2009 började Matilda Abramo, 21, spela fotboll för Vellinge IF. I Vellinge blev ytterbacken kvar fram till 2014 då hon började på Malmö Idrottsgymnasium. I samma veva som hon började gymnasiet började hon även spela för Rosengård. Den damallsvenska klubben gav henne chansen att spela för U19-laget och succesivt började Abramo visa framfötterna så pass mycket att hon nosade på en plats i A-laget.
- Det var väldigt bra i Rosengård. Jag fick några chanser att träna med A-laget, dock spelade jag bara träningsmatcher med A-laget. Men när jag väl började spela träningsmatcher med A-laget blev jag korsbandsskadad. Vi spelade en träningsmatch och jag fastnade i gräset och korsbandet slets av, säger Abramo och fortsätter:
- Det var väldigt jobbigt. Rosengård hade precis fått börja se mig spela i A-laget, så det var väldigt jobbigt. Jag skulle även ta studenten och allt det då. Allt var jobbigt det året. Det var både korsbandet och menisken. Jag var borta i ett år, från att spela matcher – men jag började träna efter kanske sex månader. Min rehab gick väldigt bra. Jag hade en väldigt bra sjukgymnast och bra folk runtomkring som pushade mig. Min tanke var bara att jag skulle tillbaka. Jag visste att jag skulle komma starkare ur skadan, det var bara vilja hela tiden.
Tillbaka kom hon. Abramo var med när U19-serien inleddes, men det blev bara ett fåtal matcher för Rosengård då. Därefter lämnade ytterbacken klubben, för spel på Cypern med Apollon Ladies.
- Jag kände mest att jag ville ha något nytt. Jag hade min skada här, jag hade en bra rehab, lagkamraterna var bra och allt var bra. Men när jag var helt återställd ville jag ha något nytt och då hörde min agent av sig och sa att det fanns intresse från Cypern. Då kände jag: ”Ja, varför inte? Vi kör”. Först var det provspel och efter lite mer än en vecka erbjöd de mig ett kontrakt på ett plus ett år.
Hur det är att spela fotboll på Cypern? Abramo gillar det.
- Det är jättestor skillnad jämfört med Sverige. Det beror nog lite på vilken klubb man kommer till. Det är till Apollon Ladies man ska till om man vill ha bra resurser och bra träningar. Serien är inte så bra alls. Det är några lag i toppen som är bra, sedan är resten inte lika bra.
- Men jag utvecklas genom våra träningar och genom träningsmatcher som vi har väldigt mycket av. Vi spelar både mot killar och lag som har träningsläger på Cypern, det är väldigt populärt. Det blir bra träning och bra matchande.
Hur det är att leva på Cypern? Abramo älskar det.
- Alla i laget är så pass nära varandra, det blir som en liten familj. Livet på Cypern är helt underbart. Värmen, hur folk lever, det är väldigt enkelt. Alla är så himla öppna mot en och det är väldigt socialt. Det är ett väldigt trevligt och välkomnande land.
I dag känner Abramo inte av korsbandsskadan för fem öre. Sedan hon lämnade Sverige för Cypern har hon dessutom varit en given startspelare.
- Jag brukar tänka så här: ”Min motgång blev min framgång”. Det var kanske ett bra steg att gå till Cypern efter skadan.
Ett bra steg – och ett vinnande steg. Sedan flytten söderut har 21-åringen blivit cypriotisk mästare – två år i rad.
- Jag tycker att vi har haft två väldigt bra säsonger, det har varit väldigt kul framför allt. Vi har haft ett väldigt bra lag. Det häftiga är att vi har kvalat till Champions League, att jag har fått uppleva det. Det är en väldigt stor grej för mig – alla vill spela Champions League. Jag hade kanske velat spela CL med ett annat lag senare i framtiden, men att spela det med Apollon Ladies har varit en väldigt stor grej för mig.
- Och förra året, då var vi tvungna att vinna sista matchen för att vinna serien och vi avgjorde i 94:e minuten, det var också en häftig grej. Alla visste att vi var tvungna att vinna den, det var verkligen så häftigt.
Och i år blev ni mästare i kavaj.
- Precis, det beslutet togs för ungefär två veckor sedan, ligan avslutades med anledning av coronaviruset. Det var bara som: ”Ja, vi blev mästare”. Det blev inte så mycket snack om det, det var inte så att vi firade eller något. Vi kunde ändå inte göra något, vi var ändå instängda.
Till skillnad från Sverige har det varit total lockdown på Cypern, något Abramo fick uppleva innan hon reste till svensk mark där hon befinner sig i dag.
- Vi slutade träna i april, men nu har de börjat öppna upp igen. Vi har inte fått gå ut, det har varit nedstängning, vi har bara varit i vårt hus och inte tränat fotboll alls. Det var jättehårda restriktioner. Om du ville gå ut var du tvungen att skicka ett sms, för att handla mat till exempel. Om polisen stoppade dig då så hade du då ett ”bevis” på att du var på väg till affären, till exempel.
- Jag har ingen aning vart sms:et går, men man var tvungen att skicka det. Om du vistades utomhus utan att kunna visa upp detta var du tvungen att betala 300 euro. Det var verkligen total lockdown.
Precis som för övriga världen är läget även ovisst för Abramo i dagsläget. Kontraktet hon skrev på för två år sedan är nu över. Det finns ett nytt förslag från Apollon Ladies på bordet men ännu är inget påskrivet.
- Jag vill spela Champions League och jag trivs väldigt bra på Cypern. Vi får se om jag skriver på eller inte. Med coronasituationen är det svårt att hitta något annat lag, det finns i nuläget inga andra bud – även om det finns några klubbar som varit intresserade.
Även om trivselfaktorn på Cypern i dag är hög drömmer Abramo att i framtiden spela i Italien. Och det är inte så konstigt då ytterbacken sitter på dubbla medborgarskap. Ett svenskt, ett italienskt.
- Det är drömmen, jag ser väl min framtid där. Hela vår familj är Juventus-fans. Och det är även jag. Det hade varit häftigt att spela där. Något av topplagen hade varit häftigt. Roma, Milan, Fiorentina.
Så här långt har det blivit U19-landskamper för det italienska landslaget och Abramo har inte hört något från svenskt håll.
- Nej, det har jag inte. Jag tänker inte så mycket kring det. Det är väldigt positivt att ha två medborgarskap då du kan spela för två landslag fram tills det att du väljer ett A-landslag. Det är inte så att jag sitter och väntar på något, men det är så klart drömmar jag har att spela för landslaget. Jag vet att det italienska landslaget har koll på mig. Det är väl där jag känner att jag har bra chanser och det är det som jag är inne på själv.
Kärleken till Italien är uppenbar – och det märks även när det kommer till maten. Italiensk mat är bättre än svensk husmanskost.
- Så är det, jag är ju kär i Italien.
Du äter hellre gnocchi i Italien än köper med dig ett paket från Ica?
- Haha ja, så är det.