1994, mottog Fredrik Berglund Gunnar Grens stipendium som den mest talangfulla 15-åringen i Sverige.
Priset var en provträning med AC Milans A-trupp. Fredrik åkte ner en vecka till Italien med Nisse Liedholm som ciceron. På Milanello värmde Fredrik upp med fotbollstennis tillsammans med Gianluigi Lentini, Paolo Maldini och Alessandro Costacurta.
På träningen ställdes han som högerytter mot nyblivna VM-silvermedaljören Maldini.
En dag senare åkte Fredrik och Nisse Liedholm till Genua, eftersom elfsborgaren skulle köra ett pass med Sven-Göran Erikssons Sampdoria också.
På träningen spelade han i samma lag som Roberto Mancini och hade Attilio Lombardo mot sig på sin kant.
Kort därefter for Fredrik till Blackburn, där han gjorde en träning med A-truppen – Alan Shearer, Chris Sutton och resten av gänget hade just börjat den säsong som skulle leda ända till ligatiteln.
Några år senare var Fredrik Berglund hyllad anfallare i FC Köpenham som gjorde succé i Champions League.
– Många tror att det är Old Trafford, när vi mötte United i Champions League, säger Fredrik. Men jag måste säga att den häftigaste bortamatchen var mot Celtic. Fy fan! 70 000 helt galna skottar som sjöng från första sekunden till 93:e minuten. Jag hörde inte ens Champions League-låten innan, den är ju go så den VILL man ju höra. Alla sjöng – inte en käft var tyst.
När Fredrik Berglund återvände till Elfsborg tog inte ens plats i startelvan. Och när han väl fick chansen på Borås Arena – och inte lyckades – hörde han burop
från de egna supportrarna.
– Taktiskt var det kanske rätt dumt att flytta hem 2007, konstaterar Fredrik i dag. Jag fick fruktansvärda förväntningar på mig. Och någonstans visste jag väl att det mer var ett val med hjärtat, jag visste att jag satte mig i en svår situation.
- Jag hatade nästan folk. I stan, i klubben. Jag kände inte igen mig själv. Jag är en glad
och positiv människa, jag gillar att spexa och tjöta – kanske lite för mycket ibland, men hellre det…
Läs hela texten i senaste numret av Offside som finns i butik på fredag.