LÄS MER: Minns historiskt Blåvitt-år - gjorde "Svennis" förbannad: "Var lite dum - applåderade Panionios-supportrarna"
32 matcher. 26 länder. Fem kontinenter. Sju månader.
Tidigare amerikanska laget Dallas Tornado gjorde under sju månader 1967-68 en helt unik världsturné med målet att förbereda sig för nystartade ligan NASL och för att ge positiv publicitet till Dallas, Texas och USA, bland annat efter mordet på USA:s tidigare president John F. Kennedy i just Dallas 1963.
Klubbpampen och oljemiljardären Lamar Hunt, som finansierade turnén, ville även ge spelarna, som kom från England, Norge, Sverige, Nederländerna och USA, nyttig erfarenhet, men trodde nog inte att den långa världsturnén skulle bli riktigt så händelserik som den i slutändan faktiskt blev.
Hunt sa nämligen att det skulle bli en upplevelse, och just det blev det minst sagt också.
Spelarna reste över hela världen, träffade tidigare ungerske Real Madrid-ikonen Ferenc Puskas och spelade matcher inför 50 000 supportrar. Men laget missade även ett flygplan som blev bombat av terrorister, spelade matcher i Ho Chi Minh (tidigare Saigon) under Vietnamkriget och blev stenade under ett upplopp i Singapore. Lägg därtill att de var tvungna att krypa genom ett stängsel, mitt i natten och mitt i djungeln, för att ta sig in i Indien från Pakistan, länder som då var i konflikt.
Tidigare norske målvakten Odd Lindberg, som bland annat har spelat i IFK Göteborg och i Örebro SK i allsvenskan, minns nu tillbaka till en helt unik världsturné.
Lindberg, som i dag är 71 år, var vid tidpunkten för starten av turnén 18 år och fick ett kontrakt med Dallas via ett provspel i Oslo 1967. Dallas karismatiske tränare Bob Kap, som bland annat var god vän med Ferenc Puskas, ville ha med Lindberg i laget och till slut skrev normmanen på ett kontrakt.
- När jag kom hem från provspelet berättade jag om allt för mina föräldrar. Min pappa tyckte inte att det var så lägligt, då han ville att jag skulle spela i norska Eliteserien, medan min mamma tyckte att jag skulle ta chansen, då det skulle bli en upplevelse, så jag skrev på. Jag åkte sedan till Nice för första träffen med laget, där vi skulle ta en hel del sprutor eftersom att vi bland annat skulle spela i Asien, berättar Lindberg för Fotbollskanalen.
Men det dröjde inte länge förrän annorlunda saker började äga rum under turnén.
Först och främst inleddes turnén i augusti 1967 med ett träningsläger i Madrid och fem matcher i Spanien, samt en match i Marocko innan laget åkte vidare till Turkiet och sedermera till Grekland och Cypern. Det var då Lindberg och hans lagkamrater fick hålla andan för första gången, flygresan mellan Grekland och Cypern kommer 71-åringen aldrig att glömma.
Dallas Tornado missade nämligen med knapp marginal ett flygplan från Aten till Nicosia, då laget var på sightseeing i Akropolis. Och tur var det. För senare fick de höra att flygplanet, som de skulle ha flugit med, hade blivit bombat och att 63 personer omkommit till följd av det. Målet var grekiske armégeneralen Georgios Grivas, som precis som Tornado inte fanns med på flygplanet, och därmed flög i stället Dallas Tornado med Grivas, några timmar senare, med ett annat flygplan till Cypern.
- Jag var 18 år, yngst av alla spelare, även om vi allihopa var väldigt unga. Jag minns att det var många som absolut inte ville ta nästa plan, men Bob Kap bara beordrade oss att göra det. Det var nog den längsta flygresan, över två timmar, som jag har varit med om i hela mitt liv. Vi var väldigt rädda allihopa, det var en mycket märklig upplevelse.
Var det inte någon spelare som ville åka hem från turnén efter den upplevelsen?
- Jag kan inte minnas det. Vi kom i stället till hotellet i Nicosia och dagen efter tränade vi på förmiddagen och spelade match på eftermiddagen. Sedan gick livet på något sätt vidare. Möjligtvis var vi väldigt naiva, men å andra sidan, om man tänker efter och ser på det rent statistiskt, händer inte sådant här två gånger på några månader. Vi hade heller inga mobiltelefoner, så vi kunde inte ringa hem och säga att vi var okej, men jag vet heller inte om det stod något i tidningarna hemma i Oslo. Jag kan inte minnas att mina föräldrar frågade om det när jag ringde dem senare.
Samtidigt vågade ingen i laget sätta sig upp mot tränaren Bob Kap. Det var bara att hänga på.
- Han var uppfostrad i Ungern under kommuniststyret där och rymde, som många andra, 1956 med anledning av den ungerska revolutionen. Han var väldigt, väldigt bestämd. Det var ingen idé att argumentera med honom, det gick inte. Han var uppfostrad i en anda med att det fanns en hierarkisk ordning. Om man satte sig upp mot honom, så kunde man bara åka hem.
Därmed gick turnén vidare till Pakistan och sedermera till Indien.
I Indien var det dock också oroligt på den tiden, delvis på grund av en konflikt med just Pakistan, och mellan den 3 och 4 november 1967 var hälften av spelarna, däribland Lindberg, som kom från andra länder än England, strandsatta på ett vandrarhem, nära gränsen mellan länderna, mitt i djungeln. De engelska spelarna fick komma in i Indien, medan övriga spelare fick vänta.
På vandrarhemmet satt de i två dagar med knapp mat och knapp dryck.
- De gjorde i ordning en liten kyckling till oss var, samtidigt som det fanns en back med Fanta och där fick vi vänta i två dagar till att de hade gjort i ordning våra pass. Då fick vi också åka över, säger han.
Men när allt väl var klart för att ta sig över gränsen till de engelska spelarna i laget i Indien inträffade nya märkligheter. Lindberg och hans lagkamrater tvingades, mitt i djungeln och mitt i natten, krypa genom ett stängsel med sina resväskor för att ta sig in i Indien.
- Bussen stannade några hundra meter från gränsen och sedan fick vi ta våra väskor. Kommendanten, som var chef över gränsövergången, tyckte nog att vi kunde vänta och ville inte att vi skulle gå den vanliga vägen. Det stod en buss och väntade på andra sidan och vi fick krypa genom stängslet för att ta oss över till andra sidan. Det var mycket märkligt, det var mitt i djungeln. Jag kommer ihåg att vi pratade: ”Tänk om det är ormar och lejon här”. Vi var skitnervösa, säger han.
Var ni, vid det laget, vana vid att det hände lite annorlunda saker på turnén?
- Vi hade då börjat förstå att vi hade kommit till helt andra kulturer med helt andra politiska förtecken och med inre konflikter i många av de här olika länderna. I Singapore kastade de ju sten på oss och skrek: ”Go home, americans”. Amerikaner var inte speciellt väl sedda där under 1967-1968, så vi började förstå att det här var helt andra kulturer med helt andra inre politiska förutsättningar och med olika konflikter som vi inte var vana vid.
För i Indien fortsatte turbulensen med två dagar på hotell med anledning av politiska upplopp. Spelarna kunde helt enkelt inte röra sig på gatorna med anledning av att det var farligt, men kunde så småningom bege sig vidare till just Singapore, där Lindbergs norske lagkamrat Per Larsen kom att få en huvudroll, dock i lite negativ bemärkelse. Larsen blev snabbt illa omtyckt av de lokala supportrarna under en match i landet och svarade kaxigt, vilket kom att drabba hela laget.
- Larsen provocerade dem. Efter att de hade kastat den första stenen ställde han sig och bugade och tackade. Han hejade på dem, och då blev det ännu värre. Vi fick springa till omklädningsrummet och vänta där i flera timmar. Men de väntade också. När vi sprang ut till bussen efter två timmar och åkte därifrån small det stenar mot bussen.
Vad sa ni till Per Larsen efteråt?
- Vi var skitförbannade: ”Vad håller du på med?”. Han var en rätt kaxig person, mister macho gånger hundra, så man kunde vänta sig det av honom.
Senare väntade en ny speciell anhalt på turnén, Ho Chi Minh (tidigare Saigon), mitt under Vietnamkriget som pågick mellan 1955 och 1975. Just då var det även en speciell tidpunkt under kriget, då ”Tet-offensiven” inte var långt borta, bara en månad efter lagets sista match i landet.
- Det var ett fullskaligt krig och jag minns att jag aldrig har varit med om en brantare landning än då eftersom att vi inte skulle träffas av missiler. Vi gick bara rakt ner. När vi sedan kom till hotellet fanns det en terrass på högsta våningen. Vi kunde se att det långt borta blossade upp av bomber och liknande, men jag blev sjuk då, eller egentligen redan i Jakarta.
Lindberg tvingades därmed lämna turnén för två veckor på ett engelskt sjukhus i Hongkong innan det blev hemresa till Norge och sedan tillbaka till USA. Därmed missade han bland annat lagets resor till Japan och Australien, men var med när laget återsamlades i mitten av februari i Dallas och sedan gav sig ut på sista delen av turnén med matcher i Centralamerika.
- Där var det också cirkus med konflikter. De skrek: ”Go home, americans”, men samtidigt var det ju bara en amerikan i laget, säger han och skrattar.
Till slut skulle säsongen inledas i USA, men den gick inte riktigt som någon tänkt sig. Dallas Tornado vann, under säsongen, ”bara” fyra matcher och förlorade hela 26 matcher av totalt 32, samtidigt som Lindberg lämnade efter halva säsongen för spel i St. Louis, medan även tränaren Bob Kap fick gå.
- Vi var helt utmattade efter turnén, slitna helt enkelt. Vi var också ganska unga och orutinerade. Jag och två till var väl mest meriterade, då vi var två som hade spelat i juniorlandslaget i Norge och en i League One i England, medan andra lag hade avdankade spelare från toppligor runt omkring i Europa. Vi var därmed stora ”underdogs”, men jag lärde mig mycket om målvaktsspelet, samtidigt som jag fick spela inför 25 000-30 000 åskådare under hela turnén, säger han och fortsätter:
- Det var även bra träning, det var enormt utvecklande för både mig som människa och som fotbollsspelare. Samtidigt såg vi även mycket fattigdom under turnén. Det var hur många människor som helst som bodde och levde på gatorna i exempelvis Indien. Det satte sina spår och ledde till reflektioner om rika och fattiga i världen. Man fick en jäkla respekt för hur man fördelar välfärden i olika länder.
När Lindberg nu ser tillbaka på den där sju månader långa turnén kan han ibland fundera för sig själv över om allt det här verkligen har hänt, på riktigt. Matcher under Vietnamkriget, upplopp i Singapore, strandsatt i en djungel vid gränsen mellan Indien och Pakistan… Historierna från Dallas Tornados turné 1967-68 verkar ju aldrig ta slut.
- Ja, det låter ju för bra för att vara sant och det är en fantastisk historia egentligen om att ett fotbollslag kan göra en turné på sju månader på det sättet och spela 32 matcher i 26 länder och med de här upplevelserna. Det är helt otroligt.
Lindberg fortsätter:
- Jag kommer aldrig att ångra det här. Fons Stoffels, som spelade i holländska högstaligan när han kom tillbaka till Holland, har skrivit en bok om Dallas Tornado som han har publicerat på ett förlag. Det här är ju en fantastisk historia, en helt otrolig historia. Jag kan ibland nypa mig i armen när jag ser tillbaka på det och tänka: ”Vad fan, har jag varit med om detta?”
Källor: Odd Lindberg, FC Dallas, BBC, The Guardian.