Utanför det sjukhus i Charkiv där Tymosjenko vårdas under polisbevakning råder ingen direkt EM-feber. Hit till norra delen av den slitna industristaden kommer inte de holländska fotbollsfans som dricker öl i den 33-gradiga hettan i supporterzonen nere vid Frihetstorget.
Fotboll blev det ändå för Tymosjenko själv i måndags, åtminstone framför tv:n, där hon liksom resten av landet jublade över hemmaidolen Andrij Sjevtjenkos två nickmål mot Sverige.
"För hela världen blev det uppenbart att Ukraina är en stor nation, kapabel att göra fantastiska saker", hälsar hon på den egna webbplatsen.
EM har annars inte blivit någon reklamsuccé för Ukraina. Snarare har ännu mer fokus än förut lagts på korruption, sexhandel och gigantiska inkomstskillnader. Tillresta supportrar har visserligen fått lära sig att även ukrainare kan vara glada och trevliga människor - men också med egna ögon sett hur elitens lyxvillor skär sig mot fattigdomen.
Charkiv är ett praktexempel. Arbetslösheten är hög och fabrikerna har lagts ned, en efter en. Det gör nästan ont att skåda alla hål i gatorna och fasaderna som vittrar sönder.
- Nu jobbar folk på marknaderna i stället. Där finns de sådana som har både en och två universitetsutbildningar, suckar bilmekanikern Ihor.
Han har råd att ta sina söner på fem och tolv år med på det lokala fotbollslagets hemmamatcher ibland. Några EM-biljetter är däremot inte att tänka på.
Matcherna här spelas på Metalist-stadion som ägaren och oligarken Oleksandr Jaroslavskyj renoverat för motsvarande en halv miljard kronor, mestadels ur egen ficka.
Ihor betalade under tiden drygt 1 000 kronor för tolvåringens blindtarmsoperation.
Charkiv tillhörde en gång en union som kollapsade när det ekonomiska systemet inte längre gick ihop. Skillnaden mellan Sovjetunionen och EU är visserligen enorm, men det går alltid att dra paralleller och erfarenheter.
- Men vi lever vidare i alla fall, säger Ihor.
- Vad ska vi annars göra?