Det är ett par dagar efter julafton och det är minusgrader i Bredaryd, ett litet samhälle två mil väster om Värnamo i Småland. Här bor omkring 1 500 personer. Huvudgatan, Storgatan, rymmer en ICA-butik, en pizzeria och en blomsteraffär. Utöver det finns här några frisörer, ett litet varuhus, en möbelaffär och någon kinarestaurang. Mycket mer är här inte.
I den norra delen av samhället är Rocknevallen belägen, en av många vallar i Småland. Just den här vallen är hemmaborg för Bredaryd/Lanna IK. Herrlaget spelar i division 5, damlaget i division 3.
Det var på den här platsen allt började för spelaren som 2019 tog VM-brons, vann SM-guld, vann skytteligan och blev utsedd till damallsvenskans mest värdefulla spelare. Fotbollskanalen rankade henne dessutom som damallsvenskans bästa spelare den här säsongen.
Det var här det började för Anna Anvegård.
Det är småkyligt i klubbstugan, där Anvegårds tröja från årets VM-slutspel är inramad och upphängd på väggen. Säsongen 2019 är avslutad sedan två månader tillbaka, ett år som den svenska landslagsanfallaren kommer minnas. Länge.
22-åringen ser ut att må väl över att vara hemma under ledigheten, hemma där allt började. Det var på planen utanför klubbstugan som Anvegård, som barn, gjorde sin första fotbollsträning. Minnena är gamla, men kvar.
- Det är klart att det är massa minnen som kommer tillbaka. Jag var ändå här till jag var 13, 14, 15 år gammal. Det jag minns är väl alla matcher, träningar, men även att man har spenderat mycket tid här. Jag var ofta här och kollade när A-laget spelade också, det är mycket tid som har spenderats här, säger Anvegård.
Vad betyder den här platsen för dig?
- Det var här det startade. Den har betytt mycket. Jag trivdes väldigt bra här och det är en väldigt stor trygghet när man kommer hit och kollar när Bredaryd spelar. Man känner i stort sett vartenda en som är här och kollar, det är såklart jättekul.
- Sen är det svårt att säga vilket det starkaste minnet är. Vi spelade inte jättemycket här när vi blev äldre. Men jag kom ihåg min första träning här utanför, när jag hade min Inzaghi-tröja (Milan). Jag knallade bort i den till träningen, det minns jag.
Tid, timmar och träning har 22-åringen spenderat på Rocknevallen. Mycket tid.
- Det är väldigt svårt att säga hur många timmar jag har lagt här ute, men det är väldigt många. När man inte tränade med laget var man här nere konstant, flera gånger i veckan under flera år och nötte, nötte och nötte. Det var bara kul, det var perfekt när man bodde så pass nära med. Det var skönt att gå ner och lattja lite bara, kolla på matcher. Man ser faktiskt A-planen från vårt vardagsrum, så där kunde man sitta och kolla matcherna. Perfekt.
Den första fotbollsträningen gjordes vid fem års ålder. Där och då, under de inledande träningarna, spelade hon med pojkar och ett fåtal flickor. Flickorna slutade efter ett tag, men Anvegård blev kvar. Därefter blev det spel med även flickor igen.
Om Anvegård minns något från hur det var att spela med pojkar i stället för flickor? Det gör hon.
- Då tänkte jag kanske inte att det var tuffare att spela med killarna, mer än att det var tuffare jargong och så. Sen var det också snacket innan när man hörde motståndare som sa: ”Titta, de har en tjej med”.
Påverkade det dig?
- Nej. Jag tror att jag tänkte att jag inte var sämre än någon annan. Det var bara roligt efteråt när de såg att jag inte var så dålig som de trodde. Mamma har också berättat efteråt att de tyckte att det var fusk att jag fick vara med och spela, haha. Men jag kan inte säga att det påverkade mig negativt.
Om man vänder på det, har de hjälpt dig på något sätt tror du?
- Det kan det absolut ha gjort. Det är ju skillnad på tjejer och killar, i tempot och sådär, lite tuffare bland killarna. Det kan absolut ha hjälpt mig de första åren. Sen vet jag inte, men lite den mentala biten, kommentarer och det som jag har fått höra innan. Det kanske har hjälpt mig utan att jag har tänkt på det.
Ett par år innan fotbollsträningarna började vid fem års ålder fanns fotbollsintresset hos Anvegård. Vid tre års ålder fick hon den svenska landslagsdressen, sedan dess har det varit fotboll, fotboll och fotboll.
- Det har alltid funnits där, intresset för sporten. Pappa var tränare och så, men det har aldrig varit något påtvingat intresse har jag fått höra, det har alltid funnits där. Och när jag tänker tillbaka själv är det alltid fotbollen som har varit prio. Jag höll på med andra sporter också, innebandy till exempel, men har det krockat med fotbollen har jag prioriterat bort andra grejer.
Två andra som kan intyga att det enbart är fotboll som har funnits hos Anvegård sedan barnsben är 22-åringens föräldrar. Eva och Patric.
- Det har aldrig varit någon tvekan om vad hon vill göra, säger Patric.
Eva håller med.
- Det har bara varit fotboll hela tiden, det har inte varit något annat. Ibland har man kanske läst att det står att du (Patric) drog med henne till fotbollen, men så var det faktiskt inte. Det var ingen som drog iväg henne till någon fotboll utan det har bara varit fotboll sen hon fyllde tre år och fick sin första landslagströja, då var hon helt överlycklig. Redan då var det bara fotboll, det var det enda vi gjorde, säger Eva.
- Jag hade ju ett intresse, men det behöver inte betyda att hon skulle börja med det. Hon gick ju ner mycket här, på Rocknevallen, och kollade på fotboll. Hemma satt hon och kollade på VM. Hon kommer ihåg detaljer från VM 2002, när hon var fem år gammal, det är kanske inte så vanligt att man gör det i den åldern, speciellt inte tjejer, säger Patric.
När upptäckte ni att Anna hade talang?
- Jag tittade väl inte på hur andra barn spelade så. Men när hon var med i fotbollsskolan med de som var två år äldre, redan då såg man att det var skillnad. Hon förstod väldigt tidigt var man skulle befinna sig på planen. Spelförståelsen satt väldigt tidigt, det behövde hon inte öva extra på. Medan alla andra kanske sprang åt ett håll, sprang Anna dit bollen kom, säger Patric.
- Och tävlingsinstinkten kom också direkt. Hon kom hem och grät, ilsken som ett bi om hon hade förlorat på träningen, säger Eva.
Patric tillägger:
- Men det har hon lärt sig att hantera. Eller, hon är fortfarande en väldigt dålig förlorare, haha, säger han.
Tillbaka till Anvegård, Anna då alltså. Med små medel, i en liten förening, har hon tagit sig långt dit hon är i dag. Det krävs mycket för att nå toppen, och även för 22-åringen har det inte riktigt alltid varit en spikrak väg för att ta sig dit.
- Det kanske inte är något jag har tänkt på, det har bara flutit på. Men det är klart, jag kommer ihåg när jag var på första landslagslägret när jag var 14, 15 år. Då spelade jag i en division 2-klubb och det var många som tillhörde allsvenska klubbar och elitettan. Jag kom ihåg att tempot var ett helt annat. Det var inte svårt att hänga med, men det var en stor omställning. Det var då jag fick mig en tankeställare: att spela i division 2 och fortfarande bli uttagen i landslaget kanske inte är det ultimata, säger landslagsanfallaren.
Utöver hårt arbete, vad är det som har tagit dig dit du är i dag – och vilka har funnits där för att ta dig dit?
- Såklart mina föräldrar. Första året när jag spelade i Växjö hade jag inte körkort. Det var ofta tågen strulade, jag vet inte hur många gånger pappa fick köra fram och tillbaka för träning. Likadant när jag var yngre och spelade med båda tjejerna och killarna, ibland spelade man en match och därefter fick man åka till nästa. Då körde pappa överallt. Mamma, pappa och lillebror och lillasyster har också varit på nästan varje match. Speciellt mamma och pappa, de har betytt så mycket och underlättat att man kan fokusera på fotbollen.
- Och de första åren i Växjö hade jag två bra tränare, de vill jag också nämna. Pierre och Pierre som jag tycker är väldigt bra fotbollstränare. Speciellt Pierre Fondin som är tränare för Djurgården nu. Han har hjälpt till väldigt mycket, han har själv spelat på rätt hög nivå så han vet vad det handlar om.
I somras lämnade Anvegård Växjö DFF efter fyra säsonger, en resa som innehöll avancemang från divison 1 till damallsvenskan, för Rosengård som under hösten vann SM-guldet. 2018 var ett bra år där 22-åringen utsågs till årets nykomling i damallsvenskan. Men 2019 var än bättre och under Fotbollsgalan utsågs anfallaren till damallsvenskans mest värdefulla spelare.
Från årets nykomling till årets mest värdefulla spelare. På ett år. Vad är det som har hänt med Anvegård under 2019 egentligen?
- Det var första året i allsvenskan förra året, nu fick jag ett år till och visste vad det handlade om och kunde leverera på den nivån också. Flytten till Rosengård blev verkligen ett lyft kände jag. Det var det steget jag behövde ta och komma i en träningsmiljö som ställer ännu högre krav och där det går ännu snabbare.
Hur ser du på flytten? Det gick ganska snabbt när du blev klar strax innan fönstret stängde.
- Det hade varit snack veckor innan, så det var inget att det plötsligt hände för mig, även om det kanske verkade som det utåt. Men det var klart att det var en omställning att säga hejdå till Växjö och tillhöra dem och nästa dag träna med och tillhöra Rosengård.
- Men det var lite tufft de första veckorna absolut. Ny stad, nya lagkamrater. Mycket högre tempo. Det tog några veckor innan jag vande mig men sen lossnade det. Första matchen fick jag dessutom göra mål och det underlättade mycket för självförtroendet. Sen rullade det bara på.
Var det givet att det skulle bli Rosengård, eller fanns det andra alternativ med i bilden också?
- Det fanns några. Men Rosengård hade jag haft kontakt med tidigare. Jag kände ändå att det var rätt steg. Jag pratade med tränaren och Therese Sjögran (sportchef), och det kändes som de hade en plan för hur de ville spela mig och det kändes rätt så sjävklart.
Fanns det andra bud i allsvenskan, men även från utlandet?
- Det var både och. Men det var Rosengård som jag ställde in mig ganska så snabbt på. Det kändes rätt.
Hur jobbigt var det att lämna Växjö? Du var där många säsonger och var med och tog upp dem från division 1 till allsvenskan.
- Det var jättejobbigt var det. Jag visste att det var på gång med Rosengård några veckor innan. Så att försöka hålla fokus i Växjö då och sen veta att man snart skulle byta klubb var rätt tufft. Att säga hejdå var också jobbigt. Det var tufft faktiskt.
Är flytten till Rosengård det jobbigaste beslutet du har behövt fatta?
- Det tror jag var när jag bytte till Växjö. Jag tyckte då att det var ett väldigt stort steg. Att jag skulle börja pendla, jag hade precis börjat gymnasiet i Värnamo också. Det var ett stort steg tyckte jag då.
- Samtidigt var det nog det jag behövde göra, att satsa fullt ut på fotbollen. I RÅs (Bredaryds damlag) hade vi vunnit division 2 med, då fick vi en plats i division 1 och många ville inte att vi skulle tacka ja till den platsen, utan fortsätta spela division 2. Jag var 17, skulle fylla 18, och kände att jag behövde ta det steget. Jag märkte av det när jag var med på landslagssamlingar och sådant med, jag kände att det var dags. Men det var också tufft att lämna RÅs kom jag ihåg.
Efter Fotbollsgalan i år, när priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare togs emot, nämnde Anvegård att hon var tvungen att nypa sig själv lite i armen efter säsongen som hon upplevt. Nu har det gått ett tag sedan dess, 22-åringen har fått lite distans till det. Hur hon själv ser tillbaka på 2019?
- Det är klart att med både VM-brons och SM-guld så har det varit en väldigt bra säsong. Man trodde väl kanske inte riktigt det i början när det gick lite sådär för både mig och med laget i Växjö. Men sen hur det utvecklades, under sommaren och efter sommaren, det var över mina förväntningar helt klart.
Vi pratar alltså VM-brons, SM-guld, vinnare av skytteligan och MVP. Vid 22 års ålder. Trodde 17-åriga Anna på detta?
- Nej, det gjorde jag väl inte riktigt. Jag har aldrig haft sådana mål att ”då ska jag göra det och då ska jag göra det”. Utan jag har i stället haft realistiska mål att jag vill spela i allsvenskan och förhoppningsvis spela i landslaget. Jag har nog de kraven inåt på mig själv, men utåt håller jag ner förväntningarna lite.
Två andra som inte riktigt heller trodde att succéspelaren skulle vara där hon är i dag är mamma Eva och pappa Patric.
- Det trodde man inte riktigt. Man tänkte att går allt som hon vill kommer hon såklart spela på en hög nivå, men kanske inte riktigt så här med landslaget, priser och så, säger Eva.
- Samtidigt, när hon växte upp, man såg aldrig någon spelare som var bättre. När hon kom till Växjö var hon direkt bäst i laget i division 1, sen tycker jag att hon var det under hennes tid där, säger Patric.
Varför tror ni att hon i dag är en av Sveriges bästa fotbollsspelare?
- Hon har väl det som behövs. Hon har i princip inte varit skadad heller. I Växjö missade hon en match per säsong på fyra säsonger. Det har aldrig varit någon allvarlig skada så, det är viktigt. Sen är det vinnarskallen, målmedvetenheten, envisheten. Hon fattade från början att man måste träna ordentligt också, säger Patric.
Eva fyller i:
- Det är bara fotboll i huvudet, hon satsade allt på det, säger Eva.
Vad känner ni som föräldrar när hon har haft det året som hon har haft?
- Jag sa det till Patric i går: ”vad svarar vi nu när han kommer fråga detta?”, haha. Man är såklart jätteglad, men det är också väldigt overkligt när du rabblar upp alla grejer som hon har gjort det här året. Man trodde ju att hon skulle satsa på fotbollen och att det skulle gå bra, men kanske inte riktigt så här bra, säger Eva och fortsätter:
- När man ser henne på tv och så kan man inte fatta att det är ens barn. Som den gången man såg henne mot USA då hon gjorde två mål. Då tänker man att det är vår Anna som springer där. Det är fantastiskt roligt.
Tillbaka till Anna igen. 2019 har varit ett fantastiskt år för anfallaren med titlar, medaljer och individuella priser. Men att rangordna utmärkelserna är desto svårare.
- Det är svårt. VM-bronset var med landslaget. Och att jämföra det med SM-guldet som var med klubblaget är väldigt svårt. Det är dels två olika lag och sen är det två saker jag aldrig har upplevt tidigare. Det är nästan så att VM-bronset slår SM-guldet. Det var riktigt häftigt. Det blev så stort. SM-guldet blev kanske inte så utbrett, VM-bronset var överallt kändes det som.
Hur var det att kliva ut på Götaplatsen i somras?
- Obeskrivligt. Vi trodde inte det skulle vara så mycket folk men när vi började åka såg vi att det var folk överallt. Vi fattade knappt vad som hände. Det gör jag gärna om igen. Nu har man såklart smält det lite, men samtidigt känds det ändå lite overkligt när man ser tillbaka på det.
Du har ju faktiskt ytterligare en titel i år, som många kanske inte känner till. Du blev utsedd till ”Årets Bredarydsbo” här i hembygden. Vad betyder ett sådant pris för dig, med tanke på allt du varit med om i år?
- Det är på ett litet speciellt sätt. Det är härifrån man kommer. Visst att det är häftigt att vinna skytteligan och så, men det här är ändå mer personligt. Jag som är väldigt hemmakär, det blir väldigt känslosamt. Jag kunde inte vara där själv tyvärr, mamma fick ta emot priset, men det var många som hörde av sig. Det var väldigt fint.
Dock så blev du ju, efter mottagandet på Götaplatsen, mottagen vid torget utanför ICA här i Bredaryd. Hur var det?
- Det var…Götaplatsen var overkligt, men det här kändes också häftigt. Det var gamla dagisfröknar och lärare som kom fram. Det kändes så…inte konstigt, men jag är ju fortfarande bara Anna och för dem är jag någon som har vunnit VM-brons. Det blir svårt att sätta sig in i det. För mig är det bara min gamla dagisfröken som det är kul att se – medan de är överlyckliga för min skull. Det var väldigt känslosamt.
Känner du att du kan vara dig själv, ”vanliga Anna”, när du är hemma i Bredaryd?
- För nästan alla som bor här har jag nästan alltid varit Anna som har spelat fotboll. Och det är ju jag. Det är klart att det blir mycket snack om fotbollen, det är jättekul att folk bryr sig. Men jag som kanske inte gillar att stå i rampljuset, det hade varit skönt om folk hade frågat om annat också. Men jag ska inte klaga, det är det här jag har drömt om.
Känner du överlag att det är jobbigt med intervjuer? Det är ju en del av yrket.
- Det har väl blivit bättre under åren, men det är väl fortfarande något som måste göras. Jag vet inte vad jag ska säga, men det finns roligare saker att göra, haha. Jag håller mig hellre i bakgrunden, men det är såklart jättekul att folk vill göra intervjuer om en så jag ska inte klaga.
2019 är snart över, 2020 tar vid – och Anvegård har redan nu börjat måla upp ett scenario om hur hon vill att det nya decenniet ska börja.
- Närmast är ju OS och det vill jag bli uttagen till. I klubblaget är det att ta SM-guld ytterligare en gång och göra bra ifrån sig i Champions League. Individuellt hoppas man på att göra mål och fortsätta hjälpa klubben. Sen förhoppningsvis, längre fram, är det klart att man vill spela i någon storklubb i Europa. Men vi får se när det blir.
Vilken klubb skulle det vara i så fall, om du får välja helt fritt?
- Barcelona. Jag är Barcelona-fan.
Det är den som gäller helt enkelt?
- Det är klart att jag är öppen för andra lag också.
Lyon skulle kanske vara helt okej det med?
- Det skulle vara helt okej. Men jag som har varit Barca-fan sen jag var sju, åtta år. Det hade varit superhäftigt. Men Lyon, Wolfsburg. Det hade också varit häftigt såklart.
På tal om framtid, går det att tänka så långt i dagsläget? Ditt kontrakt med Rosengård löper ut sommaren 2021.
- Det känns rätt så långt fram. Men samtidigt är det ju nästa säsong och sen är man nästan där. Men jag försöker hålla fokus här och nu, det är ändå ett och ett halvt år kvar. Jag håller mig här och nu.
- Jag har ingen plan över framtiden så. Då hade jag känt mig stressad. Det får ta den tid det tar och det har fungerat bra hittills. Jag ser ingen anledning att ändra på det.
Vad är det som krävs för din del för att flytta utomlands sen?
- Att det är en klubb som är tydlig hur jag skulle passa i deras spelsätt, hur de ska använda mig. Att deras spelidé är något jag står bakom.
Kortsiktiga och långsiktiga mål, är det något du jobbar med?
- Det gör jag absolut. Under säsongen har man vissa mål och även under matcher att man vill göra vissa saker. Det är mål överallt, hela tiden, haha.
Att bli den bästa spelaren i Sverige, har du den typen av mål också?
- Det är väl klart att man alltid drömt om att bli en av de bästa. Det är väl inget jag skulle säga i en intervju att jag vill bli bäst i Sverige, utan jag vill kanske hellre hålla ner förväntningarna. Inombords har jag väldigt mycket mål och de är höga.
Hur ser de ut då?
- Nu när man ändå känner att man tagit nästa steg i landslaget och klubblaget, närmaste realistiska mål kanske är att bli Sverige bästa forward. Men det är ju rätt tuff konkurrens också.
Vilka spelare behöver du passera för att bli det?
- Kosse (Kosovare Asllani) vann ju det det här året. Hon har varit riktigt bra i landslaget det här året tycker jag. Rolfö (Fridolina), när hon är skadefri, tycker jag också är en av de absolut bästa.
2019 blev som det blev, succéartat skulle man kunna kalla det – och fram till 22 års ålder har Anvegård varit fri från skador och det mesta har, som hon själv sa: ”flutit på” så här långt i karriären. Trots sin unga ålder så har anfallaren ändå stött på motgångar, det har funnits stunder när hon har tvekat på sig själv.
- Det har gått väldigt bra, det har bara rullat på. Men i början av detta året när vi inte vann några matcher i Växjö, jag gjorde inte mål de första matcherna och så var det precis innan VM, man ville prestera. Då var det rätt så tufft för alla i laget, men även personligen.
- Det var väldigt mycket fokus på VM och den uttagningen, man ville komma med. Det tog upp mycket av tankarna då, att man inte skulle bli uttagen. Sen var det frustrerande att inte få ut det man vet att man kan få ut. Det var tufft att inte kunna hjälpa laget med, när de låg långt ner i tabellen. Men jag har alltid varit ambitiös, det är bara att bita ihop och jobba vidare.
Svagheter, har du ens några sådana?
- Det finns det. Jag brukar säga att teknik och spelförståelse är mina styrkor, resten är saker jag behöver jobba på. Innan var det i alla fall försvarsspel men jag tycker jag har blivit bättre där. Men absolut finns det saker att förbättra.
Kan du känna att du har missat saker när fotbollen har tagit upp all din tid?
- Du blir ju låst när allt kretsar kring fotbollen, men de sakerna jag har fått uppleva, jag är bara 22, med VM och spelat landskamper över nästan hela världen. Det är inte många 22-åringar som har gjort det om man till exempel inte spelar fotboll, så det hade jag inte bytt ut mot något annat. Det är inte bara träna, träna utan det är mycket utöver det med. Sen kanske det är svårt för någon utomstående att förstå att det inte bara är fotboll utan att det är mycket annat också.
Om du inte hade blivit fotbollsspelare då, vad hade du gjort i stället tror du?
- Hålla på med någon annan sport antar jag. Jag spelade innebandy några år och tycker det är väldigt roligt. Överlag tycker jag alla sporter är rätt roliga. Hade jag inte gjort det kanske jag hade pluggat, gjort något ordentligt med livet, haha.
Intressen vid sidan av fotbollen då, vad gör du helst en ledig dag?
- Det blir väldigt mycket fotboll. Sen pluggar jag lite, jag läser en strökurs, idrottspsykologi. Men annars gör jag inte mycket. Det låter hemskt och säga, men man är rätt trött, haha. Det är nästan fotboll dygnet runt, jag kanske borde skaffa mig ett ordentligt intresse där.
Anvegård beskriver sig själv som en lugn person som är väldigt ambitiös och målinriktad. Något som även märks under intervjun. Det är en jordnära 22-åring som 2019 har visat upp sig på allvar för den svenska fotbollspubliken. Efter det här året, om utvecklingen fortsätter som den gör, känns det som att det är en tidsfråga innan anfallaren presenterar sig för en större publik än den svenska. Men oavsett vad som händer i framtiden är rötterna i Bredaryd en plats som alltid kommer finnas nära hjärtat – och Anvegård är tydlig med vad som är viktigast för henne i livet.
- Min familj. Det har man kanske insett de senaste åren, vad de betyder för en. Det och mina vänner är verkligen prio ett och det som jag håller högst.