En arrogant och uppblåst besserwisser. Det är en bild. Ett geni. Det är en annan. Kanske två sidor av samma mynt? Ett är emellertid säkert. José Mourinho vinner titlar. Gång på gång.
När kvällen började närma sig midnatt lade portugisen för andra gången fingrarna på Champions league-pokalen.
Inter vann finalen mot Bayern München på Santiago Bernabeu med 2—0 (1—0), säkrade en mäktig trippel (italienska ligan och cupen var redan i hamn) och fast inget är sagt med säkerhet stannar Mourinho troligen där han rundade av säsongen och leder Real Madrid till sommaren.
Världens mäktigaste klubb vill ha en vinnare och de hade honom — "The Special One" — framför näsan hemma på sin egen gata.
Tar Milito med sig?
Frågan är om Mourinho inte tar med sig Diego Milito — matchvinnaren som Diego Maradona knappast kan hålla utanför Argentinas startelva i VM.
Stora finaler bjuder inte nödvändigtvis på stora matcher. De senare tillhör snarare undantagen. Det här var inget sådant.
Inte på ett bra tag, men den tog sig.
Säkra hemåt, inte bjuda på något, vänta in motståndarens misstag. Vardagsmat för Inter under den cyniske pragmatikern Mourinho, inte direkt Louis van Gaals kopp te, holländare som han är med en böjelse för det vackra och underhållande, men ändamålet helgade medlen även för honom.
Så tiden gick och det verkade som om någon satt upp skylten "Tillträde förbjudet" framför de båda straffområdena.
Arjen Robbens ryck förbi Cristian Chivu och inspelet som Thomas Müller kom fel på, två frisparkar från långt håll av Wesley Sneijder (Hans-Jörg Butt parerade båda)...mycket mer hände inte under den första halvtimman.
Sedan slog han till första gången, Milito. Han nickade ned Julio Cesars långboll, fick tillbaka den av Sneijder, smet förbi mittbacken Martin Demichelis, såg luckan till höger om Butt och placerade bollen högt.
Gjorde sitt livs match
Ett klassmål av en spelare som vid snart 31 haft sin starkaste och framgångsrikaste säsong i karriären och fick krydda den med sitt livs match.
Målet fick fart på finalen.
Inter stängde inte butiken, Sneijder kunde gjort 2—0, men sköt mitt på Butt.
Müller, inte lika vass som sin berömde namne på 1970-talet, gjorde likadant 15 sekunder in i andra halvlek. Där hade Bayern sin gyllene chans.
Fler kom, men ingen så vass och klar som den. Inter tog på extra hängslen och livremmar, grävde skyttegravar och lade sig på kontring.
Med 20 minuter kvar sög Milito ned bollen, snurrade upp Bayernförsvaret och slog spiken i den tyska kistan. Ännu en sekvens Lars Lagerbäck lär plåga sina nigerianska försvarare med under dvd-genomgångarna fram till mötet med Argentina den 12 juni.
Inter vann den gamla Europacupen för mästarlag under defensivfanatikern Helenio Herrera 1964 och 1965. Champions league-titeln var den första.
Och troligen den sista under Mourinho.
Bayern: Hans-Jörg Butt— Philipp Lahm, Daniel van Buyten, Martin Demichelis, Holger Badstuber — Arjen Robben, Mark van Bommel, Bastian Schweinsteiger, Hamit Altintop — Ivica Olic, Thomas Müller.
Inter: Julio Cesar — Maicon, Walter Samuel, Lucio, Cristian Chivu — Javier Zanetti, Esteban Cambiasso, Wesley Sneijder — Samuel Eto'o, Diego Milito, Goran Pandev.
Domare: Howard Webb, England.
TT