Fansen hoppade så att hyreshusen runt arenan gungade. De njöt.
Matchen hade allt utom skönspel. Visst, det fanns klacksparkar, skarvningar, dribblingar. Men mest av allt var Göteborg—AIK hejdlös, ohämmad kamp.
AIK hade en poängs övertag innan matchstart. För dem räckte oavgjort. För IFK Göteborg var ekvationen bistrare, vann man matchen vann man guldet.
Och en stund var de precis i det läget. På en av flera farliga IFK-hörnor lyckades Thomas Olsson skarva in bollen med magen(!) och Ullevi exploderade i ett guldvrål. Trodde hemmapubliken. AIK ville annorlunda.
Elva minuter efter pausen rusade Martin Kayongo-Mutumba fram på kanten, slog in bollen till Antonio Flavio och Kim Christensen i målet hade ingen chans.
Målet kom alls inte oväntat. AIK hade vassare attacker, bättre kombinationer. IFK hade hyperfaliga fasta lägen och dessutom Tobias Hysén som en ständigt lurade rovfisk i det det svarta AIK-havet.
Han hade ett par riktigt giftiga skott, bland annat ett med ett slags bananskruv som dök precis på fel sida om Örlunds ena kryss.
Men det räckte inte mot ett AIK som i början satte press på ett IFK-försvar som ibland gungande till betänkligt. Ivan Obólo sög åt sig bollar och på kanten var Martin Kayongo-Mutumba länge precis så dribblig och teknisk som AIK-fansen hoppats på.
Bak såg Jos Hooiveld oerhört säker ut och ju längre matchen led och IFK:s målnöd ökade, desto svårare hade hemmalaget att hitta lägena.
Samtidigt blev det luckor bakåt och för Daniel Tjärnström gav det läget som innebar 2—1 ur ultrasnäv vinkel. Resten var fest. Den som sedan fortsatte natten lång.
Christer Jönsson/TT