Förra gången Franck Ribery spelade en ledande roll i det franska landslaget, gjorde han det i ett par badtofflor. Det var två år sedan, närmare bestämt 19 juni 2010, två dagar efter att Frankrike förlorat med 2-0 mot Mexiko i Sydafrika-VM:s andra gruppspelsmatch.
Bayern München-spelaren dök upp i en badvaktsoutfit i det franska fotbolls-tv-programmet Téléfoot, och mumlade en ursäkt på dålig franska: ”Vi har det tufft.” Tanken var att laget skulle bli förlåtet för en förlust som i princip eliminerat dem från vidare spel i turneringen, men också att händelserna kring truppen skulle tonas ner. De händelserna inkluderar dels att anfallaren Nicolas Anelka sa åt förbundskaptenen Raymond Domenech att dra åt helvete i ett sydafrikanskt omklädningsrum, och dels Zahia-affären, som fick sitt namn efter den prostituerade kvinna som Ribery och landslagskollegan Sidney Govou köpte tjänster av några månader tidigare.
Ett par timmar efter att Ribery varit med i Téléfoot vägrade han, tillsammans med sin lagkamrater, att träna, och Ribery framstod som en av ledarna i fotbollshistoriens löjligaste strejk. Resultatet: en förödmjukande sorti ur turneringen för Les Bleus, och en tre matchers avstängning för Ribery, på grund av hans del i myteriet.
I dag tar Franck Ribery på sig fotbollsskorna som en fransk landslagsspelare igen. Och sett till hans utspel i medierna, nu på korrekt franska, verkar det som att han har tagit lektioner i kommunikation. Det är dock inte säkert att detta kommer räcka till att ge honom en skjuts upp i rampljuset igen under EM. Även om Brasiliens förre förbundskapten Dunga beskrivit honom som ”det franska lagets största talang, tillsammans med Benzema”, har den franske förbundskaptenen Laurent Blanc sagt om och om igen att ingenting garanteras Ribery i det franska laget: ”Positionen är inte reserverad för honom. Så länge jag är här kommer den anfallspositionen att gå till den bäste spelaren. Malouda, Ribery, eller kanske Payet. Så är det, och det kommer inte att förändras.”
Det är ett underligt händelseförlopp för en spelare som enhälligt adopterades av de franska fansen under VM i Tyskland 2006. Då var Franck Ribery det gyllene framtidslöftet i den franska truppen. Frankrike hade en gång Platini, och senare Zidane. Eftersom den senare hade planerat att sluta med fotbollen efter VM-slutspelet, skulle laget framöver få lita på den då 23-årige Marseillespelaren Ribery. Det fanns flera faktorer som talade för honom. Han hade redan en härlig spelstil: romantisk, obrydd, generös, precis det fansen ville ha. Han sa en gång: ”Jag ger alltid allt, vare sig det är träning eller match”. Men framförallt hade han en sådan fantastisk bakgrundshistoria, någonstans mellan Emile Zola och Jules Ferry. ”Ribery? Han är rolig,” sa Jean-Alain Boumsoung i tv, och drog sina fingrar genom lagkamratens hår.
Ribery må vara rolig, men han var framförallt något utöver det vanliga. Han växte upp i kvarteret Chemin Vert, i Bolougne-Sur-Mer, Nord-Pas de Calais, inte långt från Outreau, ett område plågat av fattigdom, som kom till allmänhetens kännedom i 2004 efter ett ökänt brottsmål gällande barnmisshandel. Det är ett område där en tredjedel av invånarna är arbetslösa. Franck Riberys pappa var byggnadsarbetare och hans mamma hemmafru. Enligt honom själv åkte han aldrig på semester när han var barn. Förutom en gång, då han var på Eurodisney.
Det finns en oönskad symbolism i Riberys ansikte, i att han bär på inre ärr lika djupa som de i hans ansikte, resultatet av en bilolycka när han var två år gammal – ”jag satt i baksätet, och vindrutan exploderade i mitt ansikte.” Vid 16 års ålder uteslöts han från Lilles ungdomsakademi på grund av ett slagsmål i skolan, och 20 år gammal kämpade han i tredjedivisionsklubben Alès. Han ratades av Caen, Amiens, Guingamp – och hamnade till slut i Brest, första steget till hans klättring uppåt, som gick via Metz, Galatasaray, Marseille och Bayern München. Det är en otrolig resa i den franska fotbollen, som vanligtvis hämtar sina talanger från ungdomsakademierna och träningscentrerna – majoriteten av de franska landslagsspelarna kommer från dessa daghem, grundade av proffsklubbarna och det franska förbundet.
En ännu vackrare saga är att, i stället för supermodellerna som andra spelare satsar på, gifte sig Ribery med en ”vanlig” tjej, Wahiba, som varken är särskilt vacker eller rik. ”Jag träffade henne när jag var 16 år gammal. Vi bodde i samma område. Hon var bra för mig på alla sätt. Det är inte för att jag är proffs nu som jag har ändrats”, sa Ribery 2006, ungefär när han började göra sig ett namn. För den franska publiken var Franck Ribery en perfekt projektion av dem själva: beviset för att man kunde vara en vanlig kille och ändå bli en av de bästa spelarna i världen. Å andra sidan var Ribery inte ens Ribery. Fransmännen kallade honom ”Ti’Franck” – en typ av kärleksfullt smeknamn. Ribery hade till och med ett eget tv-program när han var på topp, ”The Ribery Show”. Programmet finansierades av Nike, och ”Ti’Franck” kunde bjuda in alla sina vänner: rappare, fotbollsspelare, grabbar från norr, och sin familj – eller snarare sin frus familj – att stå i publiken och skrika innan de plundrade presentbordet som Nike stod för.
Efter det vändes allt upp och ner. Oturligt nog för Ribery gick Frankrike från att vara ett vinnande lag (guld i VM 1998 och EM 2000, silver i VM 2006) till att bli ett andra klassens lag helt inkapabelt att ta sig förbi gruppspelet i turneringar (EM 2008, VM 2010). Det räckte för att supportrarna skulle behandla sina före detta hjältar som syndabockar. De franska spelarna sågs nu som arroganta, själviska, överbetalda skitungar, totalt avskurna från ett land mitt i en grav ekonomisk kris.
Medierna började direkt att berätta den andra historien om Ribery: inte längre problemkillen som tog sig till toppen, utan bråkstaken från lyxvillan. Wahiba? Ribery fick Zahia, en prostituerad, levererad till sitt hus dagen han fyllde 27 år. Med hjälp av sin svåger! Härligt. Den kantiga men älskvärda personligheten? Det visade sig att Ribery hade lämnat Metz 2004 på grund av ett slagsmål på en nattklubb, att han hade hotat fans med våld när han var i Marseille (”jag kommer knulla din mamma kompis, försök bara” sa han till en missnöjd OM-supporter) och han hamnade nästan i handgemäng med en annan spelare på en nattklubb bara ett par veckor innan avfärden till VM i Sydafrika – medlemmar i hans entourage tog senare på kvällen fram vapen på nattklubben Milliardaire i Paris, för att ”imponera på andra besökare”. Den generösa och osjälviska spelaren? ”För att bota Ribery bör man vara revisor och inte läkare” har en av hans tidigare agenter sagt. För fransmännen hade ”Ti’Franck” blivit skitstöveln Ribery.
I dag har Franck Ribery satt upp ett nytt mål för sig själv – att vinna tillbaka de franska supportrarnas hjärtan. ”Han vill vara deras älskling igen, han behöver bli lika älskad i Frankrike som han är i Bayern” säger Vahid Halihodzic, numera förbundskapten för Algeriet och före detta tränare för Lille och PSG. För att uppnå detta har Ribery börjat prata med den franska pressen igen. Han hade ignorerat den sedan VM 2010. ”Jag är inget helgon, jag är inte en bildad man, men jag är inte dum eller elak. Vid ett tillfälle visste jag inte hur jag skulle få huvudet över vattenytan – jag hade ingen aning hur jag skulle ta mig ur problemen. Jag hade blivit så känd att varje litet misstag blev allmän kännedom och jag betalade ett högt pris för det. Det är det jobbigaste – att inte ha rätten att göra misstag” sa han till tidningen L’Equipe förra februari.
Men vägen tillbaka till de franska hjärtana är lång. När han dragit på sig den blå tröjan verkar det som att Bayern München-yttern försöker för mycket: han kutar in, försöker förgäves att dribbla igenom hela motståndarlaget, och försöker själv att göra de avgörande sakerna i stället för att passa sina bättre placerade medspelare. Framför allt är bilden av Ribery oklar i Frankrike. I landslaget är han ledaren över ett litet gäng vattenpipe-fanatiker som inte kan släppa sina vattenpipor, och som retar och driver med de unga spelarna från lander – Debuchy, Cabaye och gänget. När Ribery återvände till Marseille i Mars för Champions League-kvartsfinalen mellan Olympique Marseille och Bayern München blev han utbuad på Stade Velodrome av samma publik som avgudade honom under de gyllene säsongerna mellan 2005 och 2007. Efter matchen var Ribery oförstående: ”I Frankrike har det uppstått en splittring. Jag försöker bli bättre och reparera den långsamt men det är svårt för det finns så många saker jag inte förstår. Ibland är det för mycket för mig.” Det finns bara ett sätt för Ribery att ändra på detta – han måste göra Frankrike till ett vinnande lag igen. Då kan han kanske börja skriva det tredje kapitlet i sin livshistoria – det om upprättelse.’
Stéphane Régy