På den kalla marsnatten kände sig Andriy Yarmolenko särskilt dyster. Hans Dynamo Kiev hade precis kämpat sig till en 1-0-vinst över Vorskla, i slutet av matchen, och han hade varit så dålig att han hade bytts ut redan under första halvleken. Han var uppenbarligen inte på humör att tala med pressen men ett lokal TV-bolag insisterade och började attackera honom med frågor. Vad hade gått snett i matchen? Varför spelade Dynamo så dåligt? Och varför hade han klivit av?
Yarmolenko vägrade att svara flera gånger innan en journalist sade:
"Du är skyldig det som en fotbollsspelare, som en offentlig person, att besvara dessa frågor", Yarmalenko lyfte blicken för att titta på reportern, sade han bara: "Nej, jag är inte en fotbollsspelare" och gick därifrån.
Vad han menade var att han inte var som andra fotbollsspelare och att han inte ens var säker på om det var menat för honom att spela professionell fotboll. Och Dynamos fans, på den tiden, skulle ha hållit med honom. Det var hans första säsong som ordinarie i klubben och han var inte i stånd att producera sin bästa fotboll. Trycket tycktes ha satt honom ur spel och fansen var på honom.
Skojarna utnyttjade citatet och lade till gliringar som "du säger att du inte är en fotbollsspelare? Tja, det visste vi redan för en lång tid sedan” och andra lustiga utspel. Det blev till och med så illa att Dynamopresidenten Ihor Surkis förbjöd Yarmolenko att prata med pressen under en viss tid.
Två år senare och han har förändrat sig helt för att nu vara det viktigaste hopp som medarrangören Ukraina har när de förbereder sig för att ta an England, Frankrike och Sverige i EM 2012. Han har också placerats i samband med en flytt till Liverpool. För en spelare som kallades "den nya Shevchenko" när han var 17 år, har Yarmolenko gått från himlen till helvetet - och tillbaka till himlen igen.
Yarmolenkos karriär har inte varit helt enkel. Långt därifrån. När han var 13 år började han i Dynamo Kiev och fick ett ungdomskontrakt, bara för att sedan flytta tillbaka till Desna ett år senare, oförmögen att klara de fysiska kraven i toppklubben. För många skulle det vara det slutet på en fotbollskarriär, men Yarmolenko kastades plötsligt in i rampljuset fyra år senare, när han fortfarande spelade för Desna.
Den dagen, år 2006, var Dynamotränaren, Anatoliy Demiyanenko, pressad med obekväma frågor vid en presskonferens om varför han aldrig gav några unga spelare chansen att spela. Plötsligt avbröt klubbens talesman Alexei Semenenko presskonferensen och sade stolt:
"Jag har nyligen fått veta att 130 km från Kiev, har våra scouter hittat pojken som redan kallas ’den nye Shevchenko’ av experter".
Ingen fick veta namnet på denna nye Shevchenko till nästa dag, när tidningarna fick reda på att Semenenko hade menat Yarmоlenko. Sedan den dagen och fram till att han gjorde sin debut för Dynamo i första laget, fick han smeknamnet "pojken från 130 km bort".
Yarmolenko föddes i Ryssland i S:t Petersburg. Hans föräldrar arbetade där, men de återvände till sitt hem i Ukraina efter kollapsen av Sovjetunionen.
"Jag är född i S:t Petersburg, som då hette Leningrad, men jag kommer inte ihåg så mycket om dessa år. Jag var bara tre år gammal när min familj återvände till Ukraina. Såvitt jag ser det har jag bara ett medborgarskap, och jag kommer aldrig att spela för Ryssland”, har han sagt.
Han var helt klart en begåvad fotbollsspelare, därav erbjudandet att gå till Dynamo vid en ålder av 13 år, men den misslyckade erfarenheten i huvudstaden fick honom att reflektera över vad som var viktigt för honom vid den tidpunkten.
"Jag saknade mina föräldrar. Mina tankar var inte koncentrerade på fotboll, utan på en önskan att få se mina nära och kära. Jag antar att jag kom till Kiev för tidigt”.
"Jag kände att jag var för svag och att jag inte blev något starkare fysiskt. Det var en svår tid för mig. Senare insåg jag att beslutet att återvända till Chernihiv var det rätta". Det fanns inga hard feelings från Dynamo, och de gjorde det rätta, skickade tillbaka honom till Chernihiv snarare än att acceptera erbjudanden från andra klubbar.
Han fortsatte att utvecklas och kände sig mentalt redo att återvända till Dynamo vid 17 års ålder, men den "nye Shevchenko" är något orättvist. Shevchenko var (är) känd för sin aggressiva instinkt framför mål, hans förmåga att läsa spelet och komma i rätt position i straffområdet. Yarmolenko är emellertid inte en naturlig målgörare. Han kan spela i de flesta positioner i anfallet, men under sina 18 månader i Dynamos andralag gjorde han bara åtta mål.
När han sedan fick chansen i det första laget, behövde han inte vänta länge på sitt första mål. Mot slutet av säsongen 2007/08 beslutade huvudtränaren Yuriy Semin att ge den unga Yarmolenko chansen. Anfallaren svarade då med att göra det matchavgörande målet.
Efterföljande säsong var en kamp för Yarmolenko när Semin återigen föredrog mer erfarna spelare framför tonåringen. Men då Semin ersattes av en annan ryss, Valeriy Gazzaev, som tagit tillbaka Yarmolenko till förstalaget och även hade kunde ocksverensenommöjligheten att få tillbaka Andriy Shevchenko från Chelsea.
Gazzaev föredrog en 4-3-3-formation och han kände att Yarmolenko kunde spela på kanten (en uppfattning som inte delades av de fans som såg den långe, starke, energiske ynglingen som en centralanfallare). Under försäsongen testades även Yarmolenko som vänsterback, vilket var till hans uppenbara obehag.
Men sakta men säkert började han se mer bekväm ute till vänster. Medierna och fansen gav honom en tuff tid, men hans tränare trodde åtminstone på honom. Efter Yarmolenkos debut i förstalaget, sade han:
"Jag vill särskilt tacka min första tränare (i Desn)] och Valerij Gazzaev, eftersom det var han som trodde på mig och när han blev huvudtränare i Dynamo så fick jag en plats i startelvan".
Gazzaev lade aldrig någon uppmärksamhet på medierna eller fansen och det olyckliga första-halvleken-bytet mot Vorskla var en av de få gånger Gazzaev tro på spelaren vacklade. Inte undra på att Yarmolenko har varit så tacksam.
Efter att ha vunnit en permanent plats i Dynamos förstalag, dröjde det inte länge förrän Yarmolenko gjorde sin debut med landslaget. Återigen gjorde han snabbt mål i båda matcherna mot Andorra, men stötte på problem i och med sin prestation i VM-kvals-playoffet mot Grekland under 2009, som Ukraina förlorade.
Men i Dynamo fortsatte dock Yarmolenko att utvecklas. Varje säsong har han förbättrats och efter sin andra säsong sade han:
"Det kändes skönt att tysta kritikerna. Jag läser (kritiska) kommentarer på olika fansidor med ett leende nu. Naturligtvis finns det de som fortsätter att se ner på mig, men det finns färre av dem där ute nu".
Även återkomsten av Yarmolenkos tidigare nemesis, Semin, kunde inte stoppa hans framsteg. Han imponerade så mycket, faktiskt, att Semin gav honom en mycket friare roll och nu kan Yarmolenko ofta synas på någon av kanterna, bakom anfallaren och även som centralanfallare.
I de ukrainska ungdomslagen hade Yarmolenko ofta spelat tillsammans med en annan stor talang - Yevhen Konoplyanka från Dnipro, som också är vänsterytter. Tränaren i det ukrainska U21-laget, Pavlo Yakovenko, tänkte länge och intensivt på hur man kunde lösa detta problem och började sedan använda en anfallare och två yttrar, och flyttade då vänsterfotade Yarmolenko till högersidan. Det är också så A-landslaget har använt Yarmolenko vid flera tillfällen.
"Ärligt talat, är det ännu lättare för mig att attackera från högerkanten på mittfältet, då kan jag komma in i mitten och hota med en gynnsam fot", säger han. Så därför gör Yarmolenkos nuvarande position på planen inte honom rättvisa att kallas nya Shevchenko, men han ville heller aldrig ha ett sådant smeknamn.
"Jag vill inte vara ’den nye Shevchenko' - jag vill vara Yarmolenko", säger han.
För 22-åringen känns EM 2012 som ”lyckas eller misslyckas” på den internationella scenen. Han kan vara irriterad, han kan vara frustrerande och han kan vara ineffektiv. Men han kan också vara lysande och i sommar kan han mäta sig mot några av de bästa spelarna i världen. Han kommer att njuta av utmaningen, och i dessa dagar vet var och en i Ukraina att han är bekväm i sin roll som fotbollsspelare, till skillnad från den blyga 17-åring som vägrade att titta in i TV-kameran efter att ha bytts ut i första halvleken.