Gamla Ullevi applåderade. Gamla Ullevi sjöng.
Nere på det gröna gräset tog Hjalmar Jonsson emot en blombukett med den ena handen och en mikrofon med den andra. Han samlade sig, blickade ner i marken och funderade en lång sekund. Sedan tog han till orda:
- Tack så hemskt mycket. 15 fantastiska år här. Mitt andra hem. Ni har alla varit med om med- och motgångar. Ni är fantastiska allihop. Heja Blåvitt.
Gamla Ullevi applåderade ännu högre. Gamla Ullevi sjöng ännu längre.
Matchen mot Elfsborg den 31 oktober 2016 blev Hjalmar Jonssons sista på hemmaplan för IFK Göteborg.
En livskapitel på över 400 blåvita A-lagsmatcher var över, men bara några månader senare skulle ett nytt börja skrivas.
***
Inne i Prioritet Serneke Arena är det ständigt något på gång. Den här eftermiddagen är det pojkar och flickor från Änglagårdsskolan som har lagt beslag på den konstgräsbelagda inomhusplanen.
- Det är lite högljutt, men jag tror att vi kan sätta oss här borta.
Hjalmar Jonsson, 36, leder vägen. Utmed de vita sidlinjerna, upp på betongläktaren. Mycket är sig likt trots att mycket har blivit så annorlunda. Sex månader har gått sedan den där avskedskvällen på Gamla Ullevi, men Hjalmar Jonsson tillhör fortfarande fotbollen och IFK Göteborg. Numera är arbetsklädseln dock inte en blåvit matchtröja utan en svart träningsoverall med ordet ledare på.
- Spelarna garvade åt mig när jag kom upp i den munderingen för första gången. Det visste jag att de skulle göra.
Hjalmar Jonsson ler, men erkänner samtidigt att overallen inte passade perfekt från början. Den kändes ny och annorlunda. Han hade inga större ledarmeriter att luta sig mot när klubben, i mitten av december, presenterade honom som ny i tränarstaben kring U19-laget.
Det som skulle bli hans nya utmaning i livet.
- Först handlade det bara om att lägga ut konerna rätt, att få en övning att flyta. Nu, i dag, ska jag hålla i hela träningen. Där har du min utveckling. Från att få en övning att flyta utan att det blir helt galet till att sätta ihop och hålla i en träning. Där är vi nu.
Tycker du att det är roligt?
- Roligare än jag trodde faktiskt! Man är med i hela processen. Från hur vi tränar till hur vi spelar matcher. Plus att man är kvar inom fotbollen. Det är också det som är det roliga.
Hjalmar Jonsson är anställd på 50 procent och ägnar resten av tiden åt familjen. Avtalet, det med Blåvitt, sträcker sig året ut. Fungerar det bra lär det säkert bli tal om en förlängning. Om inte kanske Hjalmar Jonsson styr in på någon helt annan väg i livet.
- Det är ingen idé att börja tänka på det än. Det får bli efter sommaren i så fall, säger han.
Har du några ambitioner med din tränarkarriär?
- Det är väl det jag ska lista ut under det här året. Sedan måste klubben se att jag gör ett bra jobb också. De ska inte ta mig för att jag har spelat här i 100 år. De ska ta mig för att jag är bra på det jag gör.
Skulle du kunna se dig själv träna IFK Göteborgs A-lag i framtiden?
- Det där är inget som jag har funderat på. Jag är här och nu. Tar det härifrån. Jag brinner för att kunna hjälpa unga spelare. Göra dem medvetna om vad som krävs, ge dem bra förutsättningar på vägen och hjälpa dem att nå sina drömmar.
Han återkommer ofta till det där sista. Att hjälpa unga spelare att nå sina drömmar. Precis som han nådde några av sina med landslagsspel för Island och 15 år i IFK Göteborg.
När tränarrollen blev aktuell var han också tydlig med att han ville lämna seniorerna för att kliva ner i åldrarna.
- Jag brinner för att hjälpa andra. Det tycker jag är kul, säger han.
Det var det som fick in dig på tränarlinjen?
- Från början tyckte jag att jag nådde fram till de jag tränade. Man måste brinna för det, visa att man bryr sig. Jag har kunskap, men det gäller att få ut den. Man kan kunna tusen övningar, men får man inte fram budskapet så blir det ingenting.
Lyssnar de på dig då?
- Jo, det gör de. Det tycker jag. I början handlade det lite om att bryta isen. Visa att det inte är något konstigt. Även om jag har spelat här i 100 år så är jag den jag är. Dit tycker jag att vi har kommit. Nu är det bara jobba vidare.
Som spelare beskrevs Hjalmar Jonsson ofta som otroligt proffsig, klok och målmedveten. När han nu har skolat om sig till tränare försöker han applicera de orden på sina adepter.
- Jag tror att man tar med sig det man stod för som spelare in i tränarrollen, men man får vara öppen också. Man kan inte helt låsa sig vid saker.
Har du plockat olika delar från de tränare du själv har haft? Mikael Stahre, Jörgen Lennartsson med flera.
- Ja, det har jag gjort. Det gjorde jag redan på utbildningen. Man skulle göra sin egen fotbollsfilosofi. Då var jag 30 och spelade fortfarande. Jag hade aldrig tänkt i de banorna. Vad man står för som fotbollsspelare. Sedan ska man, som jag sa, vara öppen för olika saker. Jag är väldigt färsk i det här. Jag började som ungdomstränare hemma på Island när jag var ung, sedan har det legat på is, men ändå funnits med hela tiden. Jag kör det som jag tyckte var bra övningar för mig, laget och den fotbollen jag vill stå för. Sedan har jag kollegor som jag lär mig otroligt mycket av.
Hur roligt är det att få fortsätta vara med och forma IFK Göteborgs framtid?
- Jag har inte varit här så länge som tränare, men jag kan tänka mig att de tränare som har varit här innan måste ha känt sig fantastiskt stolta när Sam Larsson blir proffs och kommer med i landslaget. När de spelarna man har haft i truppen och påverkat på ett eller annat sätt blir proffs och landslagsspelare. Det måste vara en stolthet och den känslan skulle man gärna vilja ha. Vi ska göra det så bra för ungdomarna som möjligt, för att de ska kunna bli så bra som möjligt för IFK. Det är målet.
Hjalmar Jonsson tystnar för en stund och blickar ut mot den konstgräsplan som nu har tömts på folk. Änglagårdsskolans elever är borta, det är stilla.
- Jag är tacksam för den här chansen. Det var många som yttrade sig och sa att det var en självklarhet att jag skulle arbeta kvar i klubben. Det tycker jag var snällt av dem att säga. Många lagkompisar och tidigare lagkompisar tyckte så. Det var fina ord och jag är verkligen tacksam över att få chansen.
***
Att lägga skorna på hyllan har visat sig vara svårt för många fotbollsspelare. Att bygga ett liv efter karriären ännu svårare.
Hjalmar Jonssons steg bort från hyllningarna på Gamla Ullevi har dock varit enkelt att ta. Han har tränaruppdraget att tacka för det.
- Ja, det tror jag. Det hade nog varit värre att klippa banden med fotbollen totalt. Jag är kvar i samma klubb, jobbar på samma ställe, träffar samma folk...
Han skrattar till.
- Men jag har andra tider. Jag har klivit utanför planan, jag är inte inne på planen längre. Det är väl den största skillnaden.
Saknar du att vara inne på planen?
- Nej, jag måste säga att jag inte gör det. Det känns skönt. Då tog jag nog ett rätt beslut.
Har du tvekat kring det?
- Nej. Efter sista matchen kände jag bara att det är färdigt. Och det är ingen idé att tänka i några andra banor. Vissa får inte välja när de ska sluta. Det måste kännas värre. Att man är tvungen att sluta på grund av en skada eller att någon säger: "Du får inte vara kvar".
Du har aldrig känt suget komma smygande igen?
- När jag åkte till första matchen mot Malmö på Ullevi kände jag nästan lite så. Då var jag taggad. Det var fint väder, första matchen och mycket folk. Då kände jag, för första och enda gången, att fan det här hade varit roligt. Men jag får vara realist. Det är slut.