Gräset är alltid grönare i Brasilien utgör utmärkt VM-laddning och har fått lysande recensioner, bland annat 5 getingar i Expressen.
Just nu kan du genom Fotbollskanalen köpa boken för 99 kronor (ord. pris 179 kr) i Offsides webshop.
Läs mer och köp boken här: https://www.offside.org/shop/bocker/graset-ar-alltid-gronare-i-brasilien
Ange rabattkod samba när du checkar ut i kassan så dras rabatten. Frakt på 39 kronor tillkommer.
Fotbollskanalen.se kommer i tre delar publicera kapitlet »VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM« Om Pelé, Neymar och den brasilianska fotbollens födelse - som ett smakprov ur Gräset är alltid grönare i Brasilien.
Här hittar du del 1
Här hittar du del 2
NÄR RIBEIRO ARBETADE PÅ BRASILIENS centralbank reste han med landets före
detta president Luiz Inácio »Lula« da Silva till norra Brasilien för att
inviga en ny järnmalmshamn. I sitt invigningstal sa presidenten: »Den
dagen då vi även exporterar kylskåpen, lastbilarna och grävskoporna
har vi lyckats.«
– Så ska Santos också tänka, säger Ribeiro. Vi ska sälja förädlade
produkter. Vad vi är bra på är att ta fram talanger. Tre gånger har blixten
slagit ned på Vila Belmiro och fött Pelé, Robinho och Neymar. Vi
är Brasiliens spelarfabrik. Och det var här man förädlade fotbollen och
gjorde den till en konstform. Det är klart att vi ska fakturera för det. Vi
ska skaka av oss den här tredjevärldenmentaliteten om att sälja så fort
någon vill köpa.
Presidenten låser fast sin blick i mina ögon.
– Varför säljer inte Berlins symfoniorkester sina musiker eller Cirque
du Soleil sina artister? Därför att de utgör föreställningen. Utan
dem, ingen show. Santos är samma sak. Utan våra spelare har vi inget
att ta betalt för.
Santos har jobbat hårt på flera plan de senaste åren för att göra den
utvecklingen möjlig. För att undvika den ekonomiska härdsmälta som
Pelé råkade ut för under sin karriär har den före detta bankdirektören
hållit kurser för hela Neymars familj. Han har berättat om skillnaden
mellan långsiktiga och kortsiktiga investeringar, vilka risker som finns
och vad som är säkrast att investera i. Tanken är att Neymar ska bli Brasiliens
första superstjärna som har ordning på sin ekonomi redan från
början. Utöver att Neymar skrivit ett kontrakt med Nike som gäller
fram till 2022, så har han tio personliga sponsorer, bland andra Volkswagen,
Panasonic, Red Bull och Unilever. De utvalda varumärkena
ger tillsammans med spelarlönen Neymar en inkomst på över tio miljoner
kronor i månaden. Det är i nivå med vad de bästa spelarna i Europa
tjänar.
– Om Neymar vill leva lyxliv i Europa kan han bara boka in sig i första
klass till Paris, bli hämtad i limousine på landningsbanan, åka till
Ritz Hotel och beställa upp årgångschampagne till rummet. På kvällen
kan han gå ut på de häftigaste klubbarna och hångla med Europas
läckraste tjejer. Han behöver inte spela där, och stå ut med rasismen och
vädret, för att få allt det.
Ribeiro har kontrakterat en stab på 16 personer för att forma
Neymars framtid. Den består av en presschef, en pressekreterare, en
psykolog, en talpedagog, en frisör, en stylist, en kostexpert, en engelsklärare,
en spansklärare och ett gäng advokater och agenter. Neymars
pappa är en av varumärkescheferna och har fått sin son att använda
»Neymar Jr« på tröjorna, så att sonens karriär inte ska förväxlas med
pappans. Den andra varumärkeschefen är presschefen Duda, och chef
för hela staben är Ribeiro. Tillsammans väljer trion varsamt ut vilka
varumärken som ska bygga deras eget varumärke.
– Jag vill att det ska vara som med drottningen i England. Vi väljer
ut de bästa sponsorerna och gör dem till Neymars hovleverantörer.
Jag berättar om notisen som jag såg i gårdagens tidning. Den brasilianska
bilbatteritillverkaren Heliar har gått in som Neymars elfte
officiella sponsor.
– Alltså, det där är Neymars pappa. Han tänker kortsiktigt. Bilbatteri?!
Hade det varit Ayrton Senna hade jag förstått det, men Neymar
… Jag får hålla en ny kurs för honom.
Santos president är också först med att driva en brasiliansk klubb
som ett modernt företag och har aldrig varit försenad med spelarlönerna
– något som är ovanligt inom brasiliansk fotboll. Han anställer
personal efter kompetens, inte efter vilken familjeklan de representerar,
och han jobbar långsiktigt med sponsorer och andra samarbeten. Det
har gett Santos en solid ekonomi. När Ribeiro tog över sålde klubben
4 000 tröjor om året, drog in 28 miljoner kronor i sponsormedel och
omsatte totalt 236 miljoner kronor. Tre år senare hade tröjförsäljningen
sexdubblats, sponsorintäkterna femdubblats och totalomsättningen
tredubblats.
Santos utveckling har gjort att andra brasilianska klubbar tittar på
Ribeiros sätt att styra Santos. Brasiliens mäktigaste klubb, Corinthians,
är redan på banan och omsätter nästan en miljard kronor. Förvisso
är det fortfarande bara en fjärdedel av vad Real Madrid omsätter, men
intäkterna ökar snabbt sedan Corinthians slog Champions Leaguevinnaren
Chelsea i VM för klubblag 2012. Internacional från Porto
Alegre i södra Brasilien har 120 000 medlemmar – mer än vad Real
Madrid har – och kunde 2012 köpa över Diego Forlán från italienska
Inter. När Internacional får en modern ledning kan de gå om Corinthians
och bli Brasiliens rikaste klubb.
Det enda som plågar Ribeiro är att Santos ännu inte är tillräckligt bra
för att slå de bästa europeiska klubbarna. Matchen mot Barcelona i VM
för klubblag 2011 svider fortfarande. Messi krossade Neymar med 4–0.
– Det är det värsta jag varit med om. Det ska aldrig hända igen,
säger Ribeiro.
För att vässa konkurrenskraften vill han att Santos ska spela regelbundet
mot de bästa europeiska lagen.
– Jag har meddelat fotbollsförbundet att vi vill ut och turnera igen.
Den brasilianska ligan spelas från maj till december utan uppehåll.
Santos förslag är att ligan ska göra ett avbrott på två veckor i augusti,
när halva mästerskapet spelats. Tidpunkten kommer i så fall att sammanfalla
med starten av de största europeiska ligorna. Om Bayern
München, Barcelona eller Benfica vill genrepa inför säsongsstarten
skulle en match mot Santos vara ett tänkbart motstånd. Det finns även
en baktanke. Att samla Brasiliens och Europas bästa klubbar är just ett
sådant reklamtillfälle som Neymars huvudsponsor söker efter.
– Fotbollsförbundet har länge plockat russinen ur kakan utan att
betala ett skit. De har bokat vänskapsmatcher med landslaget världen
över och cashat in medan vi klubbar fått stå för notan. Vi har tagit fram
spelarna, betalat lönen och tagit hand om dem när de blivit skadade.
Den tiden är över. Nu är det vi som ska tjäna pengarna.
– Ändrar inte förbundet på kalendern kommer vi att resa med
A-laget och låta B-laget spela i ligan. Så är det. Hela det brasilianska
samhället har utvecklats. Nu måste den brasilianska fotbollen också
göra det.
PÅ »KUNG PELÉS TRÄNINGSANLÄGGNING« TRÄNAR A-laget inför semifinalen mot rivalerna São Paulo FC i Paulistamästerskapet. Tränarstaben står under
mangoträden och pekar på spelarna som värmer upp på planen. Runt
träningsanläggningen reser sig en mur med rullad taggtråd på toppen.
Några skolbarn har släppts in bakvägen och placerats i en inhägnad bur
vid planens långsida.
Det första som slår mig är hur mager han är – trots att flera kostexperter
har försökt få honom att gå upp i vikt. Det andra som förvånar
mig är hur kort han är. En del menar att bådadera är till hans fördel, att
Neymar skulle tappa sitt dribblingsöverläge om han var större än 174
centimeter och 65 kilo. Själv tycker jag att det ser ut som om han kommer
att bli ett lätt byte för samtrimmade europeiska backlinjer.
På presshusets terrass knappar ett gäng kvinnliga reportrar på sina
mobiler. Det är ovanligt med så många kvinnliga journalister på en
fotbollsträning i Brasilien. Men så är inte heller Neymar enbart en fotbollsstjärna.
Han bevakas även av skvallerpressen.
– Bär Neymar kepsen på snedden blir det mode dagen efter. Dansar
han på ett visst sätt tar alla efter honom. Går han i en rutig skjorta vill
alla ha en likadan. Allt han rör vid blir till guld, säger Daniela Scatolin,
producent på Rede Globo, Brasiliens största TV-bolag.
Att Neymar har blivit flickidol gör att brasilianska medier satt sina
skickligaste och vackraste kvinnliga reportrar på att bevaka honom.
Som kvinnor anses de inte bara ha större chans att få fram ett läckert
uttalande av honom, de har också lättare att komma igenom den sköld
av manliga chefer som omger spelaren.
– Till och med vi som äger TV-rättigheterna till alla matcherna får
vänta. Men den här gången gick det snabbt. Från det att jag mejlade
hans presschef till att vi fick ett okej att göra en femminutare tog det
bara två veckor, säger Scatolin.
Just i dag vill hon få Neymar att säga en skön oneliner som TV
Globo ska använda som vinjett till sina internationella sändningar av
den brasilianska ligan.
– Kan vi få honom att säga något kul, så blir det en perfekt dörröppnare
för oss i Europa.
Efter träningen får TV Globos programledare Glenda Kozlowski
sina minuter med Neymar ute på planen, medan de manliga reportrarna
avundsjukt tittar på. Försiktigt lyfter jag av haspen till presshusets grind
och går ut på träningsplanen. Jag rundar hörnflaggan och promenerar
iväg längs ena långsidan. När som helst kan någon skrika: »Hallå, du
där! Kom tillbaka!« Men ingen säger något. Alla är upptagna med att på
avstånd studera hur Kozlowski, som varit världsmästare i bodysurfing,
försöker få något vettigt ur den alltid enstavige Neymar.
Jag går i riktning mot besöksburen där ett femtiotal skolbarn
klänger på stängslet i vita Santoströjor och Neymarfrisyrer. Mammorna
står bakom med kamerorna. »NEYMAR! NEYMAR! NEYMAR!
« vrålar barnen när deras idol dribblar framför TV-teamets
kamera. Tre biffiga säkerhetsvakter får syn på mig.
– Vart är du på väg?
Jag gör som jag brukar när jag hamnar i knipa i Brasilien. Jag låtsas
att jag inte förstår portugisiska och räcker över mitt presspass. Vakterna,
som inte kan ett ord engelska, kollar noga och lämnar tillbaka
presspasset.
– Jag gärna se Neymar, säger jag.
Vakterna ler.
– Tudo bem, pode ficar aqui, mas não faz perguntas. Okej, du kan stanna
här, men ställ inga frågor.
När Kozlowskis fem minuter är över går Neymar mot besöksburen.
Vakterna låser upp och låter barnen springa ut till kravallstaketen
som står på rad längs sidlinjen. När Neymar kommer fram slår han sin
handflata i kidsens och skriver autografer. Blygheten från intervjun är
som bortblåst. Tålmodigt fryser han sitt leende när en ung mamma
lägger armen om honom och tar en bild. En pappa lyfter sin halvårsgamla
son över kravallstaketet. Neymar gullar med bebisen, som är
klädd i Santos vita sparkdräkt, och skriver sin autograf över bröstet.
Sedan håller han upp barnet så att pappan kan ta en bild. Scenen blir
nästan religiös. Neymar, själv pappa till en ettåring, håller om bebisen
som om han vore en stolt kusin.
– Den här bilden kommer min son att ha med sig hela livet, säger
pappan och blir rörd.
När Kozlowski dyker upp vid kravallstaketen ropar några pappor:
»GLENDA! GLENDA! GLENDA!« Förtjust vinkar hon tillbaka. Två
mammor enas om att papporna har rätt: den 38-åriga tvåbarnsmamman
lever upp till det europeiska skönhetsideal som odlas av de brasilianska
modetidningarna. Själv har jag blicken kvar på Neymar. Ska jag
lyckas ställa någon fråga gäller det att passa på nu.
Jag rundar kravallstaketet och kommer ut på samma sida som Neymar.
Sedan mer än ett år tillbaka studerar han engelska och spanska för
att förbereda sig för spel i Europa. Jag bestämmer mig för att testa hans
språkkunskaper. Är hans engelska bra innebär det att Chelsea har störst
chans att få honom. Är engelskan dålig innebär det att de nationalistiska
tongångarna stämmer: Neymar stannar kvar i Santos fram till
VM 2014. Svarar han däremot på spanska innebär det att ryktet om ett
förhandskontrakt med Barcelona stämmer. Jag går upp bredvid honom.
– Hello, how are you doing?
Neymar flinar. Jag försöker igen på spanska.
– Hola, qué tal?
Inget svar. Jag försöker på engelska igen.
– Isn’t it time for you to go to Europe soon? undrar jag.
Neymar stannar upp i autografskrivandet.
– No, no. Not yet, svarar han med kraftig portugisisk brytning.
– Why not?
Neymar vickar med fingret framför mitt ansikte. Allt är ännu hemligt.
DAGEN EFTER RINGLAR EN KARAVAN fram över mangroveträsken som omger
Santos och klättrar vidare uppför den regnskogsklädda bergskedjan
som ger syre åt hela regionen. Det var den här vägen utfattiga européer
vandrade för hundra år sedan. Nu löper den fyrfiliga »Invandrarnas
motorväg« fram över bergen och dalarna som en tropisk variant av
Brennerpasset.
Längst fram kör motorcykelpoliserna med blåljuset på. Sedan kommer
Santos fans, Torcida Jovem, i sju hyrda bussar. Supportrarna passar
på att vifta med flaggorna utanför fönstren, eftersom de vet att de
måste stänga fönstren och dra för gardinerna så fort de kommer in i São
Paulo. Efter bussarna kommer polisens minibussar som ska förhindra
eventuella överenskomna möten med Torcida Independente, São Paulo
FC:s klack. Vid det senaste San–São-derbyt tvingades polisens chocktrupper
använda gummikulor och tårgas för att hålla isär klackarna.
När bussarna närmar sig Morumbi är det lätt att förstå varför Fifa
inte godkände São Paulo FC:s arena som VM-arena. Stadion är visserligen
störst i São Paulo, men den ligger mitt i ett överklassområde där
det inte finns någon kollektivtrafik. För att ta sig fram på de enkelriktade
villagatorna som omger stadion måste man ha bil, med det finns
inte några parkeringsplatser. Fem kvarter från arenan är gatorna totalt
igenkorkade av parkerade bilar och min taxi kommer inte längre. Sista
biten får jag gå.
São Paulo-supportrarna springer omkring i bara överkroppar och
letar efter santistas att slå på käften. För att inte bli av med något
hänger jag min ryggsäck över magen. Vid infarten till arenan håller
ridande poliser isär supportrarna. Tusentals São-paulinos skriker »Filhos
da puta! Filhos da puta!«, horungar, medan Santos spelarbuss kör in
genom grindarna.
En dov klang från en kyrkklocka mullrar över stadion när spelarna
springer in på Morumbi inför 47 771 vrålande åskådare. Jag känner
igen ljudet, men kan inte placera det. Sedan kommer riffet. São Paulos
startelva ställer upp till tonerna av Hell’s Bells, på begäran av deras
39-årige målvaktslegendar Rogério Ceni. Om Santos ska börja turnera
igen borde de också springa in till AC/DC, tänker jag. Sedan minns jag
videoklippet där Neymar dansar vid sitt klädskåp till Ai se eu te pego!
Jag inser att det inte kommer att bli någon rock’n’roll så länge Neymar
sätter takten i Santos.
Efter tre minuter blåser domaren straff. Neymar kliver fram.
4 000 Santossupportrar, som klämts in på en tårtbit i kurvan, smäller
av dagens första rökbomb. Publiken ställer sig upp och tystnar. Om
bollen går in blir det Neymars hundrade mål sedan han debuterade
som 17-åring i Santos A-lag.
– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!
Neymar stoppar tummen i munnen och dedicerar jubileumsmålet
till sin son. Lagkamraterna springer i kapp honom och kör en inövad
dansrutin vid sidlinjen framför Santosklacken.
En halvtimme senare får Neymar en perfekt genomskärare och
sätter fart mot straffområdet. Backen som orsakat straffen vågar inte
attackera. Neymar skjuter mot vänstra stolpen.
– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!
Den här gången rusar Neymar ned till hörnflaggan och svänger
sig flera varv runt den. Det var så Juary, en av Santos legendarer på
1970-talet, firade sina mål. Gesten är en flirt med den äldre supportergenerationen,
som menar att Neymar är mer intresserad av att vara
reklampelare än att hedra Santos historia.
Fem minuter senare visar Neymar varför han är hela Brasiliens hopp
inför VM 2014. Han dribblar bort högerbacken en gång, två gånger, tre
gånger. Sedan gör han som Garrincha: stannar upp, lunkar några steg
medan han tittar backen i ögonen – och dribblar vidare. När han fintat
försvararen en fjärde och femte gång vräker São Paulo-spelaren ned
honom i gräset. Resultatet: gult kort och frispark i bra läge. Det blir
inget mål, men i andra halvlek är backen utbytt.
Med en kvart kvar får Neymar åter bollen på vänsterkanten. Han
dribblar förbi den inbytta backen och tar sig in i straffområdet. Han
fintar ytterligare en back och skjuter ett kanonskott mot högra krysset
som målvakten försöker stoppa med handflatorna, men bollen vrider
sig uppåt en bit till och borrar in sig precis under ribban.
– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!
För tredje året i rad slår den lilla klubben från kaffehamnen ut storebror
São Paulo i Paulistamästerskapets semifinal. Neymar har inte
bara gjort sitt hundrade mål, han har gjort ett hat-trick i en av säsongens
viktigaste matcher. Santisterna på bortasektionen överröstar hela
Morumbi när Neymar, på begäran, gör juckdansen till Ai se eu te pego!
För fansen blir det än en gång tydligt att treenigheten strålar samman i
deras klubb. Pelé är Fadern, Neymar är Sonen och Santos är den helige
Ande.
Två veckor senare vinner Santos finalen och blir Paulistamästare för
tredje gången i rad. Det har inte hänt sedan Pelés tid.
Här hittar du del 1
Här hittar du del 2