Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Bundesligaklockan är inne på sina sista dagar i Hamburg

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-31 09:26

Twitter: @atnilsson

Det är inte länge sedan som vibbarna uppe i Hamburg var av det positiva slaget. HSV hade spenderat stora summor på nyförvärv med hjälp av investeringar av affärsmannen Klaus-Michael Kühne och det kändes som om klubben på allvar kunde vara på väg tillbaka mot toppen av Bundesliga.

Det var lite väl tidigt att tro det har det visat sig i efterhand. För lika klart som det är att Bayern München går mot ligatiteln, lika klart är det att Hamburg återigen går en säsong till mötes som inte är för den nervsvage supportern. En säsong där HSV-supportrarna återigen får fråga sig om Bundesliga-uret (som tickat sedan starten 1963) kommer att ticka länge till.

Annons

Nio omgångar in i säsongen står Hamburg fast på två poäng (varav en togs mot bottenkollegan Ingolstadt som också står på två pinnar). Den senaste poängen kom i omgång sju, det senaste målet i omgång två. För att sätta det i siffror, det enklaste sättet att visa på något, så har Hamburg i snitt gjort 0,22 mål per match den här säsongen. En bedrövlig siffra, inte minst när laget har släppt in 2 mål per match.

Frågan är vad Bruno Labbadia gjorde under sommarens alla träningsdagar. För efter en någorlunda framgångsrik säsong (sett till tidigare år), fanns det både tid och ro för att bygga vidare på resultaten. Nyförvärven var inte alla Labbadias val, det var tydligt, men fortfarande borde tränaren ha satt ett försvarsspel och inte minst ett anfallsspel som var bättre än så här.

För det stora problemet under hösten har varit bristen på taktisk idé. Det saknas en röd tråd, både defensivt och offensivt. Vad står Hamburg egentligen för? Det går inte att tyda om Hamburg är ett lag inställt för att spela på kontringar eller inställt på att föra matcherna. Det är en salig blandning av allt där inget ser särskilt välkonstruerat ut. Något Labbadia fick stå till svars för.

Annons

För Labbadia fick gå till följd av de bedrövliga resultaten (parodiskt nog efter Hamburgs spelmässigt bästa match den här hösten mot Bayern). In kom Markus Gisdol som hittills inte har lyckats med att göra någonting åt det bättre. Fyra matcher har slutat med en turlig poäng mot Mönchengladbach, annars står tre förluster på facit där helgens mot Köln (0-3) mer eller mindre bekräftade alla bekymmer som Hamburg står inför.

De första 45 minuterna igår såg ut att vara ett steg i rätt riktning. Fortfarande såg offensiven inte förmögen ut att göra mål, men Hamburg lyckades åtminstone störa Köln tillräckligt för att de inte skulle göra något. Sedan komma andra halvlek, Hamburgs anfallare Bobby Wood drog på sig ett rött kort och kort därefter tog Köln ledningen och matchen var mer eller mindre avgjord.

Annons

Med sju omgångar kvar av den första säsongshalvan ser det becksvart ut för Hamburg. I de tre kommande omgångarna väntar Borussia Dortmund, hittills obesegrade Hoffenheim och ett derby mot Werder Bremen. Dessutom finns där matcher kvar mot andra underpresterande lag som Wolfsburg och Schalke.

Däri ligger också Hamburgs största problem. För att många lag som finns på den undre halvan är lag som förväntas ta stora kliv och ta sig framåt. Upp till kvalplats är det fyra poäng och där finns Wolfsburg som kommer att börja ta sina poäng. Tidigare säsonger när Hamburg haft problem har klubben klarat sig kvar för att andra klubbar varit sämre, den typen av räddningsplankor finns inte i år.

Det är för tidigt än att döma ut Hamburgs chanser, det finns fortfarande många poäng att spela om. Men bristen på resultat i kombination med bristen på spelidé, är anledning nog att oroa sig för hur länge Bundesliga-uret kommer att ticka uppe på Volkparksstadion. För just nu ser det ut som om klockan är inne på sina sista dagar.

Annons
Adam Nilsson

Grattis Bayern till femte raka ligatiteln!

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-29 23:37

Twitter: @atnilsson

Det var en dag som inte bara handlade om ett Ruhrderby. Det var en dag som handlade om huruvida ligaguldet skulle kunna hamna någon annanstans än i München. Och när vi väl summerar den 29:e oktober är svaret enkelt: det kommer att bli ett femte raka ligaguld för Bayern München.

När Borussia Dortmund klev ut på gräset på Westfalenstadion inför Ruhrderbyt var spelarna högsta medvetna om att det var en seger som gällde för att över huvud taget kunna ge sig själva en möjlighet att utmana Bayern München om ligaguldet. På andra sidan stod ett kungsblått Schalke, redo att förstöra möjligheterna för sina bittra rivaler. Vilket Schalke lyckades med.

Annons

Efter 90 minuter av fotboll, en ribbträff och noll mål skrivna på resultattavlan var det klart att Dortmunds drömmar om att kunna utmana om titeln i Bundesliga var över. 0-0 var ett godkänt resultat, även om de gulsvarta haft bud på mer men skadorna på flera nyckelspelare var till Dortmunds stora nackdel och nu får jakten ställas in på andraplatsen.

För att efter nio omgångar ligga åtta poäng bakom Bayern München är som att ge Usain Bolt inte bara en, utan två sekunders försprång på 100 meters löpning. Så länge Bolt inte skulle tjuva bort sig, så skulle han kunna göra ett halvkasst lopp och ändå vinna. Precis så är det för Bayern München nu när den sista, riktigt trovärdiga titelkandidaten är borta från striden. Bayern kommer att kunna ta flera snedsteg, men ändå inte behöva oroa sig för konsekvenserna.

Annons

Bakom Dortmund har redan Leverkusen och Mönchengladbach förstört sina egna chanser genom att falla på sin egen oförmåga i alldeles för många redan. För att inte nämna Wolfsburg och derbykombattanterna Schalke som även dem satt krokben för sig själva och är närmare botten än vad de är toppen, där de förväntas höra hemma och för den delen bör hör hemma.

Kvar är den fantastiska nykomlingen RB Leipzig, som visserligen har imponerat något oerhört och påminner om det historiska FC Kaiserslautern från säsongen 97/98 som vann Bundesliga som nykomlingen. Leipzig är just nu dessutom bättre än Kaiserslautern rent statistiskt. Men ärligt talat ska inte Leipzig kunna hänga i över en hel säsong och så bra som Bayern är i år var ingen klubb 1998.

Sedan finns ju naturligtvis klubbar som 1899 Hoffenheim, Hertha Berlin och FC Köln som skulle kunna täppa till luckan uppåt men i bästa fall skulle vara tre poäng bakom Bayern (Hertha vid vinst på söndagen mot just Hoffenheim). Men inget av dessa kan heller räknas som någon seriös kandidat till Bundesligatiteln den här säsongen.

Annons

Inte minst när vi har ett Bayern München som redan sitter på fyra raka ligatitlar, med största sannolikhet har sin bästa trupp någonsin, inte har några större skadeproblem och dessutom har haft den där turen som man behöver för att vinna matcher som står och väger. Carlo Ancelotti må inte ha det bästa av facit när det kommer ligatitlar, men det här skulle materialförvaltaren nästan kunna ordna.

Så här står vi, knappt två månader in i Bundesligasäsongen och ligatiteln är mer eller mindre redan avgjord. Grattis Bayern! Fem guld i följd, inte dåligt! Det är inte klart rent statistiskt, men mentalt. Något vi är vana vid sedan tidigare säsonger. Vi Bundesligafans vet om att det finns andra strider än den om guldet att följa. För jag kan inte för mitt liv tro att Bayern slarvar bort detta. Det skulle krävas en komplett kortslutning i Max Kruse-nivå för att lyckas med det. Vilket nästan vore en större skräll än om Leipzig skulle ta hem titeln i slutändan.

Annons
Adam Nilsson

Bästa nykomlingen någonsin - Leipzig är i Bundesliga för att stanna

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-24 14:38

Twitter: @atnilsson

Kritiserade på förhand och en sommar som inte vittnade om några stordåd. Åtta omgångar i Bundesliga har de imponerat på allt och alla. RB Leipzig är just nu the talk of the town och är omöjliga att inte ta på allvar.

RB Leipzig har varit den mest omtalade klubben i Tyskland de senaste åren. Alla har haft en åsikt, ingen har varit likgiltig inför det faktum att klubben styrs av österrikiska Red Bull. Klubben har varit en reklampelare för energidryckeskoncernen och jobbet mot toppen har gått spikrakt uppåt.

En andraplats i 2. Bundesliga förra året betydde uppflyttning och tränaren, tillika sportchefen Ralf Rangnick tog ett kliv tillbaka från sin dubbelroll. In hämtades Ralph Hasenhüttl, tränaren som gjort succé i FC Ingolstadt och hållit den bayerska klubben kvar i Bundesliga trots få större investeringar.

Annons

Steget från Ingolstadt till Leipzig tedde sig naturligt för Hasenhüttl. Han hade gjort det bra i Ingolstadt, hade stöd från alla men kände att Leipzigs framtid hade mer att bjuda på. Och vem kunde ärligt talat säga emot? De ekonomiska musklerna var större och framtidsvisionen i Leipzig var mer grandios än vad som utlovades i Ingolstadt.

Och trots att Red Bull har sitt styre i Österrike är det en klubb som inte styrs på distans. Det var ett högst medvetet val att placera professor fotboll, Ralf Rangnick, som huvudansvarig i Leipzig och med honom har klubben följt en röd tråd genom hela sin organisation. Något som också gav legitimitet till hela bygget av klubben som idag är imponerande praktfullt.

€50 miljoner utlovades i sommarens transferbudget och pengarna investerades till fullo av klubben. Men i många fall kändes det som om Leipzig gick miste om några av de namn som klubben ville ha, inte minst Breel Embolo som valde bort de östra delarna av Tyskland för att istället ta sig till Gelsenkirchen och Schalke 04.

Annons

Men Leipzig lät sig inte nedslås. Klubben letade efter unga, talangfulla spelare och hittade en drös ute i Europa. Från systerklubben i Salzburg kom Naby Keita och Bernardo. Timo Werner hämtades in från Stuttgart och i slutet av transferfönstret kom Oliver Burke in från Nottingham Forest.

Lagbygget var färdigt och Hasenhüttl hade inte fått alla spelare han önskat sig, men en bra grogrund att stå på där inte minst vår svenske Emil Forsberg var en av de viktigaste byggspelarna. Tillsammans med danke kollegan Yussuf Poulsen, österrikiske landslagsmannen Marcel Sabitzer och den tyske talangen Davie Selke fanns det potential att ta av för tränaren.

Nu står vi här, åtta omgångar i Bundesligasäsongen, och tittar på den bästa nykomlingen någonsin. Bättre än det FC Kaiserslautern som inledde med sju raka matcher utan förlust säsongen 97/98, ett lag som senare gick och vann hela Bundesliga som första och enda nykomlingen någonsin att lyckas med den prestationen.

Annons

Fem segrar och tre oavgjorda har det blivit för Leipzig. Tabelltvåa med 18 ihopsamlade poäng, två mindre än tabellettan Bayern München och då har Leipzig ändå ställts mot flera av de bättre klubbarna. Mönchengladbach, Dortmund och Wolfsburg har alla ställts mot Leipzig utan att lyckas besegra nykomlingarna, något som ändå vittnar om den kvalitet som RBL har.

Just nu står Leipzig där som förste utmanare till Bayern München, något vi med största sannolikhet kan räkna bort från att vara slutfacit när vi summerar säsongen. Motståndarsupportrarna kollar på Leipzig med avsky, i Köln stoppades spelarbussen på väg till arenan av ilskna supportrar och i derbyt mot Dynamo Dresden i DFB-Pokal kastades ett tjurhuvud in av Dresdenultras för att visa sitt missnöje.

Men oavsett hur mycket man ogillar RB Leipzig som klubb och vad de står för, så kan man enkelt konstatera att de är i Bundesliga för att stanna. Målsättningen är Europaspel inom tre år, något som kan komma att ske betydligt tidigare än så. Det finns en tydlig strategi som följs till punkt och pricka, något som visar sig i resultaten. För just nu imponerar Leipzig betydligt mer än många av sina ligakonkurrenter, något vi får vänja oss vid.

Annons
Adam Nilsson

En kris avvärjd i Bayern, men en betydligt större tornar upp sig

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-20 15:30

Twitter: @atnilsson

Vinsten mot PSV Eindhoven tog död på diskussionen som kretsat kring en minikris i Bayern. Men även om resultatet gick åt rätt håll, och minikrisen är borta, så tornar sig en betydligt större kris upp i horisonten för Bayern – generationsskiftet.

Efter tre raka matcher utan seger diskuterades det vitt och brett om en kris i Bayern München. Medierna var inte sena med att påtala att det sällan hade skett under Pep Guardiola och att Carlo Ancelotti mycket väl kunde vara en anledning till krisen. Inte minst var det många som tryckte på det faktum att Bayern för första gången sedan 1997 tappat en ledning till oavgjort när man spelat med en man mer på planen, något som skedde mot Eintracht Frankfurt.

Annons

Den övertygande segern igår mot PSV Eindhoven hade ihjäl alla tvivel om lättja i klubben. Bayern München dominerade matchen, styrde den dit dem ville ha den även om det svajade något efter PSV:s reduceringsmål. I slutändan slutade match dock 4-1. Ancelotti kunde pusta ut, hans första kritiska period i Bayern var över. Men en betydligt större sådan är på väg att komma när hans mest erfarna spelare lägger skorna på hyllan.

I kvartetten Xabi Alonso (35), Franck Ribéry (33), Arjen Robben (32), Philipp Lahm (32) har den italienske tränaren tillgång till några av de mest erfarna spelarna ute i den europeiska toppfotbollen. Där tre sistnämnda har varit den del av Bayerns ryggrad sedan en lång tid tillbaka och varit en stor del i att Bayern fått den position som klubben numera åtnjuter inom den europeiska fotbollen.

Annons

Av dessa tre spelare är det endast Lahm som ett kontrakt som inte löper ut mot slutet av säsongen. Hans kontrakt fortsätter ytterligare en säsong innan han 2018 kommer att hänga upp skorna på spiken. För de andra gäller det att visa sig värdefulla nog så att Bayern inte kan undvika att förlänga deras kontrakt. Och just det där med att vara värdefulla, visar sig de just nu vara.

Xabi Alonso värvades in som en skicklig spelare i uppbyggnadsfasen som inte var rädd för att få skit under naglarna. Alonso växte omedelbart fram till en nyckelspelare i laget. Han slog rekord i antal bollkontakter under en match och var en av de mittfältare som Pep Guardiola använde flitigast på mittfältet. Spelförståelsen och känslan i fötterna finns fortfarande kvar hos Alonso och få andra i truppen har potentialen att kunna ersätta honom, vilket gör honom till en värdefull spelare.

Annons

I duon Arjen Robben och Franck Ribéry haft två av världens bästa yttrar under de senaste åren. När de har hållit sig friska, vilket varit allt för sällan, så har de varit två av de absolut viktigaste spelarna och det har verkligen varit tydligt när de inte har varit tillgängliga. Både Ribéry och Robben besitter förmågan att kunna slå sina egna spelare, stå för matchavgörande prestationer och göra det oväntade. Något de trots sina skadebekymmer aldrig tappat.

Bayern har naturligtvis varit medvetna om att generationsskiftet skulle kunna bli ett problem. Därför täckte klubben förra säsongen upp med så väl Kingsley Coman som Douglas Costa för att täcka behoven på kanterna. Under hösten var avsaknaden av ”Robbery” inte stor, men ju längre säsongen led desto tydligare blev det att varken Coman eller Costa var riktigt nära den nivån som deras företrädare på kanten haft. Och inledningen av hösten har inte vittnat om ett minskat avstånd i kvalitet mellan spelarna, snarare tvärtom.

Annons

På innermittfältet har konkurrensen var betydligt större för Alonso. Joshua Kimmich och Arturo Vidal har mer eller mindre etablerat sig som startspelare, därtill finns även Thiago och Renato Sanches som både håller vansinnigt hög nivå även om nyförvärvet Sanches ännu inte visat det. Inte heller att glömma att Javi Martinez mycket väl kan komma att få kliva fram upp till mittfältet där han tidigare spelat för att vässa konkurrensen. Alternativen finns där men ingen av de namnen som finns tillgängliga har de egenskaper som Alonso besitter, något som talar till den erfarne spanjorens fördel.

Någon lösning finns just nu inte i sikte. Bayern vet om det och mycket talar för att klubben kommer att förlänga med åtminstone två av spelarna. Risken är för stor att kvaliteten sjunker för mycket, för att det ska vara värt att inte förlänga. För just nu saknas de interna lösningarna på problemen – något klubben hoppas på ska ändra sig – och kostnaden för att värva in spelare av samma kvalitet är för hög.

Annons

Det har diskuterats flitig kring flera namn, inte minst Julian Brandt, men är han verkligen redo för att ersätta spelare som Robben och Ribéry? Jag tvivlar. Likaså klubben. Men för Bayerns del börjar situationen bli allt mer ohållbar. Det börjar bli dags att hitta lösningar, för en dag kommer spelarna att vara tvungna att hänga upp skorna på spiken och då kan Bayern inte riskera att stå där med händerna tomma. För det kan bli oerhört kostsamt för en klubb som vill vara ”the one” i Tyskland, men helst även i Europa.

Adam Nilsson

Inget överraskande besked att Hecking får gå

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-17 17:53

Twitter: @atnilsson

Lite drygt fyra år blev det för Dieter Hecking i Wolfsburg innan hans tid var över. Ett besked som inte kom särskilt överraskande för någon. Trenden har varit genomgående negativ i Wolfsburg det senaste året och Hecking har inte lyckats vända kurvan till något positivt. Förlusten mot Leipzig bekräftade bilden av ett lag som inte följde sin tränare, ett lag som inte hade någon tydlig idé och inte minst ett lag som hade svårt att göra mål.

Allra tydligast blev det när slutsignalen ljöd på Volkswagenarena. TV-kamerorna vändes naturligtvis mot Hecking som med snabba, bestämda steg rörde sig ut från arenan för vad som visade sig vara sista gången som tränare för Wolfsburg. Samtidigt stod en upprörd Klaus Allofs kvar vid sidlinjen och diskuterade febrilt med människor runt omkring sig. Hecking kände på sig att det var över, Allofs likaså.

Annons

De drygt fyra åren som tränare för klubben får överlag berättas med positiva ordalag kring Heckings gärning. Han kom till Wolfsburg mitt under säsongen från ett FC Nürnberg där han gjort ett bra jobb. Erkänd för sin fasta hand, Hecking är utbildad polis, men också med känsla för att hantera såväl spelare som media. En tränare som till stor del personifierade uttrycket ”what you see, is what you get”.

Det var precis de egenskaperna som den då nytillsatte sportchefen Allofs sökte. Allofs hade i november 2012 hämtats till Wolfsburg från Werder Bremen för att styra upp en klubb som fallit offer för Felix Magaths vansinne och såg sig själva sportsligt lida. Magath hade lämnat flera uppgifter efter sig och Allofs behövde snabba fylla igen luckorna med erfarna människor som snabbt kunde få resultat.

Annons

Dieter Hecking var den som fick ansvaret och han visade direkt vägen. Han förde upp klubben från 15:e till 10:e plats när säsongen summerades för att under sin andra säsong föra Wolfsburg till Europa League. Hecking tycktes passa Wolfsburg alldeles utmärkt, med sin något buttra men bestämda framtoning fick han ut det mesta av sitt spelarmaterial och Allofs fyllde på med precis rätt spelare.

Den tredje säsongen, Heckings andra hela, blev den stora framgången då Wolfsburg klev fram som främsta utmanare till Bayern München. Wolfsburg tog hem DFB-Pokal, slutade tvåa i Bundesliga och Kevin De Bruyne var spelaren alla talade om. Bakom framgångarna stod Hecking som blev tilldelad priset som årets tränare i Tyskland till följd av Wolfsburg strålande resultat.

Men efter säsongen 2014/15 började den dalande kurvan som nu blev Heckings fall. De Bruyne försvann, likaså framgångarna och även om det blev en kvartsfinalplats i Champions League så var resultaten inte tillräckligt bra. I DFB-Pokal kunde Wolfsburg inte försvara sin titel och i ligan slutade de grönklädda först på en 8:e plats. Ett rejält steg bakom jämfört säsongen innan.

Annons

Att klubben även påverkades påtagligt av skandalen kring Volkswagen gick inte att ta miste på. Hela staden lamslogs när fusket kom upp till ytan, något som så klart påverkade klubben som Wolfsburg äger. Det var en tuff situation för alla inblandade där fotbollen skulle bli en räddning, men där även den delen till stor del blev förknippat med något negativt.

Hecking fick dock fortsatt förtroende och många hade stora förhoppningar om att han skulle kunna ordna upp situationen. Men trots nyförvärv som Mario Gomez, Jeffrey Bruma och ”Kuba” Blaszczykowski kunde Hecking inte vända trenden. 6 poäng på de inledande sju matcherna och endast fyra gjorda mål var inte tillräckligt, vilket gjorde beslutet nödvändigt för Wolfsburg att ta innan det hade gått för långt.

Hecking kom in i ett prekärt läge och förde laget uppåt i tabellen och andraplatsen i Bundesliga 14/15 var en fantastisk framgång för klubben, likaså cupguldet. Han lyckades aldrig etablera laget i toppen, något som gjorde att han till slut fick gå. Sett till de fyra åren i Wolfsburg får man säga att Hecking på många sätt lyckats, även om slutet inte blev som han tänkt sig. Men Hecking kommer att vara ett intressant namn för andra klubbar att ta in framöver, för han har bevisat att han håller på högsta nivå.

Annons

Tänkbara ersättare till Dieter Hecking

  1. André Breitenreiter

– Den tidigare Paderborn- och Schalketränaren står utan jobb sedan han fick lämna de sistnämnda i våras. Breitenreiter har visat att han kan Bundesliga och anses som ett av de mer intressantare namnen på marknaden. Visade även i Schalke att han kan hantera större klubbar. Frågan är om han dock kan hantera de förväntningar som finns i Wolfsburg på omedelbar framgång.

  1. André Villas-Boas

– AVB har blivit något av ett ”go to name” när tränardebatter blossat upp i Tyskland på sistone. Ryktades vara intressant för Hamburg nu senast när de sökte tränare och det har lagts ut bilder på sociala medier där portugisen lär sig tyska. Ett internationellt namn som skulle falla i linje med Wolfsburgs ambition om att vara en storklubb. Dock tveksamt om Wolfsburg i det här läget vill satsa på en tränare som inte kan ligan.

Annons
  1. Valerien Ismael

Sist men inte minst har vi U23-tränaren Ismael som troligen kommer att ta över tills vidare. Den tidigare mittbacken försökte sig på jobbet i Nürnberg med misslyckades fatalt och återvände till Wolfsburg med svansen mellan benen. Fler andra tyska klubbar har försökt sig på att använda sig av interna lösningar långsiktigt, men Ismael får ses som en riktig outsider till att få jobbet på lång sikt.

Adam Nilsson

Bayern är frigjorda från Peps bojor, men är det positivt eller negativt?

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-15 21:30

Twitter: @atnilsson

Pep Guardiola var aldrig Mehmet Scholls stora favorit under tränarens tid i Tyskland. Den tidigare tyske landslagsmittfältaren, numera tv-expert, var otålig på förändring i sin gamla klubb efter spanjorens tre år vid rodret. Därför var Scholl också en av de första att hylla valet av Carlo Ancelotti som ersättare, en tränare som enligt Scholl skulle ”frigöra Bayern München från Peps bojor”.

Under sensommaren fick också Scholl vatten på sin ståtliga kvarn. Segern mot ärkerivalen Borussia Dortmund i den tyska Supercupen följdes upp av en enkel seger i DFB-Pokal mot Carl Zeiss Jena och det hela kröntes med en övertygande seger i premiären av Bundesliga mot Werder Bremen. Bayern krossade Bremen med 6-0 och bojorna verkade på allvar ha försvunnit, inte minst till Scholls stora belåtenhet. Smekmånaden var silkeslen för Ancelotti.

Annons

Men smekmånaden får numera ses som över för Ancelotti och det silkeslena är utbytta mot en träslöjdslärarens rostiga rasp. Efter en stark inledning på alla fronter har Bayern inte vunnit någon av sina tre senaste tävlingsmatcher. Det blev förlust borta mot Atlético de Madrid i Champions League (0-1). Hemma i ligan mot FC Köln slutade det 1-1, trots otaliga chanser för Bayern att avgöra och idag följdes det resultatet upp med 2-2 borta mot Eintracht Frankfurt (trots ledning 2-1 och ett Frankfurt med en utvisning).

Innan vi går vidare är det viktigt att poängtera att Bayerns inledning är långt ifrån dålig. Tvärtom. På de inledande sju omgångarna i Bundesliga har Bayern ännu inte förlorat och samlat ihop 17 av 21 möjliga poäng. Förlusten mot Atlético sved, men få hade förväntat sig tre poäng nere i Spanien och säsongsinledningen har gått enligt plan. Och viktigast av allt: Ancelotti har knappt hunnit värma upp sin stol på Allianz Arena ännu så det finns fortfarande mycket att vänta.

Annons

Men det går inte att komma ifrån att bayerska maskineriet hackar. Något de tappade poängen mot Köln och Frankfurt vittnar om. Vad som oroar är bristen på intensitet och koncentration i Ancelottis lag. Spelarna ser ut som ett slitet däck med pyspunka som är inne på sina sista raksträckor. Det är inte några hundra procent vi ser på planen och sådant straffar sig i längden, inte minst när motståndarna ser på Bayern som det lag man mest av alla vill ta poäng av.

Mot Köln sumpade Bayern på tok för många lägen; det var en match som Bayern borde ha vunnit. Idag mot Frankfurt var det mer än bristfällig effektivitet i målskyttet som saknades. Bayern saknade återigen rätt inställning, ett mod och en vilja för att de skulle kunna ta med sig de tre poängen tillbaka till München. Att tappa ledningen två gånger om, den andra gången när Frankfurt dessutom är en man mindre på planen, är ett tecken på att allting inte står rätt till hos ”Der Rekordmeister” just nu. För det är ingen sedvanlig historia hos Bayern.

Annons

En av anledningarna till detta är att Ancelotti inte har fått rotationen i laget att fungera. Den italienske tränaren har försökt rotera så mycket som möjligt, men det har inte givit någon vidare effekt. Ytterst få av Bayerns spelare får ut max av sin kapacitet (sedan finns Joshua Kimmich som just nu är omänsklig). De taktiska förändringarna gör att Bayern ser otryggare än vad vi har varit vana att se dem. Något som leder till halvdana prestationer. Vi har sett flera matcher där Bayern inte lyckas kontrollera tillställningarna, vilket man gjorde framgångsrikt under Guardiolas styre och blev något av ett signum.

Och till skillnad från när Scholl var en del av laget finns i dagens Bayern inte spelartyper som Stefan Effenberg, Jens Jeremies, Oliver Kahn med flera där. Spelare som hela tiden manade på sina medspelare, som alltid var på gränsen till övertända och visade vägen genom eget exempel. Spelare som kunde få kugghjulen på plats, även när det gnisslade. Den tiden är förbi i München och även om det kommit mycket positivt i Bayerns modernare jargong, så kan en fråga sig om det inte hade behövts lite mer djävlar anamma ibland.

Annons

Så vad är nästa steg? Ancelotti sa efter dagens match att hans spelare saknade rätt inställning (något som ytterst har med hans ledarskap att göra) och att det kommer att ske förändringar framöver. Lagkaptenen Philipp Lahm var även han tydlig med att det saknades det rätta virket hos vissa spelare, att de inte hade huvudet på rätt plats och att de nu skulle behöva höja sig rejält framöver. Det är en början, men det är inte allt. Ancelotti måste tänka över rotationen och sin taktik, finjustera för att hitta det rätta läget.

Några månader in i Ancelotti-eran är det mycket som är bra i Bayern, men det finns också en hel del utvecklingspotential. För vissa saker har inte klaffat rätt ännu och det har synts tydligt i de senaste resultaten. Bayern kanske har frigjort sig från Peps bojor, men frågan är om det har varit till klubbens fördel eller nackdel? Mehmet Scholl måste åtminstone tvivla en aning.

Annons
Adam Nilsson

FC Köln är utmärkt exempel på hur en välskött klubb ska fungera

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-13 16:45

Twitter: @atnilsson

Hur ofta hör vi inte om klubbar som ska ”jobba långsiktigt”? Klubbar som hela tiden sänder ut budskap om att just deras verksamhet är lite bättre än de andras. Det handlar om att andas självförtroende, visa upp några spännande värvningar, gärna ha bra publiksiffrorna och sitta på en tränare som ska kunna leverera positiv och resultatmässigt bra fotboll.

Naturligtvis är det bekvämt när det fungerar, för det är i framgång som allting flyter, men så fort det dyker upp motgångar brukar fasaden falla lika snabbt som Rivaldo under VM 2002. Vindarna vänder snabbt, klubbarna tar hastiga beslut och vips så är allt snack om långsiktighet borta och utbytt mot det kortsiktiga

Annons

I Tyskland finns det många exempel på när långsiktighet har bytts till kortsiktighet. Det finns ett exempel som sedan några år tillbaka gör ett ypperligt jobb och i mitt tycke och som är själva definitionen av hur långsiktighet borde se ut. Och det exemplet hittar vi i den klubb som vann den första säsongen av Bundesliga någonsin 1963/64 – det vill säga FC Köln.

Sedan några år bedriver den klassiska klubben FC Köln ett fantastiskt jobb med att återetablera sig själva som en av Tysklands större klubbar. Från att ha varit ett svänggäng, en jojo mellan Bundesliga och 2. Bundesliga, har klubben sakta men säkert tagit steg från den osäkra tillvaron till att vara en klubb att lita på som håller till på säker mark i den högsta serien.

Det första steget på vägen var att ta in sportchefen Jörg Schmadtke. En gång målvakt i rivalklubben Fortuna Düsseldorf, så gjorde sig Schmadtke känd som sportchef i Alemannia Aachen och senare i Hannover 96. Just i Hannover hjälte Schmadtke till och var delaktig i att klubben nådde upp i Europa, men efter bland annat en schism med tränaren Mirko Slomka fick Schmadtke lämna klubben.

Annons

Köln var inte sena på att kontakta Schmadtke. Bara månader efter han lämnat Hannover skrev Schmadtke på som sportchef och klev in inför säsongen 2013/2014. Då hade Köln åkt ur Bundesliga och Schmadtkes första uppgift blev att hitta en ersättare till tränaren Holger Stanislawski som bad om att få avsluta sitt kontrakt i förtid.

Och här kom nästa nyckelfigur upp. För i Peter Stöger hittade klubben den perfekte tränaren för att föra klubben tillbaka till Bundesliga. Den oansenlige österrikaren hade precis fört Austra Wien till mästartiteln i österrikiska Bundesliga och sålde sig inte billigt. Köln betalade hela €700 000 samt gav bort alla intäkter för en träningsmatch mellan klubbarna för att få loss den eftertraktade tränaren.

Valet visade sig omedelbart vara det rätta. Stöger klev in, gjorde Köln till en maskin som stod för en enormt stark defensiv som endast släppte in 20 mål under hela säsongen, ett nytt rekord för 2. Bundesliga. Köln spelande en intelligent och pragmatisk fotboll utifrån sina förutsättningar och det gav resultat.

Annons

Sedan uppflyttningen 2014 har arbetet fortsatt i samma anda. Duon Schmadtke och Stöger har tillsammans arbetat för att hitta rätt spelare till sitt lagbygge. Mentalitet och inställning har gått före allt annat, samtidigt har Köln flyttat upp flera talangfulla spelare som gjort bra ifrån sig. En kombination som har visat sig framgångsrik.

Köln slutade 12:a under sin första säsong under Stöger i Bundesliga och den placeringen förbättrades förra säsongen då klubben slutade 9:a. Årets säsong har inletts i samma positiva känsla. Efter sex omgångar har Köln fortfarande inte förlorat någon match och placerar sig på fyra efter tre vinster och tre oavgjorda, endast poäng bakom tabelltvåan Hertha Berlin.

Under åren har Stöger och Schmadtke varit noggranna med att tona ner förväntningarna bland fansen för att inte hamna i pressade situationer. Trots de sportsliga framgångarna har huvudet aldrig flugit iväg, en känsla som även etablerat sig i klubbens styrelserum. Det har bidragit till en lugn tillvaro för alla i klubben som kan se hur Köln växer sig starkare och starkare.

Annons

Det är svårt att sia om var Köln till slut kan hamna. I år bör en plats ut i Europa finnas inom räckhåll. Oavsett hur det slutar är Köln just nu det mest lysande exemplet inom tysk fotboll på hur en välmående och välskött klubb kan fungera. En klubb som inte faller för de fällor som uppstår och som inte låter självkänslan fara iväg till följd av framgångarna. Det går inte annat än att vara imponerad och fascinerad, flera år borde följa deras exempel.

Adam Nilsson

Tyskland ser mer spännande ut än på länge

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-10 11:26

Twitter: @atnilsson

Det fanns viss oro kring inför mötet med Tjeckien i lördags. Oron grundade sig i uttåget ur sommarens EM och segern mot Norge med 3-0 hade inte skänkt den övertygelse som många trott. Två dagar efter segern mot Tjeckien (3-0) är oron bortblåst och nu måste de tyska medierna snarare tygla sig själva.

För hyllningskörerna har varit många. Superlativen likaså. Tysklands insats mot Tjeckien har rankats som en av de bästa under Jogi Löws tid och ingivit nytt hopp om att framtiden är ljus för det tyska landslaget. Insatsen innehöll allt och lite tid, både defensivt och offensivt var den mer eller mindre felfri.

Annons

Den erkänt kritiska tidningen Kicker hade som lägsta betyg satt en trea (Draxler och Kimmich). Då ska man veta att skalan går mellan 1-6, där 1 är det bästa och 6 det sämsta. Ingen spelare uppnådde en etta, Thomas Müller fick 1,5 men att ingen spelare ens var i närheten av ett betyg på de lägre skalorna visade någonstans på vilken insats det tyska landslaget gjort.

Och Thomas Müller var naturligtvis den stora befrielsen. Inga mål under EM i Frankrike, inte helt övertygande i klubblaget men iförd Lukas Podolski benskydd (övertygad av landslagets materialförvaltare) tycktes allting gå rätt. Löpvägarna stämde, målskyttet likaså och Müller visade upp precis den förmåga som alla vet att han besitter, men som inte setts till på en alldeles för lång period.

Trots att Mario Gomez var borta och Mario Götze fick spela spjutspets (vilken insats för övrigt), så fanns det ingen som helst avsaknad av en renodlad anfallare. Något som jag skulle påstå är första gången, för just bristen på den där givna målskytten med närvaron i boxen har saknats i de flesta fallen, men inte den här lördagen.

Annons

Tyskland var inte lika stabbiga som tidigare. Visst dominerade Jogi Löws manskap tillställningen, men det var inte alls den där lätt långtråkiga bolltrillande fotbollen som vi sett under de senaste åren. Istället var det en mer intensiv, rakare fotboll med högre hastighet som publiken i Hamburg bjöds på vilket jag tror att alla var tacksamma för.

Sami Khedira berättade efter matchen att landslaget ville släppa lite på det ”extrema bollinnehavet” och istället finna ”en god mix som i Dortmund”. Mission accomplished. Gut gemacht. Ni lyckades och det kändes som spelarna på planen och trivdes betydligt mer i den typen av fotbollen än den som tidigare spelats.

Tjeckien var en bra värdemätare, men ingen övertygande sådan. Något förbundskapten Löw naturligtvis är medveten om. Löw har undvikit att diskutera sin framtid i landslaget, hans kontrakt löper ut efter kommande VM, troligen för att se om han har den egna motivationen men också förmågan att föra landslaget vidare.

Annons

Sett till lördagens insats finns det egentligen ingen anledning till att betvivla det sistnämnda, frågan är om det förstnämnda däremot finns där för ytterligare ett par år på posten. För så spännande som Tyskland såg ut i lördags, så spännande har jag inte sett ett tyskt landslag på länge. Det kändes som något av en pånyttfödelse, ett startskott för något med en enormt stor potential. Och det bådar gott för framtiden.

Adam Nilsson

Gündogan nyckelspelare i Löws nya bygge

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-07 15:06

Twitter: @atnilsson

Efter ungdomsåren i Bochum, utvecklingsåren i Nürnberg och genombrottet och etableringen i Borussia Dortmund tog Ilkay Gündogan i somras klivet till England och Manchester City där han nu ska blomma ut till en skinande världsstjärna, en av de bästa inom sitt gebit i en klubb vill erövra allt i sin väg.

Vägen till City har varit långt ifrån en enkel sådan. Gündogan har flertalet gånger drabbats av skador som hållit honom borta från planen. Skadorna gjorde också att steget utomlands troligen kom senare än vad som var tänkt. För mittfältaren var länge jagad, men möjligheten till flytt försvann när den ena efter den andra skadan dök upp.

Annons

Kanske var det bäst så för Gündogan. Hans avslutande tid i Dortmund visade att han har alla möjligheter att nå den absoluta toppen. Så länge han får hålla sig skadefri och frisk, så finns där alla förutsättningar för att Gündogan ska växa fram till en vital del i sin nya omgivning i nordvästra Englands.

Skadorna har också bidragit till att Gündogans landslagskarriär inte tagit fart så som många trodde. Sedan debuten i oktober 2011 har det endast blivit elva insatser, varav sex av dessa har varit i 90 minuter. Men på grund av skadorna har tiden aldrig funnits där för förbundskaptenen Jogi Löw att införliva Gündogan som en viktig del i sitt lag.

Även konkurrenssituationen har varit en stor anledning till att Gündogan fått hålla sig utanför startelvan. I spelare som Bastian Schweinsteiger, Sami Khedira och Toni Kroos så har Löw haft sina säkra kort på mittfältet som oftast fått och tagit chanserna när de dykt upp. Nu är Schweinsteiger borta och en lucka har öppnat upp sig för Gündogan.

Annons

För Löw är Gündogan en spelare som kan bli nyckeln till framgång. Till skillnad från sina konkurrenter har Gündogan flera unika förmågor, inte minst hans förmåga att kunna luckra upp försvar genom intelligenta löpningar och passningar. En förmåga som hade kommit väl till pass under sommarens EM där det tyska anfallsspelet ofta körde fast i kompakta försvar.

Kroos är en given del i startelvan. Men Khediras vara eller icke-vara har många gånger kommit på tal, inte minst för att han också varit skadedrabbad. Och med ett tyskt lag som vill dominera tillställningar kommer Gündogans mer kreativa spelstil bättre till pass än vad Khediras gör, även om Khedira i sina bästa stunder är en oerhört kompetent spelare som tillför i defensiven.

Men i Gündogan kan Löw hitta sina nya motor på mittfältet. Spelaren som går mellan försvar och anfall, länkar ihop spelet och gör tyskarna ännu mer svårlästa och kreativa. En lucka som Schweinsteiger lämnat efter sig (dock såg vi inte mycket av det under sommarens turnering). En lucka som Gündogan till 100%, om inte mer, kan fylla.

Annons

Under Pep Guardiolas vingar är det också troligt att Gündogan kommer att bli en mer komplett spelare. Därmed också mer användbar för Löw. Så förutsatt att Gündogan håller sig frisk, vet jag att Gündogan kommer att växa fram till en nyckelspelare i Löws landslag. Alla ingredienser finns där och han behövs.

Adam Nilsson

Inte tränarnas inledning i Bundesliga

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2016-10-05 13:06

Twitter: @atnilsson

Efter sex omgångar av Bundesliga och med en landslagsvila kan jag enkelt konstatera att det inte har varit tränarnas dröminledning. Bruno Labbadia och Viktor Skripnik har redan fått lämna sina jobb. De två tränarna var redan under våren kritiserade och det var föga överraskande när beskeden kom i respektive fall.

Men det är långt ifrån bara Labbadia och Skripnik av Bundesligatränarna som har varit kritiserade i inledningen på den här säsongen. Faktum är att det har skrivits om många kriser, krav på bättre resultat och tänkbara ersättare på ett sätt som jag inte kan minnas att det har gjorts under senare år.

Annons

Före helgens resultat var Markus Weinzierl den som låg sämst till och det sas att han hade två matcher på sig att få fram resultaten. Med fem inledande förluster i Schalke var det ingen överraskningen. Klubben förväntar sig att ligga i toppen och även om Weinzierl är ny, så är det ingen garanti för extra tid. Vinsten mot Mönchengladbach (4-0) gav en välbehövlig andningspaus, men faran är långt ifrån över för Weinzierl.

Tack vare Schalkes seger har blickarna riktats mot Wolfsburg där Dieter Hecking inte fått ordning på laget ännu. Sex poäng på de inledande sex matcherna, med blandad kvalitet i insatserna, har fått båten att börja gunga till följd av de växande vågorna. Hecking måste få till resultat, han måste Mario Gomez att göra mål annars kommer tränarens dagar att vara räknade i Wolfsburg.

Annons

En annan som också ligger allt sämre till är Ingolstadts nye tränare Markus Kauczinski. Hämtad från Karlsruher SC för att täppa till hålet efter succétränaren Ralph Hasenhüttl, men hålet är fortfarande intakt. Ingolstadt har en poäng på de inledande sex matcherna. Insatserna har varit långt ifrån dåliga, men i slutändan är det resultaten som talar och Ingolstadt kan komma att behöva tränare tidigare än klubben hoppats.

Just nu är det Hecking och Kauczinski som ligger sämst till. Men det kan gå fort även på andra håll. Leverkusens Roger Schmidt har flera gånger hamnat under kritikernas lupp och om resultaten skulle gå åt fel håll kan ha försvinna snabbt. Även Augsburgs Dirk Schuster är den typen av tränare som skulle kunna få mer press på sig, just nu ser det dock rätt lugnt ut för hans del.

Annons

På andra sidan spektrat har vi tränare som Pal Dardai, Christian Streich, Julian Nagelsmann, Peter Stöger och Martin Schmidt (så klart även Tuchel och Ancelotti) som känns helt omöjliga att rubba. Tränare som snarare tackar för sig själva än tvärtom för att de har blivit så etablerade i sina klubbar och har ett enormt stort förtroendekapital.

Självklart går att diskutera huruvida det är rätt väg att gå. Jag har inte statistik att gå på men känslan är att det är mer sällsynt med positiv än negativ effekt när det kommer till tränarbyten. Ett praktexempel på när det varit helt rätt att behålla sin gubbe var under Weinzierls första säsong i Augsburg. Han tog nio poäng under hösten, låg tvärsist men lyckades till slut rädda upp säsongen och på sikt för klubben till Europa League. Även det sällsynt, men visar på att det går om klubbarna bara har förtroende och kylan.

Annons

Årets Bundesliga har hittills inte varit till tränarnas fördel. Många klubbar har velat göra snabba förändringar och det är de förväntade namnen som har fått gå. Flera tränare kommer att följa. Hecking känns som nästa gubbe att få lämna. Vad tror ni?

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto