlunda?) och under turneringen, avstängningen på Mats Hummels, Boatengs onödiga straffsituation mot Italien. Tankarna accelererade i huvudet men gjorde mig inte mycket klokare. Dock lugnare. Det var nödvändig terapi efter vad som kändes som en lång och utdragen förlust.

Annons

När allting kommer omkring var det ett av de mer värdiga uttåg jag kan minnas i den tyska landslagshistorien. Tyskland spelade sin fotboll, föll aldrig ur sitt koncept att vilja dominera och styra matcherna. Detta mot värdlandet som hade hela landet och stora delar av arenan på sin sida. Tyskland gnetade på, var den maskin som alla väntat sig men hade helt enkelt inte marginalerna på sin sida.

Jag har svårt att se hur Joachim Löw skulle ha gjort det annorlunda. Jag hade inte gjort det annorlunda. Alternativen på bänken var för få för att Löw på allvar skulle kunna förändra matchbilden mot ett Frankrike som hade marginalerna på sin sida och stod för en stabil och stark insats. Shit happens. Tyskland stod för en bra insats, sin kanske bästa insats i turneringen och det räckte inte. Jag vet inte riktigt vad mer jag skulle begära.

Annons

Naturligtvis var det ett oerhört bittert uttåg för det kändes som att Tyskland, trots sina otaliga avbräck, verkligen hade något på gång. Det kändes som om Löws mannar hade lyft sig med uppgiften och blivit bättre ju längre turneringen hade lidit. Jag var övertygad om att Tyskland skulle besegra Portugal i en eventuell final. Nu blir det inte så.

Istället vänder Tyskland hem som ett slaget lag. Det blir inget firande i Berlin. Löw ville inte uttala sig om framtiden (förståeligt), men tanken på att han inte skulle fortsätta känns främmande. Jag är övertygad om att Löw fortsätter. Han är rätt man för jobbet fortfarande. Frågan är dock om vi får se Schweinsteiger igen, eller Lukas Podolski. De två rutinerade herrarna är nog på väg att tacka för sig efter långa och framgångsrika landslagstjänster.

Annons

I övrigt lär truppen håller sig mer eller mindre intakt. Flertalet av spelarna har många år kvar innan det är dags att tacka för sig och det ger mig hopp om att Tyskland fortsatt kommer att vara omtalade som en favoriterna inför det VM som är om två år i Ryssland. Förutsättningarna finns där för att Tyskland ska ha goda chanser till att försvara sin titel som regerande världsmästare.

EM 2014 i Frankrike får ses som en godkänd turnering. Semifinal är inte fy skam och att Tyskland skickades hem av värdnationen efter en bra insats känns hedrande och värdigt. Marginalerna var på Tysklands sida fram till semifinalen, längre räckte det inte. För att citera min gamle mellanstadielärare: ”Livet är orättvist, sen dör man.”

Adam Nilsson

Inte lägre kreddigt att vara arrogant i Tyskland

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-07 11:36

Twitter: @atnilsson

”Vi har ett ordspråk i Frankrike som lyder: När Tyskland spelar bra vinner dem turneringen. När Tyskland spelar dåligt, går dem till final.” Citatet plockades upp från en fransk soldat av Die Welt som inför kvällens semifinal mellan de två europeiska stornationerna hade besökt en militärbas mellan Nice och Marseille där både tyska och franska soldater tränas upp.

Huruvida ordspråket har någon verklig förankring hos fransmännen vet jag inte. Jag är inte tillräckligt insatt i franska ordspråk och med tanke på att tyska medier, eller för att inte säga medier generellt, hellre rapporterar om den arroganta än ödmjuka franska sidan är det inte heller något jag kan bekräfta av tidigare erfarenheter. Kanske var det bara en vänlig gest gentemot de besökande tyska journalisterna.

Annons

Oavsett sanningshalt ligger det något av värde i det här ordspråket. Tyskland är en fotbollsnation som sällan gör bort sig i stora mästerskap. Sedan Joachim Löws första mästerskap 2006 (då assisterande till Jürgen Klinsmann) har Tyskland alltid nått till semifinal som minst. I EM 2008 räckte det hela vägen till final (förlust Spanien, 0-1) och VM 2014 blev det finalseger (1-0, Argentina).

Ingen annan tysk förbundskapten genom tiderna kan mäta sig med den meritlistan. Inte ens den legendariske Sepp Herberger, den ofta kepsprydde tränaren som förde Tyskland till landets första VM-guld 1954, ligger ens nära i prestation. Inte konstigt att det tyska fotbollsförbundet nye ordförande Reinhard Grindel bara för några dagar sedan öppnande för en kontraktsförläning av Löws nuvarande kontrakt som sträcker sig över VM 2018 i Ryssland.

Annons

Löw har blivit synonym med den tyska landslagsframgången. Född i sydvästra Tyskland, nära både den schweiziska och franska gränsen, har den naturligt tillbakadragne ledaren fört en gyllene generation av tyska fotbollsspelare till att vara ett praktexempel för andra nationer att följa. Tyskland har nästan alltid varit framgångsrika, aktade av sina motståndare, men aldrig så högt värdesatta och avundsvärda som under de senaste åren.

Enklare att tycka om dem har det också blivit eftersom att tyskarna inte längre har den där arroganta stilen som de tidigare har varit kända för. Förut kunde utomstående nästan hata tyskarna för deras överlägsna kommentarer, idag möts vi av dess totala motsats.

När den för den kvällen avstängde Mats Hummels häromdagen satte sig på podiet för ett samlat pressuppbåd hade många väntat sig en bister försvarare som skulle ge sig i tu med att förklara hur dåligt UEFA:s system över gula kort är. Istället för att såga att han blivit avstängd i semifinalen efter att bara ha dragit på sig två diskutabla gula kort på fem matcher, valde han att hylla regelverket och förklarade i samma veva att han gärna skulle se att det var hårdare. Flera tyska journalister skruvade på sina huvuden, som för att uttrycka sin oförståelse inför mittbackens svar och strök sina följdfrågor. Det fanns helt enkelt inga rubriker att göra på det ämnet.

Annons

Framgången har inte gjort tyskarna arrogantare; den har gjort tyskarna ödmjukare. Det är inte längre kreddigt att vara och bete sig arrogant i det tyska landslaget. Ingen ska göra sig större än laget. Det är ett beteende som har stigmatiserats av Löw sedan flera år tillbaka. Den som är ute efter att skapa rubriker hör inte hemma i den här förbundskaptenens landslag.

Därför var det inte heller förvånande när veckans stora samtalsämne – Thomas Müllers brist på mål – inte heller ledde till att några fyrverkier avlossades. Tro mig, de tyska journalisterna försökte verkligen, men den 26-årige Bayern München-spelaren lät sig inte luras in till att bjuda på mer än ett litet lillfinger.

På frågan om mål är det som ger bensin i tanken svarade Müller att det snarare var ”speciallack på karossen”. Müller förklarade sitt argument sedan med att han blivit skyttekung under VM 2010, men då åkte hem redan i semifinalen. VM 2014 blev han inte skyttekung men åkte hem med ”bättre minnen”. Minnen han hoppas få återuppleva på söndag igen.

Annons

Det nästsista hindret för att få återuppleva ett bättre minne kommer redan ikväll mot hemmanationen Frankrike som målats upp som det första mötet i turneringen där Tyskland är underdogs. Med Mario Gomez, Sami Khedira och tidigare nämnde Hummels borta från spel har statusen försämrats, samt det faktum att Frankrike i form av hemmafördel och ett imponerande starkt lag både kvalitativt och kvantitativt kommer att bli svårslagna.

”Frankrike är bättre än för två år sedan […] En väldigt, väldigt bra motståndare väntar oss”, hyllade förbundskapten Löw sina motståndare inför matchen som har fått fundera både en, två och tre gånger över hur han ska formera sin startelva. ”Jag har en startelva i huvudet”, berättade Löw och klargjorde också att Bastian Schweinsteiger kommer att spela från start, trots tidigare frågetecken kring hans fysik. Vidare vill Löw inte gå in på vilka som kan tänkas spela.

Annons

”Det avgörande [för att vinna] kommer att vara viljan”, sa Löw som inte ville dra några paralleller till när Tyskland slog ut värdnationen Brasilien för två år sedan i VM (7-1). Och om man får tro det franska ordspråket är det inte kvalitet det kommer att handla om ikväll. För oavsett kommer Tyskland att gå till final, eller hur?

—-

Tänkbar startelva, Tyskland (4-2-3-1): Neuer; Kimmich, Boateng, Höwedes, Hector; Schweinsteiger, Kroos; Götze, Özil, Draxler; Müller

Adam Nilsson

Rofylld Löw hoppfull inför semi

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-05 12:42

Twitter: @atnilsson

Det var en uppsluppen Joachim Löw som mötte media efter segern mot Italien. Under straffläggningen hade han hållt sig som mest för sig själv och när Tyskland väl vunnit efter osannolik dramatik hade han tackat Antonio Conte för en god match och sedan givit sig in i arenans innandömen, långt från de firande tyskarna som just besegrat en lång historia av Italientrauman.

”Jag behövde lugn och ro”, svarade Löw. Och lugn och ro är vad förbundskapten har förmedlat under mästerskapet i Frankrike. För två år sedan i Brasilien höll sig Löw borta från media, följde endast det bestämda programmet som FIFA lagt upp och ställde inte upp mer än vad han behövde. Under sommarens mästerskap har han redan tagit sig an flera frivilliga presskonferenser.

Annons

”Jag tycker om de här tillfällena”, berättade Löw med ett leende på läpparna under sin andra frivilligt valda presskonferens. Då hade han givit spelarna ledigt och själv tagit ansvaret för att under nästan en hel timme sitta och svara på frågor mer än utförligt. Med en espressomugg vid sin sida, helst bryggd på kenyansk böna, har han varit välvilligt inställd till att besvara frågor: högt som lågt.

Kanske är Löw delaktigare då han har två nya assistenter vid sin sida (hans tidigare assistent Hans-Dieter Flick är numera sportchef på förbundet) och inte vill överlämna dem med ett alltför stort ansvar till de färska kollegorna. Kanske vill förbundskapten ta bort lite av fokus och den mediala pressen från spelarna och rikta det på sig själv. Något givet svar finns inte med Löw tycks trivas i sin nya roll.

Annons

Under måndagens presskonferens var troligen den största anledningen till Löws framträdande att han ville bemöta den kritik som den tidigare landslagsspelaren Mehmet Scholl stått för i den tyska tv-kanalen ARD:s EM-sändning. Scholl hade på bästa sändningstid kritiserat landslagsscouten Urs Siegenthaler och varför Löw bytt från sin tidigare formation till den han spelade mot Italien och därmed anpassat sig efter motståndaren.

”Alla har rätt till en åsikt”, inledde den nu mer sammanbitne förbundskaptenen sitt svar på kritiken. ”Jag är öppen för sådana diskussioner. Vad jag inte tycker är okej, är när en av mina kollegor blir personligt angripen. Utomstående [Scholl] känner inte till de interna processerna. Utöver det är diskussionen normal och tillhör fotbollen.”

Vidare fortsatte Löw med att säga att man som fotbollstränare vore naiv och oprofessionell om man inte anpassade sig efter sina motståndare. En syrlig kommentar mot Scholl som endast varit tränare i Bayern Münchens U23-lag och tidigare kritiserat nya tränare för att vara ”laptop-tränare” och inte kunna och förstå fotbollens allra innersta väsen som sådan. Löw, som tidigare varit mycket känslig för kritik, hade med sina kommentarer avfärdat Scholl och vunnit ”diskussionen” enligt de tyska medierna.

Annons

Angående den stundande semifinalen mot värdnationen Frankrike hade Löw kunnat ha en bister ton i rösten. Med Mats Hummels, Mario Gomez och Sami Khedira borta från spel och en tveksam tro på insats för Bastian Schweinsteiger (”Jag spelar inga som inte är fysiskt 100%”) hade Löw mycket väl kunnat ondgöra sig över bristen på alternativ och möjligheter inför semifinalen. Tvärtom verkade Löw inte bekymra sig det minsta över bortfallen.

”Jag älskar sådana här matcher”, utbrast Löw glatt och pratade sig varm om alternativen på det centrala mittfältet i ungdomarna Emre Can och Julian Weigl. Den förstnämnde en spelare som skulle kunna tillföra mycket gott i det tyska spelet, den sistnämnde en helt annan spelartyp som hade en fantastisk känsla för bollen. Båda hyllades, troligen för att ingen på förhand skulle kunna peka ut vem som tycktes ha dragit det längre kortet om platsen.

Annons

Kring Mario Gomez (som stannar i Frankrike trots skadan) var tonerna mer dystra. Besiktas-anfallaren som tidigare har varit en av de mest bespottade spelarna i det tyska landslaget har vunnit i respekt hos både Löw och de tyska supportrarna under mästerskapet. Anfallarens närvaro i straffområdet har varit användbar när Tyskland har slagit fler inlägg än tidigare och nu finns det ingen given ersättare. Det flesta tror dock på en lösning där den formsvage Thomas Müller får kliva upp som ensam anfallare.

Benedikt Höwedes tros ha dragit det längsta strået i kampen mot Shokdran Mustafi om vem som kommer att ersätta Hummels i mittlåset. Schalke-försvararen är en av Löws favoriter och är en stabil trea på en femgradig skala, dessutom höjdes hans chanser efter insatsen mot Italien. Mustafis inledande insats mot Ukraina (då han blev målskytt) noterades, men Löw tycker fortfarande att Valencia-försvararen är ett mer osäkert kort än Höwedes.

Annons

Troligt är också att det blir en återgång till den 4-2-3-1 som Tyskland främst har spelat med och att Julian Draxler då åter får kliva in som vänsterytter. Den stora frågan är vem som kommer att kliva in till höger på det offensiva mittfältet som Müller lämnar öppen när han kliver upp som anfallare. Det mest omtalade och tänkbara alternativet för stunden tycks vara Mario Götze. Ett annat vore Leroy Sané, men den talangfulle 20-årigen ses mest som en injektion vid ett inhopp en som ett alternativ från start.

Oavsett ser Löw inga större farhågor över den lätt kritiska läget inför semifinalen: ”Situationen är klar: vi kommer att göra förändringar och hitta lösningar. Jag kommer att ta in nya namn och har fullt förtroende för alla spelare.” Ett svar man för två år sedan inte hade förväntat sig av förbundskaptenen, men under det här mästerskapet passar det in hans rofyllda aura likt en perfekt skräddarsydd kostym.

Annons
Adam Nilsson

Tyskland befäste och besegrade sin egen historia mot Italien

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-03 11:49

Twitter: @atnilsson

Under ett tillfälle tidigt i den andra halvleken fick vi tv-åskådare en liten inblick i hur Joachim Löw upplevde matchen från tränarbänken. Efter att Mattia De Sciglio haft ned Joshua Kimmich riktades kamerorna mot den tyske förbundskaptenen och vad vi fick se var en man som första gången under turneringen visade sina riktiga känslor. Med tummarna indragna mot pek- och långfingrarna hytte han med nävarna mot domaren medan blicken omedvetet visade den skräckfyllda verklighet Löw tycktes uppleva. Var hans matchplan på väg att gå åt fanders?

Inför kvartsfinalen hade det stora samtalsämnet i Tyskland varit det trauma som Löw upplevt i EM 2012. Där hade de favoriserade tyskarna ställts mot Italien och den tyske förbundskaptenen känt sig tvungen att hitta en specifik lösning för att kontra italienarnas kreativa styrka. Toni Kroos fick uppgiften att punktmarkera Andrea Pirlo, som för att ta kål på den stora kreativa källan i det italienska laget. Tanken var god, utförandet bedrövligt. En frustrerad Kroos trivdes inte i rollen och fick inte tag i den elegante Pirlo, dessutom stod där tio andra tyska spelare som förvirrades av Kroos formationslösa roll. Resultatet blev en förlust (1-2) och en match som Löw kallat för hans största misstag som förbundskapten.

Annons

Just därför var det också många förväntansfulla och nervösa tyskar som blev illa till mods när ryktena om en trebackslinje besannades inför gårdagens match. Löw skulle överge sin 4-2-3-1, formationen som givit honom sådana framgångar under de senaste tio åren, för en mer pragmatisk och Italienkalibrerad 3-5-2. Det var som om historien återigen skulle upprepa sig, att Löw nu gick all-in och offrade en del av sin legacy för att ta död på en historia och ett trauma vilket satte igång tänkbara alla varningsklockor i Tyskland. Och mitt i all oro kom en viss känsla av klassisk tysk arrogans tillbaka: varför skulle Tyskland, denna gigant och regerande världsmästare, anpassa sig efter de inför turneringen uträknade italienarna? Ty, det borde vara tvärtom.

Löw ville bemöta Italien på italienarnas vis. Med sin nykomponerade trebackslinje ville han få stopp på ett av de få tvåmanna anfall som den här turneringen har bevittnat i Italiens Éder och Pellè. Han ville inte att hans försvarare skulle ställas man mot man vid kontringar, utan ha ett numerärt överläge likt ett extra liv i Super Mario och i detta fall var det Benedikt Höwedes. Med sina fem mittfältare hade Löw lika många som Antonio Conte till hands. I en match som påminde mer om en mycket långsam, slug boxningsmatch där det handlade om att inte blotta sina svaga sidor snarare än att hitta den perfekta högerkroken ville Löw göra allt för att minimera riskerna. Kalla det fegt. Kalla det tråkigt. Kalla det vad man vill. Men det fungerade.

Annons

I en match där det handlade mer om fysiska värden än något annat lyckades Tyskland stå upp mot ett landslag som under turneringen satt skräck i sina motståndare just för sina taktiska och fysiska styrkor. Publiken bjöds inte på något skönspel. Utan Julian Draxler i startelvan tappade Tyskland en viss kreativ ådra och en spelare som kunde utmana i en mot en. Med den nya formationen försvann automatismen i de tyska löp- och passningsvägarna, men det gjorde inget en kväll som denna. Det var kompakt och avvaktande. Tyskland slog 26 inlägg och fick endast tag i två av dessa. Tyskland stod för fler ojustheter än Italien. Italien drog på sig fler gula kort. Det handlade aldrig om att spela vackert den här kvällen. Det handlade om att förstöra för motståndaren och att till varje pris inte begå några misstag. Det handlade om att hålla ut. Där imponerande både Tyskland och Italien den här julikvällen.

Annons

När Kimmich blev nedtacklad i början av den andra halvleken var det en naturlig reaktion från Löw att bli irriterad och aningens nervös. För Löw visste att pendeln mycket snabbt skulle kunna vända i den här matchen, att hans matchplan kunde kastas ned i en bottenlös brunn och aldrig hitta hem igen. Italien hade kommit ut ur omklädningsrummet med nyvunnen energi och tro på sig själva medan tyskarna fortfarande jagade sin fulla övertygelse. Av allt som inte fick hända så var det att Italien skulle få ett mentalt övertag, ett fysiskt övertag och än värre – ett ledningsmål. Men Löw kunde pusta ut för en stund när, som av en tillfällighet, en av de få tyska kombinationerna den här kvällen mellan Mario Gomez och Jonas Hector resulterade i att Mesut Özil till slut kunde peta in ledningsmålet. Lika stor tillfällighet var det att Jerome Boateng fick bollen på armen och Leonardo Bonucci kunde placera in den efterföljande straffen och återigen tillbakakalla den där nerven som präglat hela matchen.

Annons

Katt och råtta-leken var tillbaka men med en massiv skillnad: nästa mål skulle med största sannolikhet betyda game over för det ena laget. Ett felsteg och allt skulle vara över. Drömmen om EM-semifinalen skulle vara ett minne blott och turneringen hade någonstans knappt börjat. Det var ett incitament nog för ännu mer försiktighet, att slå passen snett bakåt istället för snett framåt och att inte falla ur den taktiska psykos som de 22 spelarna på planen fördes framåt av. Kanske var just oron och följderna av vad som skulle kunna ske anledningen till att förlängningen inte var något annat än ett 30 minuter långt intro till en straffläggning som kommer att bli ihågkommen i mannaminne som av de sämre.

Plötsligt var det stark tysk straffhistoria mot svag tysk Italienhistoria som duellerade utan hängslen och livrem. Duellerade tyskarna mot sig själva, mot italienarna, både och eller inte alls? Förvirringen var total och av bara farten hade Tyskland på ett mycket otyskt manér bränt tre av fem straffar, lika många som Italien. Sedan klev den ena efter den andra osäkra straffskytten fram och när den oväntade, fullkomligt osannolike matchhjälten Jonas Hector med minsta möjliga marginal lyckades avgöra straffläggningen var det som om ljudet försvann, tiden stannade, som för att säga att det här var något så osedvanligt som en seger där det inte fanns något förskrivet öde utan bara ett handlingskraftigt nu.

Annons

Det var en matchplan som andades destruktivitet och Löw kommer främst att hyllas, men en och annan kommer att sänka hans skamlöshet över att ha övergett sin egen identitet för att vinna. Det följde inte den tyska mentaliteten. Det var ingen publikfriande kvartsfinal, tvärtom. Det var inte en match som följde några som helst regler och lagar om hur ett skeende skall gå till. Möjligtvis förutom att Tyskland vann en straffläggning. Tyskland bröt en förbannelse och får ytterligare en chans att skriva ny EM-historia, 20 år efter den senaste titeln. Och efter en kväll som igår, med allt vad det innebär, finns det många anledningar till att tro att Tyskland kan lyckas med det.

Adam Nilsson

Tyskland vill skriva ny historia

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-02 10:26

Twitter: @atnilsson

Det är på dagen nästan 20 år sedan Tyskland senast vann EM. I finalen på Wembley 1996 besegrade tyskarna Tjeckien med 2-1 efter en kvittering i den 73:e minuten som ledde till förlängning, där det första avgörandet på Golden Goal i en EM-final kom. Mannen bakom de båda tyska målen var Oliver Bierhoff som idag har titeln ”Team manager” i landslaget, en titel han har haft sedan 2004.

För den reslige Bierhoff, känd som en nickspecialist som inte skydde några närkamper, var den matchen den enskilt viktigaste i hans karriär. Som inhoppare kom han in och räddade matchen åt Tyskland och satte sig själv på kartan i nation där han knappt spelat klubbfotboll. Bierhoff var en produkt av Italien och är än idag den ende tyske spelaren att ha vunnit skytteligan i Serie A.

Annons

Bierhoff representerade under sina tio år i Italien tre olika klubbar: Ascoli, Udinese och Milan. Idag talar den tidigare anfallen sentimentalt om sin tid i Italien och han följer fortfarande den italienska fotbollen på nära håll. Därför var det med viss pondus och kunskap som han häromdagen uttalande sig inför kvartsfinalen där hans Tyskland ställs mot hans Italien.

”Italien var det svåraste hindret vi kunde ha träffat på”, berättade Bierhoff på presskonferensen i sitt sedvanliga korrekta manér. Under åren som Bierhoff har haft rollen som team manager har han gått från att vara hetlevrad, något aggressiv i sin framtoning till att vara betydligt mer eftertänksam och lugn. En tysk tidning anklagade nyligen Bierhoffs nya persona för att vara tråkig, alldeles för pålitlig och på tok för lik många tyska politikers.

Annons

Team managern Bierhoff har lärt sig att inte bjuda på för mycket emotionella utsvävningar och det är därför han allt oftare har fått hantera presskonferenser när ämnena har varit av de känsligare slagen. Bierhoff har imponerat på många inom förbundet med sitt lugna agerande och efter skandalerna kring utdelningen av VM 2006 nämndes han som ett alternativ till att ta över som förbundsordförande. Men Bierhoff avböjde förfrågan; han ville fortsätta sin uppgift vid Jogi Löws sida.

Tillbaka till EM-finalen 1996.

Under sin tid som spelare i landslaget kallades Bierhoff ironiskt för ”Speedy” av lagkamraten Mehmet Scholl, då anfallaren sällan fick fatt i bollen på Scholls djupledsbollar. Och det var just Mehmet Scholl som byttes ut när Bierhoff klev in i den där EM-finalen 1996. Scholl klev av, förbannad och ilsken över att ha blivit utbytt och skrek ut sin frustration på bänken.

Annons

Minnena av när Oliver Bierhoff vrider och vänder på sig för att hitta läget, avlossar ett skott som tar på en tjeckisk försvarare och sedan snöpligt tappas in av den tjeckiske målvakten är något som har etsat sig fast i många tyskars minne. Hjälten själv rusar i ren eufori mot supportrarna och sliter av sig tröjan med nummer 20. Utan den händelsen hade Bierhoff troligen inte haft den rollen han har idag. Det var där hans namn skrev in sig i den tyska, tjocka historieboken av fotboll.

Men det är inte alla som har de bilderna till hands i minnesbanken. Fråga bara Leroy Sané som föddes i januari 1996 och var knappa halvåret gammal när Tyskland vann sin senaste EM-titel. För Sané har händelsen bara spolats upp i efterhand på YouTube, något som fått team managern Bierhoff att inse att det är dags för Tyskland att återigen vinna titeln: ”Det är dags att skriva ny historia.”

Annons

Tillbaka till dagens match.

För att skriva ny historia krävs det dock att man besegrar ett Italien som Tyskland aldrig har vunnit mot vid stora mästerskap. Åtta gånger har de två giganterna stött på varandra, fyra matcher har slutat i förlust för Tyskland och fyra i ett oavgjort resultat. Nu är det dags för den första segern men det kommer att krävas en stark insats för att Tyskland ska lyckas bryta sitt bedrövliga facit.

”De [Italien] är otroligt organiserade, kompakta och har presenterat sig själva starkt”, hyllade Bierhoff. Han fyllde dessutom i att Tyskland troligen inte kommer att stöta på något annat lag i turneringen som kommer att vara så väl förberedda på vad tyskarna kommer att göra som just Italien.

”När man ser hur Italien spelar så ser man [vad det handlar om]: det är automatism. Där finns tränare och spelare som i förberedelserna är beredda att upprepa saker timme in och timme ut”. Och om det är någon i det tyska lägret som vet hur noggranna italienarna är med sina förberedelser så är det Bierhoff som själv fick uppleva det under sina år i Italien där han drillades i den ena övningen efter den andra.

Annons

På frågan hur Tyskland egentligen ska kunna slå Italien tog sig Bierhoff lite extra betänketid till att få fram ett bra svar: ”Du måste vid rätt tidpunkt vara på rätt ställe”. Det kan verka enkelt, klyschigt och som aningen banalt att svara så men är det något som vet vad det handlar om så är det just Bierhoff.

För när Bierhoff avgjorde EM-finalen 1996 utbrast Scholl ”Speedy!” när de samlat sig efter den första euforin och matchhjälten svarade kort och koncist: ”Man måste inte springa snabbt, man kan vara på rätt plats istället.” Och det är vad hela Tyskland drömmer om idag.

Adam Nilsson

Fem saker till tysk oro inför kvartsfinalen

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-07-01 08:25

Twitter: @atnilsson

Imorgon spelas kvartsfinalen mellan Tyskland och Italien. En kvartsfinal som på många sätt sänder kalla kårar genom den den tyska ryggraden. Här är fem anledningar till tyskarnas oro inför morgondagen:

1. Historien

Det har vi det här laget knappt kunnat undgå någon att Italien är en mardrömsmotståndare för Tyskland. Vid åtta tillfällen i stora mästerskap har de två klassiska landslagen ställts mot varandra och Tyskland har aldrig gått segrande ur någon av dessa strider. Fyra förluster och fyra oavgjorda resultat lyder facit och den senaste förlusten kom 2012 i EM-semifinalen (1-2). Då var det Mario Balotelli som sänkte tyskarna med sina två mål. Det var också en match som förbundskapten Jogi Löw i efterhand har sagt betytt mycket honom. Dels för att han lärde sig mycket av just den förlusten då han taktiskt tagit flera felaktiga beslut (bland annat att försöka punktmarkera Andrea Pirlo), men också att det blev startskottet på urladdningen som sedan kom att leda till VM-guldet 2014.

Annons

2. BBC

Andrea Barzagli, Leonardo Bonucci och Giorgio Chiellini bildar den trebackslinje som har varit så framgångsrik i Juventus och även i landslaget. ”BBC” är turneringens mest samspelta försvarslås och besitter tillsammans alla tänkbara vapen och egenskaper som krävs för att vara viktiga både med och utan boll i Italiens spel. Med Mario Gomez på topp har Tyskland visserligen blivit betydligt farligare i offensiven under turneringens gång, dock mot motstånd av en helt annan kaliber än den Italien besitter. Det finns en stor oro för att tyskarnas offensiv inte ska klara av att bryta sig igenom Italiens försvar. För Löw är det en svårlöst uppgift som han måste hitta lösningen på om Tyskland ska ha en chans att ta sig vidare.

3. Antonio Conte

Den av många högst ansedde förbundskaptenen i turneringen återfinns i det italienska landslaget i form av Antonio Conte. Den tidigare Juventustränaren har visat på sin styrka i ett landslag som få hade riktigt stora förväntningar på inför EM-turneringen. Kvalet visade på brister i Italien men Conte har genom taktiskt smarta drag dolt dessa mer än väl och gjort Italien till ett oerhört intelligent och svårslaget lag. Det är allt från tunga, fysiska träningspass till taktiska finesser som har lett Italien till kvartsfinalen och det är tack vare Conte man är där. Löw värdesätter sin kollegas förmåga och vet att Conte är en slug jävel som alltid kan chockera med något nytt.

Annons

4. Italiens karaktär

Conte har under sina två år på jobbet fått sitt landslag att växa med uppgiften och att underkasta sig betydelsen av att vara just ett lag. På många sätt påminner Italien om de otaliga klassiska tyska landslag som ofta har blivit förknippade med att vara tekniskt begränsande, ha en avsaknad av världsstjärnor men kompenserar upp det i form av en otroligt stark karaktär och en orubblig inställning. Vi talar om en italiensk maskin som inte viker minsta tum för sina motståndare. Det här är inget lag som kommer att tappa huvudena vid underläge 0-1, tvärtom lär det bara elda på ännu mer energi i laget.

5. Ovissheten

Fyra matcher in i turneringen har Tyskland ännu inte ställts mot ett motstånd som på riktigt satt tyskarna på prov på det sätt som Italien förväntas göra. Och det största problemet av allt med Italien är att Tyskland inte riktigt vet hur deras motståndare kommer att agera. Kommer Italien medvetet att låta Tyskland ha ett stort bollinnehav? Kommer Italien att pressa Tyskland högt upp i planen så att de inte får den tid de fått mot tidigare motstånd? Många frågetecken hänger i luften och det är därför förbundskapten Löw fortfarande funderar över olika formationer och spelare som han kan använda sig av. Allt från trebackslinje till falsk nia har diskuterats och vi lär få se förändringar från tysk sida för att bemöta ovissheten i vad Italien kommer med.

Annons

*

Missa inte #Superlive på Fotbollskanalen under lördagen. Där kommer jag att sitta under kvällen och prata om Tyskland-Italien så kika gärna in och ställ era frågor genom Twitter!

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto