Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

VM 2014

Lundh: "Vilka minns de vackra förlorarna?"

RIO DE JANEIRO. Har aldrig fattat upphetsningen kring Brasiliens lag i VM 1982.
Zico håller med:
”Historien minns bara vinnare. Vi sörjer fortfarande 1982.”

Tyskland-Brasilien i en VM-semifinal och det är två numera döda myter som ställs mot varandra. I dag är brassarna cyniska, organiserade och allt annat än ”o jogo bonito” och ”den tyska maskinen” har omvandlats till ett lekfullt, kreativt och sprudlande lag.

Egentligen har inte Brasilien kunnat kombinera sin sambafotboll med resultat sedan 1970 då Pelé o Co i Mexiko tog landets tredje VM-titel på fyra mästerskap. Därefter har det förvisso blivit två triumfer, men bägge utan ”o jogo bonito”.

Under USA-VM 1994 var det Carlos Alberto Parreira som såg till att ett cyniskt och allt annat än sprudlande landslag vann, och de flesta brassar förlät givetvis det eftersom man inte vunnit på 24 år, och efter Ayrton Sennas död några månader tidigare behövde man glädje.

Enda gången i VM-historien som Brasilien och Tyskland spelat mot varandra var i VM-finalen 2002, jag räknar inte brassarnas seger mot Östtyskland 1974, och det var också den senaste VM-triumfen för brassarna.

Även om man hade ung Ronaldinho i laget och Ronaldo samt Rivaldo offensivt så hade ändå Luiz Felipe Scolari en mer resultatinriktad fotboll och ett lagtänk. Efter en lång tid från landslaget blev han blixtinkallad för drygt ett och ett halvt år sedan och har hittills haft lycka.

Förbundskapten Scolari ledde först Brasilien till seger i för-VM förra sommaren och där man bland annat krossade Spanien i finalen. Under VM har han dessutom sett till att krångla laget vidare hela vägen till semifinalen, och med finalen och pokalen inom räckhåll.

Neymar glänste i början och var den enda som avvek från mönstret i ett cyniskt och rätt fulspelande landslag, och på slutet har det handlat om kamp, kollektiv och krigande. Målen har kommit från fasta situationer och det krävdes straffdrama mot Chile och mot Colombia var det sparka på James Rodriguez.

Man hamnar lätt i debatten om vacker och snygg fotboll och vad som är acceptabelt. För egen del är det enkelt, resultat är underordnat allt annat. Det enda som är roligt som supporter – och det är för dem man spelar – är att ens lag vinner.

Brasiliens VM-lag från 1982 har länge varit mytomspunnet för det gäng stjärnor som Tele Santana hade tagit med sig till Spanien: Zico, Sócrates, Cerezo, Éder och Falcão stod för en hel del bländande fotboll, men åkte i slutändan hem utan medaljer.

När jag nu läser en intervju med Zico så får han frågan om vacker fotboll eller en VM-titel och svarar: ”Om jag kunde välja, då hade det definitivt varit en titel. Historien minns bara vinnare. Vi sörjer fortfarande 1982.”

Hårt, givetvis, men även om många naturligtvis både minns och hyllar Brasiliens lag från 1982 och talar om det vackraste och bästa landslaget någonsin, så fick Zico lägga skorna på hyllan utan att ha vunnit en enda VM-titel. Fotboll går ut på att vinna.

Tyskland har tidigare haft en bild av att vara bäst på att vinna och redo att göra det mesta för det, och för att då dra parallellen till VM 1982 så finns Toni Schumachers överkörning av Patrick Battiston, även om det bara räckte till VM-silver.

Samtidigt går det inte att blunda för att tyskarna tagit tre VM-titlar och åtta ytterligare medaljer på de 17 VM-slutspel man deltagit i, man fick inte vara med 1950, och i EM-slutspelen har det blivit tre guld och fem ytterligare medaljer på tolv mästerskap.

Tyskland kan det här med att vinna, eller var det så att man kunde det? Inte en mästerskapstitel på nästan 20 år, EM 1996 var senast och VM vann man senast 1990, och även om det fanns tålamod 2006-2010 så trodde man på givet EM-guld för två somrar sedan.

Då blev Italien för svårt i semifinalen och för många av dagens spelare var det en tung vår sommar 2012. Bayern-basen med Lahm, Müller, Schweinsteiger och Neuer fick alla vara med om att förlora cupfinal, ligatitel, Champions League och sedan EM.

Bilden av en Bastian Schweinsteiger som inte vågade kolla på när Arjen Robben slog en straff i CL-finalen mot Chelsea i fastnade på fler än min näthinna. Det var allt annat än det tyska ”fotbollsmaskineri” som jag växte upp med och som ALDRIG förlorat en strafflägning.

Tvivlet kring Jogi Löw, som var assisterande till Jürgen Klinsmann under hemma-VM 2006 och sedan tog landslaget till EM-silver 2008 och VM-brons 2010, växte efter EM-fiaskot (jo, tyskar har en annan måttstock) för två somrar sedan. Och det har fortsatt och kanske är det enbart en VM-titel som duger.

Efter den ”hemska” våren och sommaren 2012 har Bayern nästan varit på ett enda långt segertåg både i den inhemska fotbollen och tagit hem Champions League en sväng. Har man återfunnet det tyska i att alltid vinna? För även om Tyskland står för ”o jogo bonito” i VM är det bara segrar som räknas.

Det är verkligen omvända världar när Tyskland inför VM-semifinalen klagar på Brasiliens fula och cyniska spel och påpekar att domaren måste skydda de tyska spelarna. Hade haft svårt att tänka mig något liknande förr i tiden, då hade det varit tvärtom. 

Publicerad 2014-07-08 kl 18:22

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER