Under ett tillfälle tidigt i den andra halvleken fick vi tv-åskådare en liten inblick i hur Joachim Löw upplevde matchen från tränarbänken. Efter att Mattia De Sciglio haft ned Joshua Kimmich riktades kamerorna mot den tyske förbundskaptenen och vad vi fick se var en man som första gången under turneringen visade sina riktiga känslor. Med tummarna indragna mot pek- och långfingrarna hytte han med nävarna mot domaren medan blicken omedvetet visade den skräckfyllda verklighet Löw tycktes uppleva. Var hans matchplan på väg att gå åt fanders?
Inför kvartsfinalen hade det stora samtalsämnet i Tyskland varit det trauma som Löw upplevt i EM 2012. Där hade de favoriserade tyskarna ställts mot Italien och den tyske förbundskaptenen känt sig tvungen att hitta en specifik lösning för att kontra italienarnas kreativa styrka. Toni Kroos fick uppgiften att punktmarkera Andrea Pirlo, som för att ta kål på den stora kreativa källan i det italienska laget. Tanken var god, utförandet bedrövligt. En frustrerad Kroos trivdes inte i rollen och fick inte tag i den elegante Pirlo, dessutom stod där tio andra tyska spelare som förvirrades av Kroos formationslösa roll. Resultatet blev en förlust (1-2) och en match som Löw kallat för hans största misstag som förbundskapten.
Just därför var det också många förväntansfulla och nervösa tyskar som blev illa till mods när ryktena om en trebackslinje besannades inför gårdagens match. Löw skulle överge sin 4-2-3-1, formationen som givit honom sådana framgångar under de senaste tio åren, för en mer pragmatisk och Italienkalibrerad 3-5-2. Det var som om historien återigen skulle upprepa sig, att Löw nu gick all-in och offrade en del av sin legacy för att ta död på en historia och ett trauma vilket satte igång tänkbara alla varningsklockor i Tyskland. Och mitt i all oro kom en viss känsla av klassisk tysk arrogans tillbaka: varför skulle Tyskland, denna gigant och regerande världsmästare, anpassa sig efter de inför turneringen uträknade italienarna? Ty, det borde vara tvärtom.
Löw ville bemöta Italien på italienarnas vis. Med sin nykomponerade trebackslinje ville han få stopp på ett av de få tvåmanna anfall som den här turneringen har bevittnat i Italiens Éder och Pellè. Han ville inte att hans försvarare skulle ställas man mot man vid kontringar, utan ha ett numerärt överläge likt ett extra liv i Super Mario och i detta fall var det Benedikt Höwedes. Med sina fem mittfältare hade Löw lika många som Antonio Conte till hands. I en match som påminde mer om en mycket långsam, slug boxningsmatch där det handlade om att inte blotta sina svaga sidor snarare än att hitta den perfekta högerkroken ville Löw göra allt för att minimera riskerna. Kalla det fegt. Kalla det tråkigt. Kalla det vad man vill. Men det fungerade.
I en match där det handlade mer om fysiska värden än något annat lyckades Tyskland stå upp mot ett landslag som under turneringen satt skräck i sina motståndare just för sina taktiska och fysiska styrkor. Publiken bjöds inte på något skönspel. Utan Julian Draxler i startelvan tappade Tyskland en viss kreativ ådra och en spelare som kunde utmana i en mot en. Med den nya formationen försvann automatismen i de tyska löp- och passningsvägarna, men det gjorde inget en kväll som denna. Det var kompakt och avvaktande. Tyskland slog 26 inlägg och fick endast tag i två av dessa. Tyskland stod för fler ojustheter än Italien. Italien drog på sig fler gula kort. Det handlade aldrig om att spela vackert den här kvällen. Det handlade om att förstöra för motståndaren och att till varje pris inte begå några misstag. Det handlade om att hålla ut. Där imponerande både Tyskland och Italien den här julikvällen.
När Kimmich blev nedtacklad i början av den andra halvleken var det en naturlig reaktion från Löw att bli irriterad och aningens nervös. För Löw visste att pendeln mycket snabbt skulle kunna vända i den här matchen, att hans matchplan kunde kastas ned i en bottenlös brunn och aldrig hitta hem igen. Italien hade kommit ut ur omklädningsrummet med nyvunnen energi och tro på sig själva medan tyskarna fortfarande jagade sin fulla övertygelse. Av allt som inte fick hända så var det att Italien skulle få ett mentalt övertag, ett fysiskt övertag och än värre – ett ledningsmål. Men Löw kunde pusta ut för en stund när, som av en tillfällighet, en av de få tyska kombinationerna den här kvällen mellan Mario Gomez och Jonas Hector resulterade i att Mesut Özil till slut kunde peta in ledningsmålet. Lika stor tillfällighet var det att Jerome Boateng fick bollen på armen och Leonardo Bonucci kunde placera in den efterföljande straffen och återigen tillbakakalla den där nerven som präglat hela matchen.
Katt och råtta-leken var tillbaka men med en massiv skillnad: nästa mål skulle med största sannolikhet betyda game over för det ena laget. Ett felsteg och allt skulle vara över. Drömmen om EM-semifinalen skulle vara ett minne blott och turneringen hade någonstans knappt börjat. Det var ett incitament nog för ännu mer försiktighet, att slå passen snett bakåt istället för snett framåt och att inte falla ur den taktiska psykos som de 22 spelarna på planen fördes framåt av. Kanske var just oron och följderna av vad som skulle kunna ske anledningen till att förlängningen inte var något annat än ett 30 minuter långt intro till en straffläggning som kommer att bli ihågkommen i mannaminne som av de sämre.
Plötsligt var det stark tysk straffhistoria mot svag tysk Italienhistoria som duellerade utan hängslen och livrem. Duellerade tyskarna mot sig själva, mot italienarna, både och eller inte alls? Förvirringen var total och av bara farten hade Tyskland på ett mycket otyskt manér bränt tre av fem straffar, lika många som Italien. Sedan klev den ena efter den andra osäkra straffskytten fram och när den oväntade, fullkomligt osannolike matchhjälten Jonas Hector med minsta möjliga marginal lyckades avgöra straffläggningen var det som om ljudet försvann, tiden stannade, som för att säga att det här var något så osedvanligt som en seger där det inte fanns något förskrivet öde utan bara ett handlingskraftigt nu.
Det var en matchplan som andades destruktivitet och Löw kommer främst att hyllas, men en och annan kommer att sänka hans skamlöshet över att ha övergett sin egen identitet för att vinna. Det följde inte den tyska mentaliteten. Det var ingen publikfriande kvartsfinal, tvärtom. Det var inte en match som följde några som helst regler och lagar om hur ett skeende skall gå till. Möjligtvis förutom att Tyskland vann en straffläggning. Tyskland bröt en förbannelse och får ytterligare en chans att skriva ny EM-historia, 20 år efter den senaste titeln. Och efter en kväll som igår, med allt vad det innebär, finns det många anledningar till att tro att Tyskland kan lyckas med det.