POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ALLSVENSKAN
1v

Almgren enda kvinnliga tränaren i herrallsvenskan: "Jag är inte förvånad"

Foto: David Lidström Hultén.

ÖSTERSUND. 48 personer ingår i de allsvenska lagens tränarteam.
47 är män.
1 är kvinna.
- Det är ledsamt. Jag tror ju att det finns kvinnor som är minst lika bra som flera av männen som är där, säger Östersunds assisterande tränare Johanna Almgren.

Johanna Almgren är van vid att inte kunna vara med till 100 procent i fotbollslag och har fått kämpa hårt för att nå utveckling. Som spelare gjorde hon sex knäoperationer och fem comebacker. Första korsbandet gick sönder vid 15 års ålder, andra när hon var 16, och när mittfältaren var som bäst och var en landslagsspelare så hade hon gått igenom tre knäoperationer.

- Som elitidrottare är man ju lite galen och pressar sig hårt. Fotbollen har alltid varit min passion, mitt liv och min identitet. Så den sista operationen var väldigt tung eftersom den betydde slutet som spelare. Då var jag 30 år och min läkare frågade om jag visste vad jag ville göra efter fotbollen. Då fattade jag att det var kört, säger Johanna Almgren.

Hur många gånger har du tänkt att om du inte hade gjort någon knäoperation utan varit frisk hela tiden, hur bra du hade blivit då?
- Varje dag tänker jag det. Ibland är det tufft. Ibland är jag väl lite besatt av tanken om jag inte hade åkt på någon knäskada. Jag känner att jag aldrig hann spela min bästa match. Jag nådde aldrig min fulla potential.

Som spelare blev det 44 A-landskamper, tio säsonger i Kopparberg/Göteborg med två SM-silver, två cupguld och två gånger spel i Champions League där laget båda gångerna åkte ut i kvartsfinal.

Vi träffas på ett fik i Östersund. Det är här hon gör ny karriär. Johanna Almgren, 34, berättar att när hon tvingades lägga skorna på hyllan så behövde hon inte fundera länge på vad hon ville göra. I huvudet hade hon förberett sig på ett liv efter spelarkarriären. 

När Almgren var skadad under sista halvåret av 2014 i Kopparberg/Göteborg så var hon med som tränare i Häckens P17-lag. Efter säsongen fick hon förfrågan om att fortsätta som ledare där, men då dök det upp ett intresse från Kungsbacka DFF. 

- Kungsbacka hade gått upp till elitettan och ville ha mig som huvudtränare. Jag hade längtat efter att få vara huvudtränare och utmaningen sporrade mig mycket. Jag var 31 år och hade gått flera tränarutbildningar, så det kändes helt rätt, säger hon.

- Det var nervöst till en början, men jag hade ju under lång tid tillbaka vetat att jag en dag skulle vara tränare så jag hade nog undermedvetet förberett mig. Jag hade alltid haft en vision om hur jag ville spela fotboll, som jag kanske inte fick göra som spelare. Så nu såg jag chansen att få utlopp för mina idéer. 

Även om du hade haft i huvudet att du en dag skulle bli tränare till att sedan kastas in som huvudtränare i ett omklädningsrum inför ett nytt lag – var det bara naturligt eller fanns det svårigheter?
- Det var naturligt på det sättet att jag visste att jag skulle göra det, men det var ju något nytt, och något nytt är ju lite skräck och lite otryggt för många människor. Men jag visste att min passion skulle ta mig ganska långt. Det var tjejer som inte hade spelat så högt upp och det var första året i elitettan. Så jag kom in i ett väldigt bra läge med tjejer som var svintaggade och såg fram emot detta. Men det är klart att det var en skräckblandad förtjusning i början, men allt föll naturligt ganska snabbt.

Johanna Almgren fick ett tufft första år som huvudtränare. Kungsbacka var indraget i bottenstriden och fick kämpa för att hålla sig kvar.

- Det var nyttigt för mig att få det tuffa året. Det är något jag alltid kommer att ta med mig. För det är klart att jag vacklade lite när det gick lite piss och vi var på väg att åka ur serien. Jag gick i tankar om ifall jag skulle lämna, men jag valde att köra på och vi hängde kvar. 

- När jag satt ner och reflekterade över året och rannsakade mig själv så kom jag fram till att jag borde ha kompromissat lite mer med material, taktik och hur jag ville spela. Men jag var så inrutad på hur jag ville spela. Jag var envis. Jag lärde mig mycket av att jag nästan försummade mina kollegor eftersom jag var helt övertygad om hur jag ville ha det. Jag funderade mycket på hur jag kunde bli en bättre huvudtränare och kollega. Hur jag kunde få in mina kollegor mer, hur jag kunde delge mer. Det var viktigt för mig, och det blev mycket bättre. Man måste kunna lita på sina kollegor. Däremot tror jag att det är få av spelarna, om ens någon, som kände att de inte blev sedda.

Andra året gick det bättre och laget slutade femma. Johanna Almgrens spelidé hade satt sig och laget utvecklades.

- Tjejerna älskade att gå till träningen varje dag. För mig är det viktigt som tränare. Jag ville att alla skulle älska det vi gjorde. För på damnivå i elitettan som vi var i så tjänar man inga pengar, och jag ville att alla skulle vara lyckliga varje dag man kom till träningen. För med tanke på att många pendlade från Göteborg så kostade det nästan mer att spela än vad tjejerna fick. Personligen så lärde jag mig att tro på mig själv.

Men Johanna Almgren var inte med hela det andra året. I mitten av säsongen tvingades laget klara sig utan sin tränare. Almgren blev mamma och födde sonen Lennox i slutet av maj. Då spelade hennes partner Tom Pettersson i IFK Göteborg, så det blev mycket pusslande för att de nyblivna föräldrarna skulle kunna lägga tid och energi på sina karriärer.

- Sån tur var så kom sommarledigheten snabbt efter förlossningen. Det var skönt för då missade jag inte så mycket. Jag tyckte att det var lite jobbigt för här hade jag fött vårt första barn, samtidigt hade jag ett ansvar för mitt lag som jag hade tagit på mig. Jag tyckte att det var jobbigt för jag slets emellan där. Så jag gick tillbaka till jobbet tidigare än vad jag borde ha gjort, säger hon.

Hur tidigt?
- Slutet av juli kanske. Men som familj fick vi ihop det. Tom fanns alltid där när han inte hade match eller träning. Sedan hade jag med mig Lennox på träningarna och någon hade honom under tiden. Det var nog alla möjliga som hade honom under våra träningar. Det var sportchefen, någon från styrelsen och så vidare. Det var lite high chaparral.

- När han blev lite äldre så började jag ge ersättning och då kunde ju Tom vara mer delaktig. Hade Tom dubbelpass så var han kanske klar vid fyra, då möttes vi vid Lisebergs stations parkering. Tom tog över Lennox och jag tog pendeln till Kungsbacka. Vi fick ihop det och har alltid varit ett jäkla bra team som familj. 

Det blev inget tredje år i Kungsbacka DFF. Toms situation i IFK Göteborg var inte bra och han ville flytta. Flera lag var intresserade, men om han skulle skriva på för ett nytt lag så var det viktigt att det skulle finnas ett tränarjobb i närheten för Johanna.

Östersunds FK erbjöd Johanna ett jobb i tränarteamet och Tom en plats i backlinjen. I december 2016 skrev båda på kontrakt med klubben och flyttade till Östersund. Eftersom Lennox bara var sju månader så behövde någon vara föräldraledig. Det blev Johanna.

- Jag har alltid varit tydlig med att jag ville ha barn när jag slutade spela. Sedan har jag även varit tydlig med att jag också ville ha en karriär. Tom har alltid vetat om hur mycket jag brinner för fotbollen. Vi vet om varandras ambitioner och jag har sagt att så länge han spelar på yttersta nivån så följer jag honom. Jag tror att det är ganska skönt för honom att leva tillsammans med någon som verkligen förstår hur det är att vara fotbollsspelare. Så kommer det alltid att vara när han är på den här nivån och när det är hans inkomst, säger hon.

- Vi hittade en bra kombination. Det var en fördel för mig att jag hade ett namn efter min spelarkarriär, för jag var ju ändå ganska färsk som tränare. Så när Östersund erbjöd oss båda att komma så var det ganska självklart. Jag hade följt deras lag och tyckte mycket om det jag hade sett. Det syddes ihop en ny roll till mig, som inte hade funnits innan, och det var något som jag snabbt kände kunde bli riktigt kul. Vi visste också att Tom skulle passa in väldigt bra där. Så när vi hade pratat med lagets chefstränare Graham Potter så var det självklart.

När klubben meddelade att man hade gjort klart med Johanna Almgren så gick Graham Potter ut i media och hyllade sitt nyförvärv. Till Borås Tidning sa Potter att han var imponerad av henne som person, att hon vill lära sig, är öppensinnad och att hon haft en fantastisk karriär som spelare och är väldigt passionerad när det gäller att utveckla spelare.

- Jag tror att han såg potential i mig. Han fick snabbt en klar uppfattning om mina ambitioner och syn på fotboll. Först var jag en förlängd arm mellan sjukgymnasten och Graham med spelare som hade varit skadade. Jag fick sätta ihop program för de skadade så att det blev så fotbollsanpassat som möjligt på planen. Så att spelarna inte var så långt från rehab till fotbollen. 

- Det var väldigt kul. Det var ju något jag själv med alla mina skador kände till och kunde relatera till. Jag försökte utmana spelarna mer fotbollsspecifikt på planen i sin rehab än det här tråkiga i att bara dribbla runt koner. Jag jobbade också med fasta situationer tillsammans med Billy Reid. 

Som spelare gjorde du sex knäoperationer som förmodligen höll tillbaka dig från att nå ditt max, och nu kunde du inte vara tränare till 100 procent på grund av föräldraledighet – kände du att du inte fick möjlighet att nå ut hela vägen även som tränare?
- Lennox var bara sju månader när vi flyttade till Östersund och man kan ju inte komma in på dagis innan ett år. Så till en början jobbade jag inte 100 procent. Men vi fick ändå till det ganska bra. Jag fick honom att somna klockan elva och han vaknade halv ett. Det var den tiden vi tränade. Jag ställde barnvagnen i spelargången, tog på honom hörselkåpor, gick ut och var tränare och Tom spelare. Nio gånger av tio sov Lennox under hela träningarna.

Vad hände den tionde gången, när han inte sov?
- Då tog jag hand om honom. Man försökte ju vagga vagnen rätt bra då för att han skulle somna om, haha. Men det var lugnt, i den åldern, sju månader, då är ju nummer ett att vara förälder.

Var det konstigt med ovissheten om du skulle kunna vara med på träningarna eller inte?
- Ja exakt. Jag försökte till 100 procent för det värsta jag vet är när jag känner att jag inte kan göra något till 100 procent. Då känns det kasst. Så det var en liten stress, men jag lärde mig ändå att hantera det.

- Sedan var det inte alltid att jag kunde stanna så länge efter träningarna. Jag kanske stannade till två när de andra stannade till ganska sent. Så det kändes också jobbigt för mig. Jag hade dåligt samvete. Jag slets mellan samvetet som mamma och samvetet till att vara den bästa tränaren jag ville vara. Det blev ju lite att jag inte gjorde ett lika 100 procentigt jobb som de andra. Men Östersund och Graham var väldigt bra i detta och sa hela tiden att jag skulle ta min tid och att det inte var någon som helst press.

Efter att Östersund gjort stor succé i både allsvenskan och Europa League så började utländska klubbar rycka i Graham Potter, och i juni 2018 flyttade han till engelska Swansea. Hans ersättare blev Ian Burchnall.

- Ian kom in och hade med sig flera andra nya ledare som bildade ett nytt tränarteam. Direkt då, i slutet av juli, gick jag på föräldraledighet med vårt andra barn. Då kom Brian Wake in i min roll. Då var jag borta helt från fotbollen fram tills nu för tre veckor sedan när Svenska cupen började.

- Men jag hade pratat med Ian så jag visste vad han ville ha av mig när jag kom tillbaka. Nu har jag en ny roll. Som assisterande tränare. Det är mer fotboll, mer taktiskt. Jag har också rollen i att ha koll på motståndarna och att scouta rent taktiskt.

Därmed är Johanna Almgren den enda kvinnan som ingår i ett allsvenskt tränarteam.

Det finns 48 personer som ingår i de allsvenska lagens tränarteam, 47 är män och en är kvinna.

Det finns 145 ledare i de allsvenska lagen. 137 är män och åtta kvinnor (två fystränare, två fysioterapeuter, en assisterande tränare, en massör, en analytiker, en läkare).

- Jag har ju suttit och funderat på det här. Det är ledsamt. Men jag är inte förvånad, det är det som är ledsamt. Jag tror ju att det finns kvinnor som är minst lika bra som flera av männen som är där. Om jag inte hade varit bra på mitt jobb så hade Östersund aldrig gett mig en tjänst och betalat lön till mig, och sedan hade jag ju inte varit med i det nya teamet med Ian. Då kanske han hade sagt tack och hej nu har jag bildat ett nytt gäng. Men Ian ser ju, precis som Graham, uppenbarligen något i mig, säger Almgren.

Johanna Almgren behövde inte lång tid för att imponera på den nye huvudtränaren Ian Burchnall. I en intervju med den skotska podcasten The 90 Minute Cynic sa Burchnall:

- En av mina assistenter är en kvinna! Johanna Almgren. Hon gjorde över 40 landskamper som spelare och har spelat i OS. När det gäller fotbollskunskap, taktisk medvetenhet matchcoaching håller hon absolut toppklass. Från början var jag av någon konstig anledning skeptisk till hur en kvinnlig tränare skulle uppfattas i herrfotboll, men jag blev helt tagen av hennes kvaliteter och att spelarna respekterar henne otroligt mycket. För att slå igenom som kvinnlig tränare i herrfotboll måste du förmodligen gå igenom många tuffa hinder och fördomar. Det är inte enkelt. Men det kommer att bli vanligare med kvinnliga tränare på toppnivå i herrfotboll, sa Burchnall.

- Det kändes bra att höra att han hade sagt så. Jag kände att det var genuint, äkta och att han menade det. Det skapar en trygghet hos mig när han tror på mig, att han tycker att jag har potential och kvaliteter för att hjälpa honom med laget. Att han litar på mig. När man får den känslan så växer man som människa och tränare och vill jobba ännu hårdare. Jag blev väldigt tagen av orden. Kanske för att jag behövde höra det där och då. Jag saknade fotbollen och visste ju egentligen inte exakt vad jag skulle komma tillbaka till efter föräldraledigheten och hur min roll skulle vara nu när det var nytt ledarskap. Men när jag satt ner och pratade med honom så kändes allt så naturligt och jag såg direkt fram emot att börja jobba med honom. Orden betydde väldigt mycket för mig, säger Almgren.

Du har meriter med 44 A-landskamper och flera säsonger på elitnivå, både som spelare och tränare, ändå hade Ian Burchnall förutfattade meningar och var först skeptisk till hur en kvinnlig tränare skulle uppfattas i herrfotboll - har du stött på flera sådana utmaningar?
- När vi flyttade hit och Tom skulle spela och jag träna i Östersund så frågade folk om det fanns damlag här. Man tog för givet att det var ett damlag jag skulle vara tränare i. Man blir placerad i ett fack. Du är kvinna, då ska du träna kvinnor. När jag var i Häckens P17-lag var det knappt någon av motståndarnas tränare som tog mig i hand, någon gång blev jag tagen för att vara sjukgymnast. Senast nu i årets upplaga av svenska cupen, i gruppspelet, så var det en ledare i ett motståndarlag som kom fram och frågade om jag var fysio.

- När du ser mig så är det en kvinna som står framför dig som kille. Det är ledsamt att man inte blir tagen på samma sätt som en kille. Man blir synad på ett annat sätt. Det är viktigt hur man blir uppfostrad och hur klubbarna pratar om det. Det enda jag kan göra är att vara mig själv, visa min kunskap, vara rak och ärlig. 

Johanna Almgren menar att kunskap ger respekt och att hon alltid har varit sig själv, pratat fotboll, hjälpt spelarna med allt hon kan - och att hon då har fått tillbaka.

- Spelare är inte dumma, de ser igenom om man inte är äkta. Det är underskattat att möta människan, att bry sig om personen bakom spelaren. Det har jag lärt mig eftersom jag blev bekräftad som spelare men sällan som person. Jag var fotbolls-Johanna. Jag fick alltid frågor om hur fotbollen gick och om jag var skadefri. Men det var inte många som frågade hur jag mådde.

Nu är Lennox snart tre år och lillebror Milo sju månader. Johanna Almgren har precis mjukstartat på jobbet. Den här gången tänker hon inte göra samma sak som när Lennox bara var några månader och hon hoppades somna honom precis innan träningarna.

- Nu har jag hittat en kombination och ska jag jobba två dagar i veckan plus hemmamatcher. Ian vill att jag är med så nära match som möjligt, av taktiska skäl, säger hon.

- Lennox går på dagis och vi letar efter barnvakt till Milo. Föreningen hjälper till med det. Sedan har vi de absolut bästa grannarna man kan ha, som hjälper oss med väldigt mycket.

Det blir ju att man kommer tillbaka till den här frågan att du på grund av alla knäoperationer hade svårt att nå max som spelare, och om du även har hållits tillbaka i din karriär som tränare och inte kunnat vara den du vill vara och bli den du vill bli till 100 procent?
- Så är det ju. Rent krasst så är det ju sanningen. Graviditet och att få barn är ju en utmaning för kvinnliga elitspelare och tränare. Det tar något eller några år för att få ihop allt. 

- Men jag känner ändå att det ger mig ganska mycket att vara med så mycket som jag är med, och jag vet att jag kommer att komma tillbaka till 100 procent. Sedan kan jag inte vara på varje träning. Det är klart att jag önskar att jag kunde det men nu har jag barn och då funkar inte det. Det blir ju jag som blir föräldraledig, och barnen är viktigast. Men Milo är sju månader så det är mindre än ett halvår bort innan han kan börja på dagis och jag kan jobba ännu mer.

Måste det bli du eller kan Tom som spelare vara föräldraledig?
- Det blir ju så. Men det jag kan känna är att det är en förlust för Tom för att han inte kan vara föräldraledig lika mycket som mig. Samtidigt har han inte så långa arbetsdagar vilket är en liten tröst när man är förälder och elitspelare, så han får ju vara med barnen många timmar ändå. 

- Sedan vet jag att om jag hade fått chansen och inte tvingats sluta på grund av alla skador så hade jag fortfarande spelat, och jag vill att Tom ska spela så länge han bara kan. Funkar det för oss båda så är det så. Just nu funkar det och vi båda utvecklas.

Hur länge är du föräldraledig nu, när börjar du jobba 100 procent igen?
- Det beror på hur jag känner. Just nu vill jag inte jobba 100 procent. Jag vill vara föräldraledig. Jag kan jobba en del hemifrån med tanke på all teknik som finns. Det går att kolla matcher när barnen sover. Men jag vill inte jobba så mycket mer för jag vill vara med barnen. Så vi får se. Jag ska ha den här tiden och sedan får jag känna mig för och se när jag vill jobba mer. Det känns väldigt bra så som upplägget är nu. Jag är lycklig och det är det viktiga.

Samtidigt som Johanna Almgren nu är tillbaka på jobbet som assisterande tränare för Östersund så blev det nyligen klart att hon också kommer att vara med i F16-landslaget, där Pia Sundhage är förbundskapten.

- Det ska bli otroligt kul. Jag vet inte hur mycket jag kommer att vara med där men om jag hade fått önska så hade jag varit med hela vägen på deras resa mot EM i Sverige 2020, säger hon.

- När jag var med i A-landslaget så var Pia förbundskapten. Jag lärde mig väldigt mycket av henne och nu ska det bli kul att få ingå i hennes team.

Anledningen till att Johanna Almgren ingår i F16-landslaget är på grund av Svenska fotbollförbundets satsning 24 karat, som finns till för att behålla före detta elitspelare som har ambitioner att vara kvar inom fotbollen. Därför fick hon redan förra året förfrågan av Pia Sundhage om att vara med i hennes landslag, men var då tvungen att tacka nej, trots att hon gärna ville tacka ja. Anledningen var för att hon då var gravid. 

- Det var trist, och återigen: det är tufft för kvinnliga elitspelare och tränare som blir gravida och som får barn. Men jag är väldigt glad över att Pia ville ha med mig igen. Jag ska vara med som mentor och som den tränare jag är. Dela med mig av erfarenheter. Vi får se exakt vad Pia vill ha ut av att ha med mig, säger hon.

Assisterande tränare i Östersund och med i ledarteamet i F16-landslaget. Johanna Almgren säger att hon trivs där hon är, är lycklig och känner att hon utvecklas. Hon vill nå långt och bli så bra som möjligt. Och hon skulle gärna vilja vara huvudtränare igen.

- Det hade varit väldigt kul. Men om nästa steg skulle vara som assisterande tränare igen så stänger jag ingen dörr, för som det är i Östersund så känner jag att jag utvecklas. Jag måste inte stå i centrum och har ingen stress med att jag måste vara huvudtränare. Men jag kommer alltid att vilja vara tränare och jag vill ha det som inkomstkälla, att det ska vara mitt jobb till 100 procent och jag vill älska det där jag är och vara väldigt noga med var jag hamnar. Om det är dam- eller herrfotboll har ingen betydelse. Allt handlar om att det ska vara rätt utmaning och att jag ska kunna utveckla mig själv och mina spelare och kollegor. Inte vilket kön spelarna har.

- Sedan har jag någonstans en dröm om att få komma tillbaka till Kopparberg/Göteborg, som är en klubb som har betytt fruktansvärt mycket för mig som spelare och som jag har väldigt mycket att tacka för. Det hade varit en ära att en dag få stå där och vara tränare. Men allt handlar om att jag vill utöva min passion, vara så bra som möjligt. På något sätt blir det att ge tillbaka det som fotbollen har gett mig. Det är så mycket mer än fotboll. Det är en så djup kärlek som har räddat mig många gånger i sorg. När pappa gick bort räddade den mig och den räddade mig för att jag var något. Den har räddat mig så många gånger. 

Publicerad 2019-03-07 kl 11:45
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå