IFK Norrköping har precis tränat färdigt på Platinumcars Arena. Solen skiner på Kristoffer Khazeni som är ensam kvar på plan. När lagkamraterna gick in i omklädningsrummet stannade 27-åringen kvar och tränade avslut i ungefär 20 minuter.
Han ler, hälsar artigt och sätter sig på en stol på läktaren.
- Det har varit ett jättejobbigt och tufft år. Nu hoppas jag bara att jag får fortsätta att må bra, säger han.
I april 2022, för nästan exakt ett år sedan, var Kristoffer Khazeni tillbaka i träning efter några dagars vila på grund av covid. Han kände sig trött. Han orkade inte riktigt hålla fokus på genomgångar och när han kom hem gick han oftast och la sig direkt.
Han trodde att det hängde ihop med att han hade haft covid.
Men han hade fel.
- Det var en dag då vi hade två träningar. Jag var med och tränade på morgonen och på eftermiddagen körde jag gym när jag började må dåligt. Jag fick yrsel och började må illa. Jag sprang in på toaletten, och där föll jag ihop. Jag kollapsade, det var troligtvis ett epileptiskt anfall, säger han.
När han vaknade upp inne på toaletten tog han upp telefonen och ringde till lagets fysioterapeut Nicolas Santi Aguilar.
- Jag var helt blåslagen i ansiktet av att jag hade ramlat. Så det var att åka direkt till sjukhus, säger han.
Efter ett par timmar på sjukhus med olika undersökningar fick Khazeni beskedet att man hittat något i hjärnan. Att det var en förändring och att det inte gick att utesluta cancer.
- Det var inte skitkul att höra. Det var jobbigt. Att från en sekund till en annan gå från att vara en helt frisk människa till att vara allvarligt sjuk, det var jättekonstigt. Det går nog inte riktigt att förstå för andra som inte varit med om det, säger han.
Familjen åkte genast från Stockholm ner till Linköping, och Khazeni fick vara kvar på sjukhuset över natten.
- Jag försökte bearbeta situationen och förstå vad som hände. Få information från läkare. Men då visste man fortfarande inte exakt vad det var i huvudet, säger han.
Hur var det att inte veta, men att fått information om att det var något i huvudet och att det inte gick att utesluta cancer?
- Det var jobbigt att inte veta, men samtidigt hade jag ju hoppet uppe då.
Kristoffer Khazeni skickades till neurokirurger i Linköping som ganska fort kunde konstatera att det med ganska stor säkerhet fanns en cancertumör i hjärnan.
- Det blev nattsvart när beskedet kom. Jag var ledsen men ville nog ändå prata om det med min familj och flickvän. Jag pratade om det och försökte handskas med det på bästa sätt, men de flesta dagarna fick man nästan dra upp mig ur sängen. Det var inte alls roligt. Jag försökte komma ut och också träna så mycket som det gick att göra, jag ville vara i så bra form som möjligt inför operationen.
Var du orolig för ditt liv?
- Ja det var jag. Det är klart att man blev livrädd när det var cancer i hjärnan, säger han.
Läkarna började planera vilka steg som skulle tas och vilken behandling som skulle göras. Khazeni gjorde massa olika tester och pratade med allt från specialister inom ämnet till psykologer innan det i maj var dags för operation.
Att öppna upp huvudet och operera var läskigt. Läkarna berättade att det fanns flera risker med att operera i hjärnan.
- Jag var nedsövd till en början men sedan väckte man mig under operationen. Det var för att försöka bibehålla alla funktioner i kroppen så att man skulle kunna monitorera mig under operationen. Det var ganska sjukt att bli väckt i det läget och att vara vaken när läkarna var inne i mitt huvud, säger han.
Khazeni stannar upp och tar en paus. Sedan fortsätter han berätta om operationen.
- Det var inte jättekul. Det var tufft. Men läkarna där i Linköping var helt otroligt skickliga och tog hand om mig på bästa sätt. Jag har dem att tacka för mycket. Men det var jättejobbigt, framför allt efteråt. För då hade jag ont, säger han.
Operationen gick bra. Khazeni låg kvar på sjukhuset i en vecka innan han fick åka hem.
- Det luriga med den här typen av cancer som jag har är att det inte finns något botande mot det. Tumören är borta och förhoppningsvis ser jag den inte igen utan kan fortsätta må bra och leva. Men friskförklarad är jag inte, säger han.
- De första dagarna var jag inte med i matchen. Då låg jag bara och sov. Det tog väl en vecka ungefär innan jag var mer med i matchen.
- Jag är väldigt glad för att operationen gick jättebra. Jag sitter här i solen. Jag kan spela fotboll. Jag är mig själv. Jag kan göra det mesta som jag kunde göra innan. På så sätt är det ju fantastiskt.
När Kristoffer Khazeni kom hem handlade allt om att försöka må bra igen, att orka med att göra saker och att vara med flickvännen och familjen.
- Ganska snabbt ville jag komma igång och röra på mig. Jag ville komma ut. Jag gick mycket. Jag hade lite tufft med balansen i början, men det var viktigt att komma igång och röra på mig och försöka återhämta mig och att må så bra som möjligt.
Var du rädd för att pressa dig och ta ut dig när du tränade, fanns det en rädsla att du skulle bli sjuk igen?
- Jag tror att alla som gått igenom något sådant här har känt så, och det tror jag att man alltid, under hela livet, kommer att vara rädd för. Klart att man är rädd för att något ska komma tillbaka. Men jag försöker att inte tänka så.
- Tänk om det går bra, så vill jag tänka. Tänk om jag kan spela fotboll nu och må hur bra som helst. Tänk om jag kan må prima hela livet, resten av livet. Jag försöker tänka positivt även om det så klart kommer dagar där man tänker mycket. Men då är jag tacksam att jag har min familj och flickvän som man kan ventilera med.
Ser du på livet med andra ögon nu?
- Det kanske man gör. Man är bara mer tacksam över småsaker, som man kanske tog för givet innan. Det kan vara vad som helst. Som att sitta i solen och må bra, umgås med polare, vara med familjen.
- Men det här är svårt. Att prata om det. Jag vill egentligen inte prata om det här. Det är en ganska privat och jobbig grej som jag går igenom. Varje gång jag pratar om det så blir det jobbigt.
Khazeni pausar och sväljer hårt. Rösten tjocknar och det är tydligt att det är känslosamt.
- Från början kände jag inget behov av att prata om det här. Då försökte jag bara må så bra som möjligt. Jag tänkte inte så mycket på något annat än att försöka må bra. Men nu gör jag den här intervjun för att rikta mig till alla som har stöttat mig, säger han samtidigt som han pekar på läktaren bakom ena målet, där IFK Norrköpings klack brukar stå när det är match.
- Jag vill förklara läget för dem, berätta hur det är, eftersom de har stöttat mig. Så det är därför jag pratar om det nu. Sedan vill jag inte prata om det här så mycket mer. Nu har jag sagt det som behöver sägas, och jag känner fortfarande att det är en privat sak och en jobbig grej att prata om och därför vill jag inte dra upp det hela tiden. Nu vill jag försöka se framåt och bara må bra och njuta av allt det här som jag ändå kan göra nu.
Att bandet till IFK Norrköpings supportrar har blivit väldigt starkt är tydligt. När klubben gick ut på hemsidan och berättade att Kristoffer Khazeni hade tagit en paus från fotbollen på grund av sjukdom så gjorde supportrarna ett tifo med en stor bild av honom som fyllde ståplatsläktaren med orden Kämpa Khazeni.
Det rörde honom till tårar.
- Det var väldigt känslosamt. Jag satt med hela familjen. Jag skulle bara slå på teven och kolla på matchen, sedan såg man det där. Det var starkt. Det var helt sjukt. Det blir ju större än själva fotbollen. Det är egentligen människor som man inte känner som gör det där för en. Det är så jävla fint. Jag har bara kärlek. Nu kan jag inte tacka var och en, men det skulle jag vilja göra. Det har betytt mycket för mig, säger han.
Det var också många som skrev meddelanden till honom, framför allt i början av sjukdomen, innan de flesta visste vad det rörde sig om.
- Men då hade jag inte riktigt orken eller energin att svara. Men det är bara tacksamhet, säger han.
Nu har det gått nästan exakt ett år sedan Khazeni kollapsade inne på toaletten på Platinumcars Arena. Det han har gått igenom är svårt att förklara. Det gör att en del säkert gnuggar sig i ögonen och undrar om det verkligen är han som redan är tillbaka och spelar i allsvenskan med IFK Norrköping.
Men det är han som är tillbaka och spelar. Och som han gör det. Det 30 minuter långa inhoppet borta mot AIK för en och en halv vecka sedan var oerhört vasst. Han tvåfotade blixtsnabbt bort Viktor Fischer på mittplan. Och framför allt hade han show när han dribblade sig loss i straffområdet innan Arnor Sigurdsson fastställde slutresultatet till 3-0.
Att du ett år efter att sjukdomen upptäcktes kan hoppa in mot AIK på Friends Arena och dominera en fotbollsmatch i 30 minuter - är du förvånad över att du kan prestera så bra nu?
- Nu vet jag inte om jag känner att det går så bra. Det är en lång bit kvar för mig för att vara där jag kan och vill vara.
Men den halvtimmen du gjorde mot AIK var väldigt bra - kände du inte det?
- Tack! För mig är det glädje att få spela igen. Om jag är förvånad? Om man kollar tillbaka för ett halvår sedan så trodde man kanske inte att jag skulle spela fotboll. Men när jag väl började känna att det går och att kroppen ändå mår ganska bra, och när jag väl började träna, så kände jag att det kanske funkar. Och fotboll kan jag nog ändå spela hyfsat bra.
- Nu handlar det om att orka mer. Det är det som är det tuffa nu. Det påverkar ju hur man spelar också. Om inte orken är där så blir det jobbigt på plan. Men just nu funkar det att spela som jag gör, några inhopp. Men min förhoppning är att jag ska framåt och att jag ska få spela mer.
Khazeni har ett upplägg med klubben där han tar det dag för dag. Han berättar att han är trött ganska ofta. Att dagarna är lite upp och ner. Vissa dagar mår han bra, andra dagar inte lika bra. Så han måste inte vara på alla träningar - utan känner efter själv.
- Men det går framåt. Upplägget med klubben är bra och gör att det funkar jättebra. Förhoppningen är att det ska fortsätta gå framåt och att jag fortsätter må bättre och bättre och orkar mer och mer, säger han.
Tänker du något på när du eventuellt kan starta en allsvensk fotbollsmatch?
- Ja, om jag vaknar upp och har en bra dag så skulle det kunna vara nästa match. Det skulle också kunna vara om ett halvår. Jag vet inte. Det är jättesvårt att svara på.
Struntar du i att det är ovisst?
- Ja. Det är klart att det vore en superkul bonus, men det är inte prio på listan, att jag ska börja starta fotbollsmatcher. Sedan hade det så klart varit superkul om jag snart kan börja göra det.
Fotbollsdrömmar du hade innan sjukdomen, som att någon gång kanske bli utlandsproffs - hur ser du på sådant nu?
- Jag har inte en tanke på det nu. Jag är glad att jag är här och att jag mår bra. Det är fint att göra det.