POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
VM 2014

Lundh: Kan Prandelli ta sig an de svenska skolorna efter VM?

Foto: Scanpix

RIO DE JANEIRO. Spelskandaler. Hetta. Mario Balotelli. Tryck. Antonio Cassano. Och skador.

Ja, Cesare Prandelli hanterar allt.

Både imponerande och beundransvärt att se Italien vinna VM-premiären.

Bara Andreas Pirlos lilla skutt över bollen efter hörna som gav Claudio Marchisio utrymme att skjuta 1-0 till Italien var något som alla måste älska. Artisten Pirlo må vara en av de äldsta på planen, men som han styr upp Prandellis landslag på planen.

Elegansen, intelligensen och förmågan att få något så svårt att se så enkelt ut. Ja, det är helt enkelt magiskt att se. Det måste alla uppskatta, eller? Italiens landslag och fotboll har givetvis brister, men vilka länder och lag har inte det.

 

Förbundskapten Cesare Prandelli har tillfört en värdighet kring det italienska landslaget som gör det svårt att inte uppskatta det. Oavsett vad som slår ner. Det kan vara en spelskandal som inför EM 2012 eller en skada eller ett tokspel från någon av de mer bångstyriga stjärnorna.

 

Inget är omöjligt för Prandelli som flera gånger visat att fotbollen är viktig men inte viktigare än livet. Fler borde ta efter honom. Ta bara att han hanterar både en Balotelli i laget och en Cassano på bänken. Kan Prandelli ta sig an de svenska skolorna efter VM? Han verkar veta hur man styr upp killar och får dem att känna sig delaktiga.

 

Gentlemannen får alltså Balotelli att prestera på planen utan att spåra ur utanför den, elva mål på 17 tävlingsmatcher. Det är på något sätt typiskt att det är den kontroversiella Milan-stjärnan som avgör VM-premiären mot England – why always him? – och ger den engelska pressen något att skriva hem om från fukten och hettan i Amazonas.

 

Italien har en osviklig förmåga att allt som oftast resa sig och vara med långt fram i VM och EM, även om det finns undantag som 2002, 2004 och 2010 – och det man visade upp i Manuas gör att inget lag vill få italienarna emot sig efter gruppspelet. En klar outsider till att ta medalj.

 

Även utan legendaren Buffon längst bak så visade man att lagbygget är solitt, och man har naturligtvis mer att bjuda på. För även om Pirlo överglänste alla andra aktörer på planen så finns det mer hos lagkamraterna och historiskt sett är Italien ett lag som växer med turneringen.

 

Roy Hodgson kan inte vara missnöjd med vad hans England åstadkom. Man hade kunnat få till ett kryss men sett till skarpa lägen så var italienarna en bit före och 2-1 speglade matchen. Vilket leder till en laddad match mot Uruguay i nästa runda, ett rent avgörande om möjligt avancemang.

 

Gillar vad en del av de unga spelarna bjöd på: Sterling, Sturridge, Welbeck och en inhoppande Barkley och England är på rätt väg. Knappast något landslag som kan drömma om en final på Maracana, men att ta sig vidare ska vara möjligt och till 2016 kan man ha ett slagkraftigt lag.

 

Och bara för att jag är uppvuxen med engelsk fotboll och är marinerad i sparka-spring och hårda tag på planen så betyder det inte att jag hatar italiensk fotboll. Vilket en del av serie A-frälset tror, utan snarare tvärtom, även om jag inte gillar allt jag ser i Italien.

 

Har överhuvudtaget aldrig förstått den framväxande religionen där man håller på ligor. Kan verkligen förstå och sympatisera för alla som har ett lag, eller flera på olika platser i världen, men det här med att kedja sig vid en liga. Varför det?

 

Ja, jag gillar engelsk fotboll och mycket av vad den stod för, men dagens Premier League är snarare en globaliserad produkt av dagens superkapitaliserade fotboll. Vill man ha det som jag växte upp med så måste man ner i det engelska seriesystemet, och passande nog är Leeds i Championship.

 

I dag är det lika vanligt med en filmning i England som i Spanien eller Italien. Även om inte globaliseringen, Bosman-domen och kommersialiseringen helt suddat ut de nationella särarterna inom fotbollen så är man på väg i den riktningen vare sig vi gillar det eller inte.

 

Det är därför jag älskar VM; för det är mer som det var förr, och det är häftigt att uppleva när olika kulturer, traditioner och filosofier inom fotbollen ställs mot varandra i en kamp över 90 minuter. Även om utländska förbundskaptener även börjar ändra på det.

 

Fotbollen i England har verkligen sina problem, förutom en massa utländska ägare som knappast har någon känsla för klubbarna, så har man alldeles för länge ridit på att ett tveksamt mål gav en enda VM-titel och därefter har tagit sin plats i toppen för givet.

 

Vet inte hur många gånger jag skämts å det engelska förbundets vägnar för den koloniala stilen. Allt från när Englands presschef välkomnade ”de schweiziska vännerna” på presskonferensen i Stockholm inför EM-kvalet 1998 till Kevin Keegans inledande: ”We can still win it” efter portugisisk kölhalning i EM 2000.

 

Inför VM 2014 har man hållit en lägre profil och mycket kan man tacka Roy Hodgson för. En lika stor gentleman som Prandelli – och som har vett nog att ta med landslaget till en favela och under EM 2012 tog de bortskämda miljonärerna till Auschwitz – och han har sett världen utanför England.

 

Det fanns en tid när solen aldrig gick ner i det brittiska imperiet och det följde med generation efter generation trots att verkligheten var en annan. När jag såg tandlösa engelska huliganer ligga med handklovar under EM 2000 och skrika till belgisk polis: ”We won the fucking war for you” så insåg man att det är en bit att vandra.

 

Förhoppningen är att en ödmjukare inställning till omvärlden ger den engelska fotbollen ett lyft. Det behöver VM, precis som man vill ha Italien, Tyskland, Spanien, Argentina och Brasilien. För även om vi alla älskar en skräll så vill vi ha de stora länderna kvar när det drar ihop sig till avgöranden.

Publicerad 2014-06-15 kl 15:53
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå