Sommaren 1950 var Brasilien i chocktillstånd. Efter att ha seglat genom VM-turneringen ställdes man mot lilleputt-landet Uruguay i final, hemma på massiva Maracanã-stadion i Rio de Janeiro. Men uruguayanerna visade prov på sin berömda "garra charrúa", sin förmåga att segra under omöjliga förhållanden, och knockade värdnationen.
Pelé var blott tio år gammal, men minns fortfarande hur faderns fest i samband med finalen plötsligt stannade.
– Min pappa grät och en av hans kompisar var också ledsen. Jag frågade: vad har hänt? Och han sa: Brasilien har förlorat VM. Först förstod jag inte vad som just hade skett, då alla hade firat tidigare, berättar den nu 73-årige legendaren.
– Jag sa: gråt inte, jag kommer vinna VM för dig.
Sagt och gjort. Åtta år senare firade en överlycklig ung grabb sitt första VM-guld i Solna, på Råsunda fotbollstadion, efter att ha spöat Sverige med 5-2 i finalen. Fyra år senare gjorde han om bedriften i Chile och 1970 tog han hem guldmedalj nummer tre i Mexiko.
Samtidigt blickar han fram mot sommarens mästerskap, då man ska läka de 64 år gamla såren från "Maracanãza". Pelé ber åskådarna lägga korruptionen åt sidan och njuta av fotbollen, och spår samtidigt vem som blir turneringens stora namn.
– Det är svårt att säga, det blir ofta en överraskning. Men alla pratar givetvis om Neymar. En ung spelare från mitt lag, Santos. Han är en bra spelare. Sen är Fred en bra central anfallare, kanske kan han bli det. Vi har också Messi, som vi inte får glömma - en fantastisk spelare. Cristiano Ronaldo är en annan stor figur. Men fotbollen är som en låda full av överraskningar.