Idag är det 33 år sedan Philipp Lahm föddes. Ytterbacken som varit en av de bästa, om inte den bästa, under det senaste decenniet inom världsfotbollen. En era som snart börjar närma sig sitt slut då tankarna allt mer börjar dra mot sig mot en karriär bredvid fotbollsplanen snarare än på den.
Det är svårt att sätta fingret på när exakt Lahm klev fram som den där världsbacken och Bayern München-ikonen som han är idag. Det första minnet som ploppar upp i mitt huvud krings Lahm karriär är målet mot Costa Rica i hemma-VM 2006. Lahm tar sig fram på sin vänsterkant, glider in och smäller upp den i det bortre krysset. Allt i ett charmant, svepande skeende.
Samtidigt är det inte så att Lahms karriär definieras av ett specifikt ögonblick. Han har aldrig varit den spelartypen. Till skillnad från en Roberto Carlos som hade en tydlig signatur som ytterback (inte minst med den fantastiska bollträffen), har Lahm aldrig riktigt haft någon enastående skicklighet som gjort att han stått ut.
Lahms stora verk har varit hans förmåga att alltid prestera, att alltid gnugga och att aldrig göra bort sig. Oavsett om han har varit vänsterback (där han slog igenom), högerback (där han steppade upp) eller mittfältare (där han viss sin allsidighet) så har Lahm aldrig varit dålig eller ens halvdålig. Jag kan helt enkelt inte minnas en enda match där födelsedagsbarnet inte stått för en gedigen insats.
Nu kan ni säkert komma på tillfällen där det inte sett bra ut, men i ärlighetens namn kanske det är en handfull gånger. Och det under karriär som är bra lång vid det här laget och som innehåller ett VM-guld, flertalet titlar i Bundesliga och DFB-Pokal och massvis av annat. Han har ofta varit med i ”årets lag” i Europa, men aldrig tilldelats någon riktigt stor individuell titel – något han borde ha fått vid det här laget.
I Bayern München har Lahm varit en garant för klubben. En spelare med hjärtat i staden, som i rollen som lagkapten tagit ansvar när det behövts och alltid ställt upp. Han har inte varit den som låtit högst, även om hans självbiografi innehöll hårda domar mot klubben, men han har alltid varit ärlig och haft rätt självinsikt. Något som inte alltid varit fallet hos tidigare lagkaptener i klubben.
Åren har gått men Lahm har aldrig blivit sämre. Nu med sina 33 år fyllda är känslan inte att han gått ner sig, snarare tvärtom. Lahm kommer fortfarande vara smärtsamt svår för klubben att ersätta och det vet dem om. När han nu funderar på att lägga skorna på hyllan (absolut senast sommaren 2018), intensifieras jakten allt mer i klubben. En jakt som han själv kanske får leda.
För mycket talar för att Lahm tar över som sportchef när han väl lägger av. Han själv verkar vilja stanna och klubben ser honom som en framtida ledare. Lahm ska fortsatt vara en garant för att själen i Bayern München lever kvar, att det alltid finns en koppling till historien och att klubben inte tappar fotfästet genom att ta in människor som inte känner till klubben utan och innan. Precis som med Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge.
Lahm hade troligen kunnat fortsätta i ett par år till. Men han vill lämna medan han fortfarande kommer att vara saknad, medan förlusten av hans kvalitet fortfarande kommer att vara kännbar. Han kanske inte är den spelare som har stått för de strålande insatserna, glänst i alla lägen, men Bayern kommer nog aldrig hitta en såpass skadefri spelare som så konsekvent kommer att leverera år in och år ut som Lahm. Det tror jag faktiskt är en omöjlighet.