Jag trodde aldrig att Bayer Leverkusen skulle kunna rubba Atlético de Madrid över två möten. Visserligen fanns där dubbelmötet för två år sedan kvar i minnet, mötet som slutade med uttåg för Leverkusen efter straffläggning. Men utvecklingen sedan dess har varit tydlig: Atlético har fortsatt etablera sig i toppen, Leverkusen har med nöd och näppe hållit sig kvar.
Det blev mäkta tydligt igår varför det ser ut så som det gör idag i de båda klubbarna. Med Diego Simone har Atlético verkligen etablerat sig som ett av Europas bättre klubblag. Den här säsongen har inte varit deras praktexempel, men det argentinaren har byggt upp är oerhört stabilt, tillförlitligt och svårt att bryta ned.
Trots att det spanska huvudstadslaget saknade några namnkunniga spelare igår, var det inget som märktes på planen. Atlético var precis lika intelligenta och sammansvetsande som tidigare. Spelade helt enligt tidigare preferenser. Problemet var bara att Leverkusen såg ut som de inte alls hade förberett sig på matchen.
Jag har verkligen gillat Roger Schmidt och jag gör det fortfarande. Men för varje vecka, för varje match som går börjar mitt omdöme sakta att revideras kring hans förmåga. När Schmidt kom in i Leverkusen var han en spännande, nytänkande tränare med idéer som hänförde både publik och experter.
Det var en tydlig ideologisk värvning av Rudi Völler och Leverkusen, där klubben valde en inriktning och strategi för hur klubben ska upplevas på fotbollsplanen. Modern fotboll. Hög press, snabba omställningar med fokus på spelare från den egna akademi och potentiella stjärnspelare mitt uppe i sin utvecklingskurva.
Schmidt har levererat det under sina första år. Leverkusen har varit med i kampen om Champions League-platserna. I gårdagens elva stod Julian Brandt, Benjamin Henrichs, Bernd Leno, Karim Bellarabi och Kai Havertz som alla tagit sina första stora kliv i klubben, något som har tryggat Schmidts roll i klubben.
Det har aldrig varit smärtfritt i Leverkusen, men så stundtals usla och bristfälliga taktiskt som de har sett ut den här säsongen, så har det aldrig sett ut tidigare år. Leverkusen tar inga med storm längre. Fotbollen är inte längre välkomponerad. Det är ingen kollektiv press, utan individuella spelare som springer och jagar i blindo utan tanke på vad övriga lagkamrater gör.
Igår blev tydligt smärtsamt att Roger Schmidts idéer är föråldrade och att han själv inte har förmågan att förnya sig själv. Atlético spelade den fotboll de kan, Leverkusen spelade ingen fotboll alls. Simones mannar hade tydliga linjer och struktur, Schmidts mannar såg ut som en okoncentrerad grupp av dagisbarn på blåbärsplockningen i skogen.
Atlético kontrade sönder ett Leverkusen som saknade försvarsspel. Sommarens nyförvärv Aleksandar Dragovic stod för en bedrövlig insats. Exemplifierade precis allt som är fel i Leverkusen när han innan Atléticos 2-0 först sparkade bollen i fel riktning, sen tokjagade ikapp en spelare (som lagkamraten Toprak hade under kontroll) för att helt tappa fokus på sin egen gubbe Griezmann som blev frispelad och enkelt kunna döda matchen. Harakirifotboll på högsta nivå, om ni frågar mig.
Den sekvensen var naturligtvis enkel att peka ut som det tydligaste tecknet på förfallet som sker i Leverkusen. Faktum är att de 90 minuterna endast gav en kompakt känsla av att klubben är på väg i helt fel riktning. Taktiskt helt felinställda, individuellt helt ur sync och en kvarlämnad känsla av en grupp som underpresterar något enormt.
Leverkusen förlorade med 4-2 i slutändan, men Roger Schmidt förlorade också ytterligare i förtroende. För två år sedan vann Leverkusen samma möte med 1-0 hemma. Det om något är facit på att Schmidts utveckling inte lever upp till den standard som Leverkusen borde ha. Det är nog dags att gå skilda vägar.