Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN

Offsides allsvenska nedräkning: Gustav Svensson - "fick en kapning av Håkan Mild direkt"

Fotbollskanalen.se och Offside bjuder under veckan på allsvensk special. I dag plockar vi fram Henrik Ysténs intervju med en av årets hetaste spelare - IFK Göteborgs Gustav Svensson. Läs artikeln från förra året.

För Offside berättar det bästa exemplaret från IFK Göteborgs ungdomssatsning om när Håkan Mild märkte honom för livet, om vad som krävs för att han ska peta Daniel Andersson i landslaget och om lättnaden när Guillermo Molins missade straffen i EM-semifinalen.

Det är en ljum julikväll och den sommarbruna publiken på Råsunda har tagit tillfälligt avbrott i semesterfirandet för återstarten av Allsvenskan. Sommaruppehållets fotbollsabstinens har botats med silly season-rykten om Zlatan och Barcelona samt ett U21-EM med offensiv, teknisk och fartfylld fotboll. Nu är det vardag igen. På Råsundas gräs är det fula efterslängar, bortslagna passningar och få ordnade anfall.

IFK Göteborgs mittfältare Gustav Svensson springer från straffområde till straffområde i jakt på att någon endaste gång få vara delaktig i spelet. Det går sådär. I kampmomenten har han ofta två mittfältare – Jorge Ortiz och Dulee Johnson – och dessutom anfallaren Iván Óbolo emot sig.

För en månad sedan sprang han runt på Malmös nya arena, i EM-premiären mot Vitryssland, tillsammans med Marcus Berg, Ola Toivonen, Pontus Wernbloom, Emir Bajrami… Då drämde han iväg sitt livs skott som gick rakt upp i krysset och fastställde slutresultatet 5-1. Han hyllades av experter som vår nästa stora, defensiva mittfältare. Bosse Petersson sa i  en intervju att Gustav »kommer knacka på landslagsdörren tidigt, han står näst på tur att bli utlandsproffs och borde komma med snart«. Den förre U21-förbundskaptenen Torbjörn Nilsson gick steget längre och menade att Gustav var redo för A-landslaget redan nu.

IFK Göteborg hade fyra spelare med i EM-truppen, spelare som gick in i turneringen med självförtroendet av att ligga etta i Allsvenskan. Om Gustav Svensson sveper med blicken runt sig i detta nu ser han inte längre några U21-polare i blåvita tröjor. I stället omges han av 17-åringarna Mikael Dyrestam, Kamal Mustafa och Niklas Bärkroth. IFK må ligga etta i Allsvenskan men den trupp som tog dem dit är borta. Pontus Wernbloom har redan dragit till Holland och nya klubben AZ Alkmaar. Mattias Bjärsmyr sitter på läktaren eftersom han är orolig för att förvärra en känning i ljumsken, vilket skulle äventyra det kontrakt han om någon dag ska skriva på för Panathinaikos. Robin Söder är borta från spel resten av säsongen efter korsbandsskadan han drabbades av i U21-EM:s semifinal mot England. Och med tanke på att A-landslagets Adam Johansson nyss burits av planen med lagets fjärde korsbandsskada för året, är 22-årige Gustav nu en av de mer rutinerade IFK:arna på plan. Bara fyra av hans lagkamrater är äldre.

När domare Stefan Johannesson blåser av matchen har AIK vunnit med 1-0. Gustav tackar den blåvita klacken och tar sig snabbt ut i omklädningsrummet. Han har avverkat 11 803 meter och bara varit i närheten av bollen i två minuter. Aldrig i närheten av mål.
Det har bara gått 27 dagar men drömträffen på Swedbank Stadion känns avlägsen.

Ett par veckor senare är det lunchrusning i Linnéstaden i Göteborg. Solen skiner men vi sitter inomhus, i den mörka delen av restaurangen. Gustav Svensson suckar när han tänker på matchen i Stockholm:
– Jag kände att det inte funkade alls, jag sprang bara omkring i ett ingenmansland.
Omstarten av Allsvenskan har varit tung för serieledande IFK. Oavgjort mot Halmstads BK, förlust mot AIK och en vinst respektive en förlust mot Trelleborgs FF. Jag säger att det måste kännas som ett brutalt uppvaknande efter sommarens uppmärksammade U21-turnering. Nu springer han mest runt och jagar boll i skitmatcher i Allsvenskan. Gustav rycker på axlarna.
– Det är ju inte lika inspirerande som att spela EM, säger han och ler.

Trodde du att ni skulle göra en så bra turnering?

– Jag trodde nog att vi skulle gå till semifinal, men inte att vi skulle göra det på det sättet. Vi hade fått bra resultat mot Holland, Italien och Spanien innan men mest för att vi försvarat och slagit ifrån oss. I EM var det nästan tvärtom – vi förde ju matcherna.

Svensk fotbollspublik har vant sig vid landslag som smyger sig in i matcher och alltid spelar långa bollar första 15 minuterna för att inte riskera något. När U21:orna bröt mönstret, väcktes intresset för turneringen till liv. I Sportbladet skrev krönikören Simon Bank: »Mitt i en depression visade de exakt vad ett landslag kan vara, en framtidsvision, och de hade roligt medan de gjorde det. Jag hade glömt att Sverige kunde vara ett lag som strålade på det sättet.«

Gustav berättar att »revolten« kom från spelarna själva. U21-ledningen var osäkra på premiärmotståndarna och direktiven inför matchen var klassiskt svenska: backa hem, gör det trångt för motståndarna, satsa på kontring.

– Redan efter fem minuter märkte vi att vi åt upp dem, vi fattade att vi kunde ta över matchen i stället. Och då gjorde vi det.

Efter turneringen har du fått se Wernbloom och Bjärsmyr försvinna utomlands. Är det frustrerande?

– Fikagänget har ju försvunnit, vi var några som hade hängt ihop i sex, sju år – »Ponta«, »Bjärsa«, bröderna Berg… Det är tråkigt. Dels är det väldigt goda vänner till mig, dels bra fotbollsspelare. Men vi köper ju in lite folk nu, och så kommer det bra folk underifrån också.

Om man är sist kvar är det svårt att själv briljera. Är du inte rädd att du ska missa din chans att ta nästa steg i karriären?

– Så tänker jag inte. Jag trivs bra i den här stan och i det här laget. Självklart vill jag också ut någon gång men det är inte så att jag stressar. Det hade varit en sak om jag inte trivdes – nu är det mer att sker det så sker det.

Men kan IFK konkurrera om SM-guldet med så många nya och unga spelare?

– Det är svårt att veta hur de reagerar när vi kommer till hösten och spelar matcher som vi måste vinna för att hänga kvar i toppen. Har man inte spelat sådana matcher vet man inte hur man agerar i de situationerna. De här nya spelarna ska ju fostras i samma anda som vi gjorde. De måste fatta att det är allvar och det är upp till de äldre att visa det.

Känner du dig som »de äldre« nu?

– Inte åldersmässigt men sett till antal matcher och rutin gör jag det. Och jag är ju rätt gammal i det här gänget, när jag tänker efter.

När jag bad IFK Göteborgs Stefan Selakovic beskriva Gustav Svensson sa han:
– Han är motsägelsefull. På planen är han en slitvarg men egentligen är han lagets brat. Han skulle inte jaga runt på ett mittfält och slita vid den här tiden på året – han skulle vara i Båstad, Saint-Tropez och var det nu är de där åker någonstans.
Gustav skrattar när jag återger Selakovics kommentar – han har hört det förut. Gustav är trots allt uppvuxen i Änggården, ett av Göteborgs mer fashionabla villaområden, med en pappa som är neurolog och en mamma som jobbar som barnmorska. Hans tre syskon har gått i föräldrarnas akademiska fotspår: storasystrarna Ellen och Maria studerar till läkare respektive jurist och lillebror Olof pluggar arkitektur på Chalmers.

Gustav började spela fotboll i Azalea BK när han var sex år. I samma veva startade han också med tennis. De båda sporterna följde honom under hela uppväxten.

– Det hände ofta att pappa skjutsade mig från en tennismatch i någon turnering till en fotbollsmatch – jag satt med en Big Mac & Company i knäet i bilen för att få i mig något, säger Gustav. Och efter fotbollsmatchen åkte vi tillbaka till tennisen igen. Det är så jag fått konditionen.

När Gustav var 13 hyrde familjen ut sitt hus och flyttade, med alla fyra barnen, till Cannes för att få miljöombyte och lära sig ett nytt språk. Pappa pendlade hem till sjukhuset för jobb medan resten av familjen levde ett gott liv på Rivieran: frukost på sängen vid nio, studier i hemmet fram till tolv, sedan en tur till stranden mellan tolv och två och så tennis och fotboll under eftermiddagen och kvällen. Gustav spelade i ES Cannet-Rocheville, en klubb i utkanterna av staden. Efter ett möte med AS Monaco frågade deras ledare om inte Gustav ville provträna men svensken tackade nej eftersom familjen skulle flytta hem till Göteborg igen. I stället anslöt han till IFK Göteborgs 87-lag.

Laget höll hög klass och vann bland annat Gothia Cup. Gustav Hessfelt, som ingick i P87:ornas träningsstab och numera arbetar som Håkan Milds högra hand, berättar att Gustav Svensson var bra men anonym.

– Andres Vasquez var den stora talangen i det laget. Gustav gjorde inga pojklandskamper och kom sent in i Stadslaget. Han var en spelare som inte märktes så mycket men när man tränade honom hade han en egenskap som stack ut: laget vann alltid när han var med.

Själv var Gustav Svensson aldrig stressad över att pojklandslagen inte kallade. Han hade sin tennis, spelade SM-final i pojkdubbel när han var 14 och valde att gå ett år på tennisgymnasium innan fotbollen tog över helt vid 17 års ålder. Dessutom kände han hela tiden att han utvecklades i IFK:s ungdomsutbildning. Tillsammans med Vasquez är han i dag den enda som gått hela vägen från pojklagen på Änglagården till att bli etablerad i IFK:s A-lag.

– Vi hade bra tränare, bra faciliteter, bra rådgivning, säger Gustav. Samtidigt var det inte för allvarligt. Skulle jag spela tennisturnering fick jag ledigt från fotbollsträningen. Det var inte så att jag åkte ut från laget om jag inte var där på några dagar. Men vi fostrades i andan att fotboll var viktigt. Det är strikt, man får regler, man ska sköta sig. Det blir allvarligare och allvarligare ju högre upp man kommer. Det märkte jag när jag gjorde första träningen med A-laget 2005. Man kunde inte springa runt och leka där. Det var vuxna människors jobb och då måste du göra det på riktigt annars kan du lika gärna dra.

Du var 18 år. Hur togs du emot?

– Jag fick en kapning av Håkan Mild direkt. »Välkommen till A-laget«, sa han bara och sprang vidare. Jag har fortfarande ett ärr på benet efter det. Det är lite som en tatuering. Jag hann aldrig hämnas innan han slutade och det är svårt nu när han är sportchef.

Håller ni fast vid den där fostrande kulturen?


– Det har blivit mycket lugnare. Förr kunde det nästan bli krig mellan äldre och yngre. När jag kom upp skulle de unga plocka in allt material, städa, hämta kaffe åt de äldre – de körde med oss jämt. Så är det inte längre, alla hjälps åt i dag. Det är både positivt och negativt. Det var ju tungt när man själv var där men man såg samtidigt fram emot att få hämnas en vacker dag. Samtidigt är det skönt för de yngre att slippa all skit.

Blir inte Mild förbannad när ni låter dem komma undan så lätt?

– Han har bytt sida nu. Han har en annan roll och tänker på spelarna. Så var det inte när han själv spelade, då var det kul att trycka till oss yngre. Nu blir man inkallad på hans kontor så fort man gjort en vårdslös tackling på träningen.

Det är svårt att tänka sig en bättre allsvensk klubb än IFK Göteborg att utvecklas i som ung innermittfältare med A-landslagsambitioner. På kansliet sitter en av svensk fotbolls största slitvargar genom tiderna – sportchef Mild – och kan ge råd om defensiven. Och ute på träningsplanen står en av svensk fotbolls mest spelintelligenta offensiva mittfältare genom tiderna – Stefan Rehn – och kan vässa anfallsegenskaperna.

Ända sedan Gustav blev senior har han fått höra att det är offensiven som behöver förbättras.
– Jag är ju uppvuxen med att aldrig förlora boll, säger Gustav. Pappa tryckte i mig det både i tennis och fotboll. När vi tränade tennis kunde vi bestämma att vi skulle slå bollen 500 gånger över nätet. Jag missade inte, så var det bara. Och i fotboll var det alltid: »Förlora inte bollen, håll den inom laget.« Det satte sig i huvudet och därför har jag inte vågat slå de svåraste passningarna eller vända upp i trängda lägen.

Så fostrades han också som försvarare i U-laget. Och det var på den positionen han debuterade i A-laget mot Gais 2006. Tränare Arne Erlandsen flyttade honom snart till mittfältet men när Erlandsen försvann och Kjell Pettersson och Stefan Landberg tog över petades han helt ur laget.

– Det påverkade mig enbart negativt, jag förstod ingenting, säger Gustav. Det gick ju inte bra för laget heller, vi slutade åtta. Det var min första riktiga motgång efter att det gått spikrakt uppåt i flera år. Jag blev petad igen förra året, mot Basel borta, men då lärde jag mig något av det. Tränarna sa att de ville ha en mer offensiv spelare på min position och då fick jag ta det till mig och bli mer offensiv. Det är inte mycket mer man kan göra: tränaren bestämmer och gillar han inte dig som du är får du ändra dig och bli bättre.

Ibland hör man tränare som säger att de inte tycker sig behöva motivera varför de petar en spelare. Det här talar ju för att det ändå är bra att göra det.
– Absolut. Första gången fick jag ingen motivering, nu fick jag det och kunde lära mig något av det. Det är tack vare den petningen som jag har blivit en bättre offensiv spelare. Jag fick lära mig den hårda vägen och jag har tränat väldigt, väldigt mycket på offensiven.

Hur har du jobbat med det?

– Stefan Rehn har hjälpt mig med råd men det är svårt att lära sig från någon annan, man måste lära sig själv och där har U21-landslaget varit bra. I Allsvenskan är det full fart framåt, oavsett motstånd, det är full press hela vägen fram till målvakten i princip. I landslaget är det mer att vi accepterar när motståndarna har boll och att de accepterar när vi har det, därför får man mer tid på sig. Så där kunde jag testa mig fram, jag tog det steg för steg, vände upp mer och mer med boll, slog längre bollar. Jag kände: »Fan, jag kan ju det här.«

Vad tipsade Rehn dig om?


– Att vara »orienterad«, som han säger. Det betyder att när du får bollen så ska du veta var du är på planen och vad som finns bakom ryggen. Kan jag vända upp? Kan jag slå den långa? Stefan har tjötat väldigt mycket om det. Jag har Xavi som förebild – han är sjukt bra på det.

Tittar du mycket på andra spelare för att lära dig?

– Faktiskt. Särskilt de bästa lagen som Barcelona, United, Arsenal… Jag kollar och försöker analysera varför de gör som de gör. Kollar du extra på Xavi ser du hur han hela tiden kollar vad som finns bakom ryggen. Han vet tio sekunder innan vad han ska göra när han får bollen. Jag är inte där än men jag blir bättre.

Stefan Rehn säger att de jobbat med Gustavs offensiv ända sedan tränaren kom till klubben:
– Gustav lyfter blicken mer i dag, han vrider på nacken innan han tar emot passningarna och han har vidgat vyerna på planen. Då är det lättare att ha ett bra passningsspel.

Rehn menar att Gustav Svensson i dag har blivit en väldigt bra allsvensk spelare – och att han har potential att gå ännu längre och ta sig in i A-landslaget.

– Han har motorn, speeden och börjar nu få blicken. Blir han tillräckligt trygg i passningsspelet för att våga även på den högre nivån kommer han fixa det.
U21-landslagets förbundskapten Jörgen Lennartsson håller med om att nästa steg borde bli Lars Lagerbäcks och Roland Anderssons landslag.

– Egentligen ska du ju fråga Lasse och Roland om sådant här men i mina ögon har Gustav kommit en bra bit närmare. Han nosar på en plats i A-landslaget. Han har gått från att vara en envägsspelare till att bli en tvåvägsspelare – och internationellt är det helt avgörande. Det som är kul är att han visar att du kan gå hela vägen med bra träning och vägledning. Du kan heta Fredrik Ljungberg, vara bäst i alla åldrar och gå tidigt in i A-landslaget, men du kan också heta Gustav Svensson och bestämma dig för att träna hårt – och lyckas. Gustav är väldigt lyhörd, har stor social kompetens och hade antagligen lyckats i livet oavsett vad han hade bestämt sig för att göra.

Som exempel tar förbundskaptenen en landskamp i Belgien för två år sedan. När laget nådde flygplatsen inför hemfärden fick de reda på att planet till Köpenhamn var inställt vilket gjorde att alla som hade slutdestination Landvetter skulle missa sin anslutning. Diskussioner uppstod. Skulle man vänta på nästa plan? Gick det att boka om sig på något annat? Efter många om och men bestämde sig Lennartsson för att ta tag i saken och ställde sig i informationsdiskens kö. Väl där såg han att Gustav redan stod längst fram och talade med kvinnan bakom disken. Efter någon minut kom spelaren fram till Lennartsson och sa: »Det går ett direktplan om en halvtimme. Jag har bokat om oss allihop.«

– En spelare på hundratusen skulle ta det initiativet, säger Lennartsson. De flesta står bara med iPoden i öronen och undrar vilken skock de ska följa härnäst. Jag var helt paff.

När jag återger historien för Gustav rycker han på axlarna.

– Men vad skulle vi göra då? Man kan ju inte bara stå och inte göra någonting. Sådant kan jag flippa på.

Men du måste också ha sett hur de flesta fotbollsspelare är.

– Jo, många är handlingsförlamade i sådana situationer, fotboll är en miljö där man inte behöver tänka så mycket, man kan vara lite halvlat för det finns andra som gör saker åt dig. Jag kan också tycka att det är väldigt skönt ibland. Men jag tror kanske att jag är lite mer tänkare än många andra spelare, jag har alltid haft annat än fotbollen omkring mig. Jag är väl inte den som sitter och spelar TV-spel i fem timmar. Inte för att jag läser böcker heller, för det hatar jag. Jag kommer ju från en familj som är väldigt akademisk så när vi är på semester sätter sig alla med en bok. Då tänker jag: »Vad fan gör jag här? Fryser de ut mig eller?«


Tjatar familjen på dig att börja plugga?

– Inte längre. Innan var det mycket: »Varför tar du inte bara och läser en kurs.« Jag har sagt att jag vill fokusera hundra procent på fotbollen och väljer jag att sitta och slappa över en fika på eftermiddagen så är det för att det är bäst för mig och för min fotboll. Jag vill inte läsa något bara för sakens skull, läsa något som jag kanske inte ens vill lära mig. Att ta en kurs nu och göra det halvdant blir bara fel.
Känner du dig annorlunda med tanke på din bakgrund? En fotbollsspelare ska ju komma från någon brasiliansk favela eller Rosengård och spela sig bort därifrån.

– Nej, så tänker jag inte. I början tyckte nog många lagkamrater att jag var en jävla glidare. Men sedan såg de hur jag är både på och utanför plan – jag ger alltid hundra procent. Många i laget har ju haft en halvtung uppväxt och jag har sett killar som kuskat runt på spårvagnar genom hela stan för träningar medan jag har blivit skjutsad och haft bra stöd hemifrån. Det är ju tack vare det jag kunnat göra allt det här.

Men det finns en myt om att det är de som sliter sig fram som lyckas, att de som har det för lätt ger upp när det väl tar emot.

– Jag kommer från en rätt strikt uppfostran där arbete och studier alltid har kommit först – det har varit väldigt hårt på den punkten. Att ge upp när det tar emot, det finns bara inte. Och så här i efterhand är jag glad att jag aldrig var den där supertalangen. Jag har alltid fått utvecklas i det tysta och alltid gått till träning utan att ta något för givet. Jag har alltid vetat att om jag går in med nittiofem procents inställning till en match så är jag inte bra, jag måste alltid satsa hundra.

Det är lätt att jämföra med Gustavs lagkamrat i P87:orna, Andres Vasquez, den hyllade stjärnan som spelade i pojklandslag och debuterade ett år tidigare än Gustav i IFK:s A-lag. Vasquez blev enormt uppmärksammad efter sitt drömmål mot Örebro SK 2007. Fullträffen tog honom till utlandet och FC Zürich där karriären gick i stå.

– Om jag fick slita så hade Vasquez mer gratis, säger Gustav. Han var supertalangen det alltid snackades om och det är inte alltid bra. Han gjorde några grejer i matcherna men kunde sedan försvinna helt. Så var det på träning också. Det är sällan de som är supertalanger när de är 12–13 som går hela vägen. Dels kommer alla ikapp när man blir äldre, dels tror jag man missar mycket om man tar saker för givet. Du kan vara en duktig spelare men du måste ha huvudet med dig också. Du behöver inte vara någon hjärnfysiker men det gäller att ha rätt attityd, att inte sätta jaget före laget. Det är nog särskilt viktigt i Sverige och hos svenska tränare.

Är det din största talang – att du inte har några problem att sätta laget före jaget?


– Ja, jag tror det. Jag har alltid låtit laget gå först. Från väldigt tidig ålder gick jag ut på planen med inställningen att jag skulle se till att laget vann. Jag har alltid fått medspelarna att höja sig och själv varit lite mer anonym. Sedan har jag haft bra hjälp av tennisen. I tennis får man lära sig att nöta, nöta, nöta. Sitter inte serven hundra procent så står man och servar i två veckor. I fotboll är det många som glömmer bort att man måste utvecklas själv – träningarna är till för att laget ska bli bättre men om du ska förbättras själv behöver du träna ensam också. Jag är bra på att nöta. Om jag inte hade stått och nött skott efter skott det senaste året hade jag aldrig gjort målet på Vitryssland.

Skottet tog Gustav ut ur anonymiteten. Han säger att han bara hann tänka två tankar när bollen nådde honom 15 meter utanför straffområdet i 89:e minuten: »bra första tillslag« och »sikta vänster«.

– Sedan ser jag bollbanan och inser direkt: »Fan, det kommer att bli mål.« Jag har sett TV-bilderna och jag ser helt chockad ut. Direkt efteråt kom »Bjärsa« och »Ponta« fram och sa: »Vilken jävla tur!«
En IFK:are tillåter ingen att växa till himlen.
– Nej, det är så det funkar – tryck ner folk så fort du får chansen. Jag hade sagt samma sak om det varit någon av dem som skjutit.

Vad minns du från straffläggningen mot England?


– Jag var nog den enda i laget som var lite nöjd när »Gische« missade sin straff – jag skulle ha lagt nästa nämligen. Eller, egentligen till och med den sjätte. »Jögge« frågade mig och Gische vem som ville ta den sjätte och vem som ville ta den sjunde. Gische sa direkt att han ville lägga sjätte och då blev det så.

Nervöst?


– Det var väldigt pirrigt. Hela sista förlängningskvarten tänkte man på det. »Jag brukar slå den i det där hörnet – ska jag köra på det? Men de kanske har haft en scout ute och vet om det så jag kanske ska lägga den i andra hörnet?« Knäppa tankar. Alla sju hjärncellerna jobbade på samma gång.

Efteråt sa Lennartsson att ni inte hade tränat på straffar för att det inte går. Vissa tyckte att det var skitsnack att man inte kan träna straffar. Vad tycker du?
– Vi hade faktiskt tränat på det men… Äh, det kanske låter klyschigt men det går faktiskt inte, det är bara mentalt. Jag sätter tio av tio på träning men det är så mycket mer som står på spel när det väl blir allvar. Det är inte bara vi unga spelare som påverkas, de mest rutinerade världsstjärnorna missar också. Sedan finns det alltid undantag som Totti som är så dum i huvudet att han chippar och inte bryr sig.

När ni gick in i turneringen var det mycket snack om Balotelli, Walcott, Krkic men inte så mycket om Gustav Svensson. Känner du själv att du gick ur turneringen med en annan respekt från omgivningen?

– Snarare är det väl att man tappat lite respekt själv. Man tänker att Krkic spelar ju ändå i Barcelona och så presterar han inte bättre i EM. Självklart kan han bättre men man undrar varför han inte får ut det då. Eller ta Walcott. Arsenal är mitt favoritlag och jag har stor respekt för Walcott. Mot oss fick han inte ut någonting. Jag insåg att jag inte ska ha sådan respekt för stora spelare.

Och att steget till de stora ligorna inte är så långt?


– Man ska nog inte säga att steget inte är så långt till Premier League bara för att Walcott inte lyckades i U21-EM. Premier League är tufft, en oerhört mycket bättre liga än Allsvenskan. Steget dit är fortfarande väldigt långt. Jag inbillar mig inget annat.

A-landslaget då? Du spelar på en position där chanserna att ta plats fördubblats de senaste åren i och med att det finns två defensiva mittfältare numera.

– Jag var med på vinterturnén i år och det gick bra. Jag kan bara hoppas att jag får chansen och då gäller det att ta den. Men det är inte så att förbundskaptenerna ringer och snackar direkt. Det är ju en väldigt viktig position jag konkurrerar om, det är den som ska sätta hela det svenska försvarsspelet. Det är väl lite mer kött på benen som behövs, att jag spelar fler internationella matcher, för att jag ska få chansen.
Men visst slagläge borde du väl ha med tanke på att spelarna börjar bli till åren nu. Vad skiljer en sådan som dig från Daniel Andersson, egentligen?

– Vi är nog ganska lika som spelare. Han har betydligt mer rutin än jag – jag är ju en junior i hans ögon. Men jag lär mig fortfarande, det vet jag faktiskt inte om han gör.

Henrik Ystén

Från Offside nr 5 2009

Publicerad 2010-04-07 kl 11:21
ALLSVENSKAN

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER