Långt ifrån självklart att Löw blir kvar fyra år till

12 år på posten, ytterligare fyra kan det bli för Joachim Löw efter att det igår offentliggjorts att han förlängt kontraktet över EM 2020. Med det skulle ha bli den näst meste förbundskaptenen efter Sepp Herberger (totalt 20 år över två perioder) sett till antal år på posten. Idag är Löw trea, bakom Helmut Schön som var förbundskapten för Västtyskland mellan 1964 och 1978.

Schön och Herberger är båda onämnda med varma ord idag, likaså kommer Löw vara det när vi om 20-30 år ser tillbaka på hans tid som förbundskapten. Löw har visserligen inte vunnit flest antal titlar, men han har varit den ledande figuren för Tysklands för en landslagsperiod som resultatmässigt varit den bästa. En VM-titel och som sämst semifinalplats i alla mästerskap sedan han tog över jobbet 2006. Ett fantastiskt facit.

Därför var det inte särskilt förvånande att det tyska fotbollsförbundets president Reinhard Grindel var så mån om att förlänga kontraktet med Löw (som löpte ut efter VM 2018). Redan innan sommarens EM i Frankrike var Grindel positiv till en förlängning, något som förstärktes under och efter mästerskapet. Att presidenten nu kunde presentera den framgången, bara dagar innan omvalet av honom, får ses som både en seger för landslaget och för Grindel själv.

För i ärlighetens namn fanns det ingen annan tänkbar kandidat och varför skulle det ens existera? Löw är numera så djupt förknippad med landslaget, han har gjort ett fantastiskt jobb och så länge resultaten är tillräckligt bra och utvecklingen går i rätt riktning finns det ingen anledning att byta ett fungerade samarbete. Inte minst något som bekräftades av Löw själv som sa att han ”inte kände sig färdig”.

Löw har gång på gång lyckats visa sig villig att förändra sig. Jag var själv tveksam efter sommarens EM, som kändes som en trist repris på mästerskapet 2014 fast utan titel, men under hösten har ”Jogi” visat sig villig att gå nya vägar. Landslaget har sett spetsigare ut, mer motiverade och rakare i sin spelidé. Känslan är att Tyskland lämnat lite av det perversa kladdandet på bollen till att vilja spela lite snabbare, något som jag inte trodde Löw skulle göra i första taget.

Men förbundskaptenen är en pragmatiker som bevisligen är intelligent nog att förändra för att hitta nya vägar till framgång. Det är kanske Löws absolut största styrka, utöver hans förmåga att politiskt fungera i det tyska fotbollsklimatet (ytterst få har ett ont ord att säga om honom). Han är omtyckt av spelarna och är villig att lära sig av sina misstag. Troligen är det också därför han har blivit så långvarig på posten från första början.

Låt oss dock inte luras av längden. Förlängningen behöver i sak inte betyda någonting, är långt ifrån en garanti. För om Tyskland misslyckas i kvalet eller gör ett dåligt resultat i VM om två år är han troligtvis borta ändå. Snarare handlade det om att ta död på diskussionerna som blossat upp kring hans framtid, att undvika en medial följetong vars effekt endast hade spridit oro inom de egna leden. Vilket får ses som en vettig anledning till förlängning.

Oavsett vad det mynnar ut kan jag i dagsläget inte se det som något annat en rätt beslut. Alternativen fanns inte där, Löw har gjort det bra och Tyskland är på god väg mot VM 2018 där landslaget vill försvara sin titel från 2014. Hösten har sett minst sagt lovande ut med några riktigt imponerande insatser. Därför var det en självklarhet att förlänga med Löw. Men om det faktiskt blir fyra år till, det är långt ifrån lika självklart.