I lindan i vad som till slut skulle mynna ut stor kärlek för tysk fotboll var Uli Hoeneß långt ifrån en av personligheterna jag tydde mig till. Hans bombastiska arrogans, hans envishet och hans enormt stora kärlek till sitt Bayern München gjorde mig halvt spyfärdig. Jag uppfattade honom som en av Tysklands mest osympatiska personer när det kom till fotboll.
Jag var ju långt ifrån ensam om att känna så visade det sig. Mer eller mindre alla förutom Bayern Münchens egna supportrar tycktes hysa något agg gentemot Hoeneß. Alla hade en åsikt om korvfabriksägaren. Egentligen rättade jag mig bara in i ledet. Det trots att Bayern var just den klubb som jag tydde mig till när jag började att fylla tysk fotboll.
Kanske borde det ha eskalerat när jag kom över ett klipp från ZDF på YouTube. 1989 sändes ett högst intressant avsnitt av Das Aktuelle Sportstudio där Hoeneß medverkade tillsammans med den dåvarande Bayerntränaren Jupp Heynckes, den före detta Bayerntränaren Udo Lattek och den i då FC Köln arbetande Christoph Daum samt en moderator vars namn föregår mig.
Premissen för showen var enkel. Bayern och Köln slogs om förstaplatsen i tabellen. De två klubbarna skulle ställas mot varandra i den 31:a omgången av Bundesliga i en match som därmed skulle vara avgörande för slutstriden. Vad bättre än att bjuda de in involverade för en diskussion om slutstriden, den kommande matchen och förväntningarna inför allt detta.
Men där fanns också ytterligare en krydda som skulle göra diskussionen ännu intressantare. För Kölntränaren Daum, som såg sig själv som en mästare på “psykologisk krigsföring”, hade tagit varenda möjlighet att kritisera sin kollega Heynckes. Veckorna inför avgörandet hade Daum kallat Heynckes för en nybörjare, sagt att Heynckes skulle kunna göra reklam för sömnpiller och att man kunde föra intressantare samtal med en väderkarta än Heynckes.
Detta hade naturligtvis fått Hoeneß på högvarv och när de fem personerna satt i studion tog det inte lång tid innan det briserade. “Abteilung attacke” (“Avdelning attack”), som Hoeneß idag personifieras med, tog fart när Daum på bästa sändningstid fortsatte att klanka ned på sin kollega från Bayern. Heynckes verkade knappt berörd av Daums försök att reta upp honom och avvärjde alla kränkningar, istället tog managern Hoeneß över försvarandet.
Med saklig fakta, i lugn ton (vilken kom att eskalera) tog sig Hoeneß till orda där han sakta men säkert gjorde det han är bäst på. Han överglänste Daum med klara argument, svidande slutsatser och en retorisk perfektion som den annars verbale Kölntränaren hade svårt att bita tillbaka på. Hoeneß framstod där och då i mina ögon som en absolut vinnare.
Vad klippet ledde till var att allt negativt jag förknippat med Hoeneß sakteliga började vändas mot något positivt. Kanske var hans högtravande stil bra för den tyska fotbollen, kanske behövdes den för att föra utvecklingen framåt. Inte minst gjorde Hoeneß fotbollen till något mer än bara elva mot elva på en gräsplan. Han förde upp diskussionen på en högre intellektuell nivå, där andra perspektiv kom in och det diskuterades om helt andra saker än det rent resultatmässiga.
Från den punkten var jag någonstans frälst och jag har sedan dess slängt mig över allt jag kunnat hitta om Uli Hoeneß. Intervjuer, artiklar och videos – you name it, jag har läst, sett eller hört det. Därför var det också med en enorm besvikelse som jag såg honom falla rejält när han dömdes för sina skattebrott. Hoeneß levde inte upp till sina egna ord och straffades med rätta för det. Men inte minst var jag ledsen över att han inte skulle bidra till fotbollsdebatten i landet. En debatt som Hoeneß ofta fört.
Tillbaka till nutid och Hoeneß är tillbaka till där han hör hemma. I den tyska fotbollens hetluft. Jag är glad över att han är där igen. Har full förståelse för att andra kan se på det annorlunda, men för mig var det givet att han skulle få komma tillbaka. Sedan dess har den tyska fotbollen återigen nått upp på en diskussionsnivå som jag saknat under tiden han har varit borta.
Han började med att kalla RB Leipzig för “fienden” (något han dagen efter tog tillbaka, men ändå) och sedan dess har han gett sig in i den ena debatten efter den andra. Hoeneß har skapat rubriker genom sina observationer. Han har satt fart på debatten igen. När han idag gick ut och sa att han ville ha krav på att spelarna i Bayern skulle lära sig tyska, att språket återigen skulle talas i omklädningsrummet (tydligen är det inte så idag) så var det ytterligare ett tecken på att han var tillbaka.
Det kan verka som något litet, men det är intressant. Där andra inte ens tänker på det, försöker lösa det internt eller på något annat sätt, så väljer Hoeneß att adressera det rätt ut. Det är så han fungerar. För om det på något som involverar Bayern, så borde alla få reda på det. Han är öppen på det sättet Uli, betydligt mer än Karl-Heinz Rummenigge, och jag gillar det.
Det är något som jag har saknat oändligt. Något som behövs i det tyska fotbollsklimatet. En person som skaver. Som medvetet kan ställa sig på motsatt riktning, mot sin egna föreställningar nästan, bara för att skapa brisans och diskussion. Som påtalar saker som andra inte vågar. Det gör att den tyska fotbollen får ytterligare en dimension, gör den mer levande och inte gör att den leder till att bli reklam för sömnpiller. Det skulle aldrig Hoeneß tillåta.