I samarbete med Offside kan fotbollskanalen.se så här i VM-tider publicera klassiska reportage och intervjuer ur magasinets välfyllda arkiv.
Här ett samtal med Didier Dechamps från 2012 då han nyss tagit över det franska landslaget efter haveriet i VM i Sydafrika med öppet bråk inom landslaget och halvlyckade EM i ukraina 2012 där de slogs ut av blivande mästarna Spanien.
Du tillträdde som fransk förbundskapten efter EM i somras. Hur ser du på din relation till spelarna?
– Jag är inte deras vän, men inte heller deras ovän. Jag tillåter inte mig själv att kritisera dem i pressen, men inom gruppen kan jag säga saker som inte är så roliga för dem att höra. Om det är något jag inte gillar reagerar jag. Det viktiga är att det finns en bra relation. Jag måste fatta besluten, men jag föredrar att spelarna är med på vägen och deltar i diskussionerna.
När du tillträdde som förbundskapten sa du att vissa spelare inte verkar kunna skilja gott från ont. Vad menade du med det?
– Att några, innan de blev professionella, kanske inte hade fått förklarat för sig vad man kan och inte kan göra i en grupp. Och efter att man fyllt 20 år är det svårt att ändra på ett beteende. Ibland handlar det bara om småsaker, men på toppnivå blir saker aldrig små. Ta bara händelserna under VM 2010. Minsta snedsteg kan vara det som gör att något bra plötsligt blir något mindre bra.
Tror du att dina spelare förstår det nu?
– Förstår, ja. Men sedan måste de praktisera det också. De har sina personligheter, de är produkter av den utbildning de fått och de miljöer och familjer de är uppvuxna i. Jag har inte förmågan att förändra det. Men de måste veta att vi inte accepterar vad som helst. Inte längre. Mycket av det som sagts om fransk fotboll efter VM 2010 har varit överdrivet. Folk betraktar spelarna som elaka typer som bara är ute efter pengar, och som struntar i landslaget. Jag är inte så kategorisk. Merparten av dem, för att inte säga alla, är bra killar.
Men att säga att dina spelare inte kan skilja gott från ont är lite som att betrakta dem som efterblivna.
– Det var verkligen inte menat som en attack mot spelarna. Det jag menar är att det inte är vid 20 års ålder som vi ska förändra dem. En människas personlighet skapas under de sex första levnadsåren. Sedan avgör miljön du växer upp i hur du blir. Och har man inte rätt referenspunkter i tonåren så ...
Känner du dig mogen att hantera den nya generationens fotbollsspelare?
– Absolut. Jag har en son som är lite yngre än de. Han är 16 år.
Har han tuppkam eller tatueringar?
– Nej! Det kommer han aldrig att ha. Hoppas jag. Och bland de 23 spelare som jag har haft i landslaget har jag inte sett några tuppkammar heller. Om de vill ta på sig en hatt eller sätta en fjäder i håret på sin lediga tid får de förstås göra det. När de bär landslagsdräkten måste de respektera vissa saker. Det här handlar om en hel generation och inte bara om landslaget. Problemet med franska spelare är att de har för mycket frihet.
Sedan Patrick Vieira slutade har det inte funnits någon tydlig ledare i landslaget. Håller du med?
– Hur många landskamper hade Vieira gjort innan han tog den rollen? Man ska inte begära något som de inte är redo för än. I dag har jag flera spelare som har gjort färre än 15 landskamper. När jag spelade hade vi många spelare som hade gjort över 50.När du spelade kändes det inte som om ni hade de här interna problemen.
Du och förbundskapten Aimé Jacquet styrde det mesta. Inte minst Éric Cantona brukade påpeka det.
– David också kanske?
Ja, David Ginola också. Hade de rätt?
– Det stämmer att jag deltog i diskussionerna, men jag bestämde aldrig över laguttagningarna. Det var enbart Jacquets beslut att inte ta ut Éric och David i EM 1996. Och jag ska villigt erkänna att vissa av oss i laget pratade om att båda två borde ha platsat.
Trots att Cantona kallade dig »vattenbärare«.
– Det såg jag aldrig som ett hån. Jag förstod tidigt att jag inte hade kvaliteten att förändra en match på egen hand. Men i ett fotbollslag finns det inte enbart plats för arkitekter. Jag hade inte kapacitet att bli arkitekt, jag fick bli byggjobbare.
Det var också det som Michel Platini menade när han sade att du »aldrig kommer att gå till fotbollshistorien«.
– Michel har temperament och det har jag också. Jag skulle aldrig tala illa om honom. Det var han som en gång gav mig chansen i landslaget och sådant glömmer man inte.
Du har tjänat tillräckligt med pengar för att leva gott. Istället åtar du dig ett uppdrag som handlar om att skapa ordning i ett utskällt landslag. Varför håller du dig inte bara hemma och degar?
– För att det här är min passion. Och att dega? Jag är fortfarande ung! Just nu har jag ett behov av fotboll. Jag behöver det här.