Du spelar fotboll och är van vid att träna dagligen, det är det bästa du vet och du mår som bäst när du får göra det. Du har högt uppsatta målsättningar som du vill uppnå och för att kunna nå dem, så är kravställningen från dig själv på dig själv även den hög. Vid sidan om din utveckling finns det konkurrenter som vill detsamma. Du spelar i ett lag och har sedan barnsben blivit uppfostrad till att laget går före jaget. Du vill ställa upp, du vill finnas där för laget och du vill inte riskera att din frånvaro sätter några käppar i hjulet. Självklart ska du vara med och spela. Det är ju bara en nässnuva. Skulle du ligga hemma för det varje gång, så kommer du aldrig att nå det du vill, tänker du dumt nog och helt fel. Låt mig bara spela fotboll, jag är ingen fara - varken för mig själv eller för någon annan. Jag kan inte vara den som har corona. Tänker jag, dumt nog och helt fel.
Jag tror att jag talar för en stor del idrottare, framförallt för idrottare på elitnivå. Vi är till största del rationella varelser som har ett oerhört konsekvenstänk och gör allt för vara friska, ända tills det kommer till att vi faktiskt blir sjuka. Vi är väl införstådda med att ta seriöst på sjukdomar och att inte idrotta när hälsan inte är bra, vi förstår att konsekvenserna kan bli förödande. Ändå blir vi på något konstigt sätt maniska typer som ska tro sig vara odödliga när vi står där, med lättare symptom. ”Det är ju trots allt ”bara” lättare symptom”, tänker vi när rationell snabbt går över till irrationell. Vi vill tävla, till nästan varje pris.
Jag vet att vi idag är i en situation som knappt går att jämföra med någon annan kris som vi som land har varit i innan. Jag vet att vi individer har ett oerhört stort samhällsansvar med att göra allt vi kan för att inte bidra till smittspridning. Jag vet att det räcker med en liten nässnuva för att vi omedvetet ska gå runt och smitta andra med viruset. Ändå står vi där inför en match och det korrekta beslutsfattandet blir som bortblåst i våra hjärnor. Lika mycket som ett barn behöver föräldrar som tar ansvar för att barnet inte ska utsätta eller utsättas för risker, så behöver vi ett förbund som agerar som fotbollens föräldrar.
I svensk fotboll har vi tidigare stått med otydliga beslut. Varje distrikt har mer eller mindre själva fått avgöra ifall träningsmatcher klassas som risk för smittspridning och ifall det innebär någon fara för spelarna själva. I Stockholm har tanken varit att det helgen spela en träningsturnering och spel i de lägre divisionerna skulle dragit igång. I Skåne, där jag själv befinner mig, har det varit blandad kompott. På vissa har det varit godkänt att spela och på andra håll har beslutet tagits att undvika närkontakt även på träningar. Riksförbundet anser att det inte är möjligt att spela matcher, medan svenska fotbollsförbundet har sett det med andra ögon. Här har vi spelare, ledare, klubbar stått förvirrade med en längtan över att få tävla igen, samtidigt som det finns i bakhuvudet att det kan vara risky business.
Fram till nu har det fungerat lite som det gör mellan EU:s medlemsländer, alla drar åt de hållet de själva anser är bäst. Jag tror mer på att arbeta på ett sätt som är likt den svenska politiken i dagsläget där riksdagspartierna för en gångs skull inte enbart spottar på varandra utan ser till vad som är bäst för Sverige i sin helhet. När väl klubbar och spelarna börjar besluta själva, då tror jag att vi skjuter oss själva i foten. Vi spelare vill för mycket, i många fall omedvetet på fel sätt. Vi behöver någon som tar de rationella, genomtänkta, osjälviska besluten åt oss. Vi behöver ett förbund som har förståelse för hur en idrottares tankar går när tävlingarna vi älskar drar igång. Därför anser jag att det är på sin tid att förbundet äntligen vidtagit tydliga och konkreta åtgärder.