Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Ett perfekt avslut för Podolski

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-23 08:36

Träningsmatch mot England. Möjligheterna för att spela till sig en chans i en framtida startelva gavs till flera tyska spelare. Ett inte särskilt oväntat val med tanke på att Jogi Löw brukar ha den goda smaken att avvara de tungt belastade spelarna i de resultatmässigt oviktiga landskamperna mot slutet av säsongen.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Löw förstår värdet av att vara diplomatisk, har han alltid gjort och det har varit en av hans största styrkor. Det är en av anledningarna till varför förbundskaptenen aldrig riktigt varit ifrågasatt i Tyskland. Alla har varit nöjda med hur Löw förstått och visat hänsyn till klubbarnas behov och önskemål.

Med både Borussia Dortmund och Bayern München kvar i Champions League valde förbundskaptenen därför att bara använda tre spelare från de två tyska toppklubbarna från start. Ett högst medvetet val naturligtvis.

Joshua Kimmich som inte fått mycket speltid under våren i Bayern var given att ha med, han var i behov av speltid.Julian Weigl som Löw ännu inte givit många chanser i landslaget och nu när förbundskaptenen fick chansen ville han ta den. För mig var oväntat nog Mats Hummels med som en garant i försvarsspelet, hade trott att han skulle undvaras.

Annons

I den här startelvan var det, utöver Hummels, bara Toni Kroos och Jonas Hector som vi kan förvänta oss där när VM drar igång nästa sommar. Dessa tre spelare känns givna i Löws startelva i Ryssland och kommer att finnas där förutsatt att de inte missar turneringen till följd av skador.

I övrigt var det en ”prövo-elva” för Löw. Ter Stegen i mål, Rüdiger, Brandt, Sané, debutanten Timo Werner och avslutande Lukas Podolski. Alla utom Werner har figurerat i landslaget tidigare, men ingen har någonsin varit en given del i en landslagselva och dessa spelare kommer troligen fortsatt vara perspektivspelare som kommer få göra sin insatser genom inhopp.

Det syntes tydligt att det inte varit en särskilt samspelt elva. De första 45 minuterna var långt ifrån övertygande. England pressade Tyskland till simpla misstag. Tyskarna lyckades alldeles för sällan få bollen under kontroll, styra matchen som de är vana att göra. Utan de tappade ofta ut bollen över kanten eller blev översprungna av ett betydligt mer taktiskt disciplinerat England.

Annons

Den andra halvleken var ett betydande lyft för Tyskland. Plötsligt fungerade kombinationerna, bollen slant inte iväg när tyskarna fick tag i den och England kunde inte längre styra matchen till sin favör. Även om Tyskland tog sig in i matchen, gjordes matchens enda mål i den andra halvleken, var det långt ifrån en övertygande seger utan det kändes verkligen som en landskamp.

Vilket var synd. För flera spelare hade möjligheten att ta chansen utan att göra det. Debutanten Werner var osynlig. Brandt och Sané lyckades inte skapa mycket offensivt. Ter Stegen hade några tveksamma ingripande och Rüdiger stod inte heller ut. I ärlighetens namn var det ingen som gjorde slag i saken och visade att de ska höra hemma i en startelva i framtiden. Till Löws stora besvikelse.

————————

Efter 13 år det över för Lukas Podolski i landslaget (ett tecken om något på att en själv börjar bli gammal, känner jag). 130 landskamper (86 segrar, 21 oavgjorda, 23 förluster) och 49 mål blev det. Att det blev 130 landskamper ändå. Det slås bara av Lotthar Matthäus (150) och Miroslav Klose (137). Ett imponerande facit i ett landslag där konkurrensen är brutalt tuff. Inte minst på de positioner Podolski varit användbar på. Men han har överlevt.

Annons

När han kom fram var han en av Tysklands absolut hetaste talanger. Det var självklart att han skulle vara med i landslaget redan som 19-åring och han har varit en given del under hela Löws era. Men precis som i klubblagen, blev Podolski aldrig den där lysande stjärnan i landslaget som många hade trott när han kom fram. Han lyckades aldrig bli den där centrala nyckelfiguren utan blev mer av en sorts grovjobbare som Löw alltid litade på ”kunde göra jobbet”.

Med det sagt var hans landslagsperiod en av de mest framgångsrika i tysk landslagshistoria. En titel blev det bara visserligen, men antalet pallplaceringar samt semifinaler och finaler saknar motstycke under en sådan lång period. Och Podolski var med i varenda mästerskap från det att hemmabronset togs i VM 2006. Det går inte att ta ifrån honom att han var med och präglade den tyska landslagsera som ännu inte är över.

Annons

De sista åren var Podolskis roll mindre betydande på planen och mer betydande utanför den. Minuterna minskade, men alla vittnade om att Podolskis lättsamhet och genuina personlighet var guld värd för truppen under mästerskap. Därför kommer han att bli saknad och säkerligen lämna ett visst vakuum bakom sig när han nu inte längre kommer att medverka, inte längre vara där och sprida god stämning i omklädningsrummet.

Men icke att förglömma i sammanhanget är också att Podolski var limmet mellan det ”gamla” Tyskland och det ”nya” Tyskland. Han fostrades i en miljö som var innan den stora satsningen på akademiverksamhet i landet. Den som format det dagens tyska fotboll. Poldi var en modern fotbollsspelare med en mentalitet som låg mer i linje med ”maskinen” Tyskland. Ingen annan spelare lyckades överleva ”mellanskiktet”, ”gråzonen” eller vad vi nu vill kalla det såpass länge. Nu när Podolski lägger av försvinner den siste spelaren som hade ett ben i varje era.

Annons

Vilken avslutning det blev ändå. Han D U N D R A D E in sitt 49:e landslagsmål och det var ett fantastiskt sådant. En riktig praktträff. Helt otagbart för Joe Hart. Spikrakt upp i krysset med en sådan där träff som inte känns. Det är var ett perfekt avslut och precis så jag vill komma ihåg Podolski.

Adam Nilsson

Vill tro på Leverkusen - men gör det inte

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-15 16:14

Med Bayern München och Borussia Dortmund vidare har två av tre tyska klubbar tagit sig vidare i Champions League. Ikväll har Bayer Leverkusen möjlighet att göra det, men efter förlusten hemma med 2-4 mot Atlético de Madrid är chanserna små, för att inte säga minimala för att de ska lyckas.

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag vill tro att Leverkusen har sina chanser. Jag vill tro att de ska kunna lyckas med det omöjliga och vända det här till sin fördel. Men jag gör det inte. Det finns ingenting i min värld som talar för att Leverkusen ska kunna lyckas sätta någon form av press på spanjorerna ikväll.

Helgens match mot Werder Bremen slutade 1-1. Det var den första matchen med Tayfun Korkut vid rodret men den nye tränaren fick ingen snabb effekt på laget. Leverkusen hade sina möjligheter, men har fortfarande förtvivlat svårt att få spelet att flyta utan brister.

Korkuts stora styrka är hans förmåga att etablera bra och starka relationer till spelare. Nästan alla spelare han haft i Hannover och Kaiserslautern vittnar om hans förmåga att kunna prata med spelarna utanför planen. Hur tränaren för med sig en god stämning till truppen. Vilket är jättebra, men jag vet inte om det var exakt vad som behövdes i Leverkusen.

Annons

Jag förstår att Leverkusen ville distansera sig från den tidigare tränaren Roger Schmidt så mycket som möjligt, att klubben inte ville fortsätta med någon av hans assisterande. Tydligen ansåg klubben också att ingen av klubbens ungdomstränare var mogen nog för uppgiften, vilket annars har varit en standardväg för tyska klubbar på sistone.

Så där fanns Korkut ledig på marknaden som kunde tänka sig ett korttidskontrakt. För klart att det fanns andra intressanta namn, åtminstone mer meriterade sådana, men en Bruno Labbadia hade säkerligen inte accepterat ett kontrakt som bara löpte fram till sommaren. Därför fick Leverkusen för stunden nöja sig med Korkut.

Vad jag vill säga är att Korkut inte var den optimala lösningen, men en av få tänkbara om jag får gissa hur tankarna gick i Leverkusen. Valet sätter klubben i en situation där allting läggs i händerna på en förhållandevis oerfaren tränare på den här nivån. I kvällens uppgift bottnar han inte, men kanske kan han ändå blomstra i den.

Annons

Jag har inga stora förväntningar på Leverkusen ikväll. Ingen har väl det. Möjligen är just det till deras fördel. Ingen förväntar sig att Leverkusen ska lyckas fälla Atlético. Ytterst få förväntar sig ens att Leverkusen ska få med sig ett någorlunda bra resultat. Därför kan tyskarna gått ut helt utan oro och press för vad som sker ikväll. Förlorar Leverkusen med 4-0 kommer det bara vara en axelryckning, får de oavgjort eller en seger är det bara en bonus. Ett avancemang – ja, det vore en bragd.

I laget finns ju spelare som ska kunna göra det lilla extra. Vi vet att Karim Bellarabi, Chicharito, Julian Brandt med flera har kvalitet nog att göra skillnaden i en sådan här match. Det är bara att jag inte förväntar mig att det sker. För de har inte bländat oss många gånger den här säsongen och min inställning till Korkut är att han inte har något ess i rockärmen.

Annons

Jag hoppas att jag har fel. Jag tror däremot att jag har rätt. Jag tror att kvällens match kommer att borstas av snabbt. Det blir ingen magisk vändning i Madrid. Men jag önskar att jag om lite drygt ett dygn kan skriva en text om ”das Wunder von Madrid”.

Adam Nilsson

Kimmich kan bli Ancelottis och Bayerns stora dilemma

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-13 16:12

Han var utropstecknet som kom från RB Leipzig till Bayern München och tog alla med storm. Joshua Kimmich gick på dryga året från att vara en av 2. Bundesligas bästa spelare till att etablera sig i Tysklands största klubb, ta en plats i Joachim Löws landslag och vara given som högerback i EM.

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Få, om någon, hade förutspått den utvecklingskurvan på Kimmich. Möjligtvis var Pep Guardiola medveten om potentialen hos sitt nyförvärv sommaren 2015, men att den lärde mittfältaren skulle ta sådana kliv både på den positionen och som försvarare kunde knappast spanjoren ha anat. Men Kimmich överraskade alla gång på gång med sitt mogna spel och sin vilja att lära sig.

Sett till säsongen var det inte förvånande att det länge ryktades att Guardiola ville ha med sig Kimmich till Manchester City. Någonstans är det troligt att utgå ifrån att Kimmich inte ha nått dit han är idag utan Guardiola som tränare. Deras relation tycktes vara mer än den mellan en tränare och en spelare. Något som till viss del bekräftades när Guardiola efter en match mot VfB Stuttgart sa att han såg på Kimmich ”som sin son”.

Annons

Om förra säsongen var en fenomenal genombrottssäsong har årets säsong inte varit alls lika spektakulär för Kimmich. Under hösten fick han sina chanser (vilka han tog), men under våren har 22-åringen endast spelat dryga 300 minuter. Mestadels har Kimmich fått sitta på bänken och göra korta inhopp. Vilket tänt nytt liv i ryktena om att City ska vara intresserade av att locka till sig den talangfulle tysken.

Under Carlo Ancelotti har Kimmich inte åtnjutit samma behandling som han gjorde under Guardiola. Den italienske tränaren har valt att satsa på de mer erfarna korten. Något som inte minst visade sig i bortamatchen mot Arsenal, där Rafinha gick före Kimmich som ersättare till Lahm som missade matchen till följd av en avstängning. Detta trots att klubben flera gånger nämnt Kimmich som den troligaste ersättaren klubblegendaren Lahm.

Annons

I sak är det inget nytt att Ancelotti valt den vägen. I sina tidigare klubbar har gjort sig känd som en tränare som inte roterar särskilt mycket och är en tränare som satsar på de mer rutinerade korten. I Bayern har det inte varit annorlunda och det är till följd av det som Kimmich har hamnat i kläm. När valet stått mellan honom och mer erfarna spelare som Rafinha, som Xabi Alonso eller andra har Ancelotti uteslutande valt det mer erfarna kortet.

Det här kan bli till ett dilemma för Bayern – och för Ancelotti. För även om klubben visste vad som väntade när italienarens valdes som ersättare till Guardiola, så hade flera i klubbledningen nog hoppats på en viss förändring hos Ancelotti när han väl hamnade i Bayern. Många i ledningen har räknat Kimmich som en del av framtiden, som en ny Müller eller Alaba. En ung landslagsman, tysk dessutom, med stor potential som kan komma att bli ledande figur i klubben i ett årtionde framöver.

Annons

Men Ancelotti är den han alltid har varit och frågan många ställer sig nu: är det vad Bayern söker? Många insåg att risken var att Ancelotti skulle köra på inslagna spåret och satsa på de mer etablerade spelarna. Men Bayern ser sig själva inte vilja gå den vägen fullt ut. Till stor del för att det är en dyr väg att värva in färdiga spelare, men också för att klubben (inte minst Uli Hoeneß) vill ha spelare i laget som fansen ser som mer eller mindre klubbutbildade och ”Bayernfierade”. Spelare som fansen kan relatera till. Spelare som utgör en långsiktig grundstomme i laget.

Med Ancelotti vid rodret ser den visionen inte ut att vara genomförbar. För italienaren verkar inte vilja gå den vägen. Och Kimmich kommer inte vilja sitta på bänken i en alltför lång framtid, även om han själv är klok nog att inse att en karriär inte alltid går spikrakt uppåt.

Annons

Med Alonso och Lahm borta till sommaren öppnas två positioner upp där Kimmich kan kliva in och ersätta. Han ser sig själv som mittfältare, men är öppen för tanken att spela som högerback. Enligt flera insatta källor verkar dock Ancelotti i dagsläget inte se Kimmich som en lösning för någon av de luckor som lämnas.

På mittfältet ser tränaren Vidal eller Thiago som alternativ av flytta bak i planen, samt att Javi Martinez kan användas mer i den defensiva mittfältsrollen. Som högerback kan nyförvärvet till sommaren Sebastian Rudy finnas i tankarna, samt att Rafinha finns kvar och att Bayern fortfarande har dörren öppen för ytterligare ett nyförvärv till den platsen.

Kimmich hamnar återigen i kläm och om han i sommar inte får den status, den bekräftelse från Ancelotti han vill ha kan han mycket väl tänka sig att lämna för mer speltid. Då blir det helt plötsligt ett problem för klubbledningen. För att sälja Kimmich är det sista klubben vill göra i dagsläget, för det vore att släppa en del av sin framtidsvision som just nu byggs upp där kronan på verket är den snart färdigställda ungdomsorganisationen med nybyggd akademi i närheten av Allianz Arena.

Annons

Om Ancelotti väljer att inte ge Kimmich en viktigare roll till kommande säsong, kommer sommarens stora fråga i Bayern inte handla vilka spelare som ska värvas in, utan om en ny tränare bör hämtas in. Något som till viss del redan diskuteras idag får en tro. Det tisslas och tasslas nämligen om Julian Nagelsmanns namn nämns allt oftare i korridorerna på Säbener Straße. Kanske är det så att Bayern redan nu börjat fundera på ett eventuellt tränarbyte för att försäkra sig om att framtidsvisionen inte förändras.

Adam Nilsson

Svårt att se att några ska kunna rubba topp 4-klubbarna

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-10 13:11

Med elva omgångar av Bundesliga kvar, det vill säga drygt en tredjedel, börjar det så sakta dra ihop sig för avgörande strider både i botten och i toppen. Sett till förväntningarna inför säsongen har många lag överraskat, inte minst i toppen. Där befinner sig i dagsläget fyra klubbar på platser ut i Europa som jag inför säsongen inte hade trott skulle ligga där.

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag pratar naturligtvis om RB Leipzig, 1899 Hoffenheim, Hertha Berlin och Eintracht Frankfurt. Dessa fyra klubbar har alla överpresterat i mina ögon och jag är positivt överraskad över att de fortfarande hänger kvar i toppen. Även om de två sistnämnda har haft en tung start på våren och poängskörden avtagit.

Hertha har idag 37 poäng och placerar sig som femma i tabellen. Frankfurt ligger sexa, två poäng bakom med sina 35 poäng. De skaffade sig under hösten utmärkta positioner för att nå ut i Europa, inte minst för att många av de tilltänkta topplagen hade sina egna bekymmer och därför halkade efter i tabellen.

Annons

Varken Hertha eller Eintracht har lyckats kapitalisera på sitt positiva utgångsläge. Huvudstadslaget har visserligen tagit 7 poäng på de senaste fem matcherna (sjua i formtabellen) och försöker att fäkta emot. Men frågan är om de kommer att lyckas hålla undan i slutändan. Jag trodde att erfarenheten som samlades (i en nästan identisk situation) förra säsongen, men de ser ut att gå in i samla fälla igen.

Frankfurt är formsvagast i hela ligan tillsammans med Darmstadt sett till de senaste fem matcherna. Fyra förluster och en seger har Eintracht på sitt konto. Skadeproblem har förstört för den förhållandevis tunna truppen som Niko Kovac lag har till sitt förfogande. Att Frankfurt dessutom dragit på sig flest antal röda och gula kort har inte hjälpt situationen.

Jag tror att Hertha och Eintracht kommer att få svårt att behålla sina positioner. Inte bara för att de resultatmässigt tappat. Utan också för att en klubb som Borussia Mönchengladbach (32 poäng) har börjat röra på sig. Mönchengladbach tror jag utan tvivel kommer att hitta ikapp båda klubbarna och knipa en plats till Europa League nästa säsong. Gladbach är formstarka, ser ut som ett helt nytt lag under Dieter Hecking och levererar vecka efter vecka.

Annons

Dessutom lever jag fortfarande i tron av att antingen Bayer Leverkusen (30 poäng) eller Schalke 04 (27 poäng) kan komma att göra en ordentlig avslut och knipa en av platserna. Det finns oerhört mycket potential i båda dessa lagen och även om utgångslägena inte är ultimata, ser jag fortfarande att de kan plocka drygt två tredjedelar av de 33 poäng som finns kvar att spela om.

Inte heller ska formsvaga FC Köln (33 poäng) som har flera nyckelspelare på väg tillbaka från skador. Även Mainz (29 poäng) kan komma att blanda sig i kampen. Freiburgs (33 poäng)  möjligheter räknar jag bort, även om de självklart fortfarande har chansen. Det som talar emot dessa lagen är i mina ögon att de inte riktigt har spetsen och varit ojämna under säsongen.

I min värld är det Europa League-platserna som är up for grabs, det är där striden kommer att ske i den övre halvan. För om jag utgår ifrån att Hertha och Frankfurt kommer att tappa, så kan jag inte se någon annan klubb hinna ikapp de klubbarna som ligger i toppen just nu. Champions League-platserna känns mer eller mindre säkrade för de fyra klubbarna som ligger i toppen.

Annons

Bayern München är självklara. RB Leipzig kanske dippar något, men har redan samlat ihop tillräckligt med poäng för att det inte ska vara något bekymmer. Borussia Dortmund ser ut att gå med sin peak den här säsongen. Hoffenheim har skaffat sig ett fördelaktigt utgångsläge som jag inte tror att de kommer att tappa. Dessutom befinner de sig fyra i formtabellen och uppvisar inte några större tendenser på att stort tapp är på väg.

Visst, det finns 33 poäng kvar att spela om och mycket kan hindra ändras. Hade det varit starkare lag på Europa League—platserna hade jag kunnat se det hända. Men så som det ser ut idag så ser jag inte någon större chans för en förändring. Utan troligen får både Hoffenheim och RB Leipzig möjligheten att för första gången i klubbarnas historia spela i Champions League nästa säsong. Vilket nog ingen förutspått inför säsongen.

Annons
Adam Nilsson

Jättechans för Korkut att visa upp sig

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-06 18:44

Precis som jag anade redan efter förlusten mot Atlético de Madrid närmade sig Roger Schmidt slutet i Bayer Leverkusen. Det var ingen unik analys av situation. Jag var varken först eller sist med den tanken. Jag satt inte och kollade in i någon magisk kula, utan sållade mig till mängden så kallade ”experter” som såg att situationen allt mer led mot den ofrånkomliga skilsmässan.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Enkelt sagt var det något som växte fram ju längre säsongen led. Jag poängterade inför säsongen att Leverkusen skulle vara med och utmana om de absoluta topplatserna i Bundesliga, rent utav varav främsta utmanare till Bayern München. Idag låter det aningen parodiskt, men faktum är att jag var långt ifrån ensam. Pal Dardai såg Leverkusen som en utmanare till ligatiteln och klubben själva såg sina möjligheter att klättra ytterligare i tabellen den här säsongen.

Med värvningarna av Kevin Volland och Aleksandar Dragovic, samtidigt som att inga direkta nyckelspelare lämnade fjolårstrean, fanns det många anledningar till att tro att Leverkusen skulle förbättra sitt resultat den här säsongen. Toppspelarna fanns kvar. Ytterligare kvalitet hade adderats. Schmidt hade ytterligare ett år av rutin i rockärmen att plocka fram samtidigt som Borussia Dortmund stod inför en rejäl ombyggnad och Bayern München bytt tränare med oviss utgång om effekten.

Annons

Men Leverkusens säsong har varit en enda lång bergochdalbana. Där de svindlade höjderna har skymtats betydligt mer sällan än de mörka dalarna. Nyförvärven har inte levererat. Förra årets nyckelspelare har inte lyckats knyta an vid deras insatser. Schmidt tycktes inte ett dugg mer klokare än tidigare, tvärtom verkade hans idéer mer utdaterade än någonsin. Ojämnheten har varit kännetecknet för Leverkusen den här säsongen och till slut verkade Schmidt själv inte tro på det.

Säga vad man vill, men klubben försökte verkligen att behålla Schmidt så länge som möjligt. Sportchefen Rudi Völler backade Schmidt in i det sista, tvekade inte för en sekund över tränarens förmåga att kunna vända trenden. Trots att tränaren vid otaliga tillfällen gav högst underliga uttalanden i media som antydde att han själv tappat sin tro på projektet, fortsatte Völler på den inslagna vägen.

Annons

Men efter helgens förlust mot Dortmund, med hela 6-2, hade bägaren runnit över. Schmidt kallade insatsen för ”ett steg i rätt riktning” och hade sett flera positiva saker ute på planen. Alla höjde på ögonbrynen efter uttalandet och citatet spreds som en löpeld genom de tyska medierna. Völler och klubben hade fått nog, Schmidt framstod som helt världsfrånvänd och det var helt enkelt dags att säga tack och adjö. Faktum är att det med största sannolikhet hade varit slut i sommar ändå, avskedet låg i luften.

Som tillfällig ersättare kommer Tayfun Korkut som klubben tillsatt med ett kontrakt som sträcker sig till sommaren. Korkut har tidigare jobbat i Hannover 96 och FC Kaiserslautern som huvudtränare. Under sitt första år i Hannover räddade han klubben undan nedflyttning. Fick dock lämna under den andra säsongen efter en svit på 13 raka matcher utan seger. Kaiserslautern tog han över så sent som i somras, men lämnade på egen vilja i december efter en kombination av dåliga resultat och interna problem.

Annons

Med andra ord är det ingen klassisk korttidslösning som kommer in. Det är ingen Jupp Heynckes som dyker upp. En tränare med stor erfarenhet, som skruvar på några knappar och får snabb utdelning. En sådan lösning hade man verkligen kunnat tänka sig i fallet Leverkusen. För där det finns nog med individuell klass för att resultaten ska komma rätt snabbt om tränaren hittar rätt taktiskt.

Korkut har inte mycket erfarenhet, men är intressant namn som under sin första tid i Hannover satte sig själv på tränarkartan genom resultaten han fick där. De senaste åren har han dock fallit från och när han lämnade Kaiserslautern var det nog många som räknade bort honom. Nu får han en jättechans att visa upp sig på högsta möjliga nivå. Han har egentligen ingenting att förlora i dagsläget.

Om det går bra för Korkut kommer han att vara tränaren som fick Leverkusen på rätsida. Han kan möjligen ge sig själv chans på en förlängning, även om det är troligare att nästa års Leverkusentränare heter någon i stil med Lucien Favre eller Julian Nagelsmann. Oavsett skulle det se bra ut på ett rätt iskallt cv. Om det inte går vägen, kommer ingen att beskylla honom för det. Då skulle det enkelt kunna avfärdas som ett fel på laget snarare än på tränaren. Så jag har full förståelse att Korkut hoppar på chansen. För han kan väcka liv i sin karriär under de kommande två månaderna.

Annons

Leverkusen har inget att förlora på det heller. Korkut kommer in, försöker få resultat och oavsett hur det går kan klubben i lugn och ro planera för kommande säsong. Det är helt enkelt en lösning utan några förpliktelser överhuvudtaget. Vilket båda parterna är nöjda med.

Adam Nilsson

Dags för Weinzierl att få Schalke att vinna

Adam Nilssons Tysklandsblogg 2017-03-04 13:36

För er som följt mig under de senaste åren är ni medvetna om att jag har haft en fäbless för att höja upp Schalkes möjligheter inför varje säsong. Många gånger har jag sett Schalke som en outsider, alla gånger har jag sagt att de ”har något på g”. I år var inget undantag utan jag var, och är fortfarande lika övertygad om att det finns något hos Schalke som gör dem till en intressant outsider.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Just inför den här säsongen tyckte jag att det fanns några extra kryddor till mitt årliga tips. En ny sportchef i Christian Heidel kändes helt rätt för klubben. Han hämtades in från Mainz där han gjort ett fantastiskt jobb i över två decennier. Inget exotiskt arbete på något sätt, men Heidel lyckades med att hjälpa klubben upp i Bundesliga och etablera dem på högsta nivå.

Detta helt utan att något större risktagande. Mainz spenderade aldrig mer pengar än vad klubben hade. Heidel hittade fynd lite här och var, både för planen och för tränarbänken. Lewis Holtby, André Schürrle, Jürgen Klopp, Thomas Tuchel med flera har alla gått igenom Heidels Mainz. Han vågade chansa och i många fall föll det väl ut, vilket ledde till framgångar och senare intäkter när dessa fynd lämnade för större uppgifter.

Annons

Den trygghet som Heidel förmedlat i Mainz trodde jag skulle passa ett kaotiskt Schalke perfekt. Till viss del har han lyckats lugna ner sin nya omgivning. Det är inte lika många rykten, negativa rubriker som tidigare. Trots att det funnits kritiska röster har det inte alls eskalerat på det sätt som vi varit vana vid att se tidigare år. Den här säsongen har nog varit en av de medialt sett lugnaste i Schalke under de senaste säsongerna.

Samtidigt misslyckades han med att sätta de perfekta förberedelserna inför säsongen. För med bara dagar kvar av sommarens transferfönster uppstod viss panik, vilket gjorde Heidel tvungen att agera mer än vad han nog önskat sig. Bentaleb, Konoplyanka och Stambouli dök alla upp under de sista dagarna vilket kastade om hela truppstrukturen och till viss del borde ha givit oss (speciellt mig) varningssignaler inför säsongen.

Annons

Utnämnandet av Markus Weinzierl som tränare såg jag också som ett bra sådant. Han hade gjort ett fint jobb i Augsburg. Jobbat med små resurser där, lyckats få ut väldigt mycket av ett material som på pappret inte var mycket för världen. Få hade nog kunnat förutspå att lilla, lilla Augsburg skulle kunna nå Europa League bland alla de namnkunniga lagen som finns i Bundesliga. Men Weinzierl lyckades med det konststycket, vilket fick flera konkurrenter att höja på ögonbrynen och vilja locka över honom.

Det var Schalke som lyckades och duon med Heidel och Weinzierl kändes perfekt för Schalke. Vana vid små resurser, nu med möjlighet att bygga upp en större klubb med större resurser. 22 omgångar in har Schalke samtal ihop 27 poäng. Det finns nio matcher i förlustkolumnen, endast sju i vinstkolumnen. Jämfört med förra säsongen (då flera såg Schalke som ett sjunkande skepp), ligger de betydligt sämre till idag.

Annons

Åtta poäng har Schalke upp till Europa League-platserna just nu. Att de ska kunna upprepa förra årets femteplats känns idag inte särskilt troligt. Dels för att avståndet upp till femteplatsen är stort (tio poäng), dels för att andra förväntade topplag som haft det svårt har börjat röra på sig i snabbare hastighet uppåt i tabellen än vad Schalke gör och har bättre utgångslägen.

Den allra största anledningen till att de lär får svårt att hinna ikapp är att Schalke känns som ett splittrat lag. Det ser inte särskilt bra ut den här säsongen. En majoritet av matcherna jag har sett med Schalke har inte givit mig ett intryck av ett lag på väg åt rätt håll. Förra veckans hemmamatch mot Hoffenheim var ett tecken på det. Schalke gjorde ett tidigt ledningsmål, men lyckades inte kapitalisera på det förmånliga utgångsläget. Tvärtom, de spelade destruktivt och fick väldigt lite gjort. Matchen slutade 1-1, men Hoffenheim hade gott och väl kunnat vinna matchen med lite extra tur,.

Annons

Weinzierl har inte alls lyckats med att sätta någon tydlig prägel på laget. Trots ett bättre spelarmaterial än i Augsburg, ser hans nuvarande lag sämre ut än de han tidigare haft. Det är oroväckande för Schalke. Hade André Breitenreiter suttit kvar vid rodret, hade han fått sparken vid det här laget. Likaså Roberto Di Matteo, eller den högst bespottade Jens Keller (som idag gör ett bra jobb i Union Berlin) hade aldrig kommit så här långt in på säsongen med de här resultaten.

Då sitter Weinzierl på ett rätt bra material skulle jag påstå. Ett av de bättre Schalke har haft under de senaste säsongerna. Fährmann, Höwedes, Goretzka, tidigare nämnda nyförvärv med flera är inga duvungar och jag tror det finns flera tränare där ute som skulle jubla över möjligheten att få träna dagens Schalke. Dessutom tror jag att många av dessa potentiella tränare skulle kunna få ut betydligt mer av laget än vad Weinzierl får idag.

Annons

Ikväll är det match mot ett Borussia Mönchengladbach som en omedelbar effekt sedan Dieter Hecking tog över. Schalke måste vinna matchen för att ha någon chans på Europaplatserna, vilket är långt ifrån en enkel uppgift. Men oavsett så måste Weinzierl få sitt lag att vinna matcher, uppvisa en potential som är värd att bygga vidare på. För så som det ser ut idag, så är jag långt ifrån övertygad om Weinzierl är värd att satsa vidare på. Vilket jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle säga. För Schalke hade faktiskt något på gång.

 

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto