Batman är precis det som Crystal Palace behöver
Crystal Palace har under hösten visat att man kan spela fin, fartfylld fotboll, med spel på överlappande ytterbackar, med kantspelare som kan utmana och mittfältare som avlossar från distans. Det är smått otroligt att man endast har noterats för 26 gjorda mål, vilket är sämre än Southampton och på samma nivå som Burnley. Det är inte sällan ett dåligt tecken.
För ett par veckor sedan förlorade Crystal Palace mot Watford med 1–2 på hemmagräs, trots att man dominerade bollinnehavet och hade flera farliga målchanser. Men nederlaget mot Javi Gracia var inget undantag utan snarare den regel av tillkortakommanden i den sista tredjedelen som präglat Roy Hodgsons säsong.
I slutet av december tog man hela 31 skott mot Cardiffs 9, i en match som slutade mållöst. Ett par veckor dessförinnan, i 3-1-förlusten mot Brighton, hade man hela 18 avslutsförsök.
Varje år är det ett par lag som inte motsvarar förväntningarna. I Leicesters fall kan man peka på den unga snittåldern för att få förståelse kring varför det ser ut som det gör. Men Crystal Palace kan varken gömma sig bakom skador eller felrekryteringar: man visste redan i somras att man behövde få in en naturlig målskytt för att kunna avlasta kantspelarna och göra fler enkla mål som skulle resultera i fler enkla poäng.
Nej, Jordan Ayew var inte ett helhjärtat försök att lösa lagets anfallsproblem.
Så hur resonerade Crystal Palace egentligen? Det här är ju ett nygammalt problem: förra säsongen blev Luka Milivojevic lagets bästa målskytt i ligan med tio mål, varav sju på straff.
Men man gick ändå in i årets säsong med Connor Wickham, Christian Benteke och Ayew som roterande anfallsalternativ. Trion har tillsammans mäktat med ett ligamål den här säsongen - och även i år leder mittfältaren Milivojevic den interna skytteligan med sju gjorda mål. Sex av dessa är straffmål.
Michy Batshuayi är därför en direkt nödvändig förstärkning.
Så vem är denna 25-åring?
Han anlände till Chelsea sommaren 2016, men har sedan dess varit utlånad till Dortmund och Valencia. Tiden i Tyskland blev lyckad för Batshuayi, som stod för åtta poäng på tio matcher, men under hösten har det gått desto tyngre i ett kaotiskt Valencia.
Om den lyckade debuten var försmak för vad som komma skall kan supportrarna på Selhurst Park skatta sig lyckliga.
Är Silva rätt man för jobbet i Everton?
I England pågår det en hätsk debatt kring Evertons tillkortakommanden och Marco Silvas framtid på Goodison Park.
Vi kan konstatera att Everton inte alls har levt upp till högt ställda förväntningarna, och i stället för att ha tagit nästa steg under Silva ser det ut som att man både stagnerat och spelarna tappat tron på det man gör. Det var inte alls det här man hade sett framför sig när man lyckades få Silva att bråka sig bort från Watford och komma till Everton.
I onsdags åkte man på en ny förlust: den här gången mot Manchester City på hemmaplan. Efter matchen var det en någorlunda nöjd Marco Silva som pratade med pressen. Han menade, bland annat, att Everton kunde ta med sig flera positiva saker från förlusten.
Everton och City är självklart inte på samma nivå och visst gjorde man en av sina bästa insatser på länge, men det är också talande för situationen i sig när lagets tränare är någorlunda nöjd efter en förlust på Goodison Park.
Å ena sidan menar flera experter att Silvas Everton brister i engagemang och motivation. Silva, å sin sida, hävdar att det är spelarnas jobb att motivera sig själva och inte upp till honom.
Men är inte det tränares jobb att säkerhetsställa att spelarna gör det som förväntas?
Ian Wright, som spelade i Arsenal under 1990-talet och som numera är expert i brittiska fotbollssändningar, pekade på Evertons oproportionerligt höga andel individuella misstag som resulterat i insläppta mål den senaste tiden som en stor orsak till att det ser ut som det gör. Han menar att Silva behöver tid.
Wright kanske har en poäng - men visst hade det varit lättare att försvara Silva om det fanns minsta lilla vision eller framsteg att välvilligt peka på?
City v Chelsea - Guardiolas nyckelvecka i titelstriden
Jag tror inte att vi ska underskatta betydelsen av en City-vinst mot Chelsea. Kanske inte främst poängmässigt, utan snarare moraliskt. Kanske inte främst för City, utan snarare för Liverpool.
Vilket styrkebesked det hade varit - och vilken passning det hade varit till Jürgen Klopps Liverpool.
För en dryg vecka sedan såg det annorlunda ut. City skulle, som ligatvåa och med fyra poäng upp till ligaledarna, ställas mot Arsenal, Everton och Chelsea. Liverpool skulle bara åka till London Stadium för att städa av West Ham innan Bournemouth kom på besök i helgen.
City har tagit två imponerande vinster och ska på söndag avsluta en hektisk fotbollsvecka med ännu en trepoängare. Både Raheem Sterling och Kevin De Bruyne vilades i stora delar av onsdagens match och ser ut att vara redo mot Chelsea, som i sin tur skulle må bra av att få med sig ett bra resultat med tanke på att konkurrenterna om fjärdeplatsen förväntas ta full pott.
Kan Maurizio Sarri upprepa höstens bragd?
Leicester jagar revansch på kliniskt Tottenham
Unga Leicester har under hösten fått motta kritik för sitt ”tråkiga” spel. Fansen blickar tillbaka på åren med Claudio Ranieri vid rodret, då man stod som ligasegrare och spelade en flödande, elektrisk omställningsfotboll, och inser att saker inte är sig likt under riskminimerande Claude Puels ledning.
Visst, Leicester har inte kommit upp på den nivå som de senaste årens prestationer gett upphov till. Men frågan är om Puel inte sitter mer säkert än vad vi tror? Det är ju trots allt ledningens beslut att bygga ett ungt lag som till stora delar ligger som grund för den ojämna resultatraden.
Den 8 december, ett par veckor innan Leicester både slog Chelsea och Manchester City, kom Tottenham på besök på King Power Stadium. Hemmalaget spelade en fantastiskt fin fotboll, allt som oftast med James Maddison som utgångspunkt i speluppbyggnaden, men åkte ändå på en 2–0-förlust.
Claude Puel menade att man inte förtjänade att förlora. Mauricio Pochettino var desto mer nöjd och lyfte lagets förmåga att få med sig positiva resultat även när man inte spelar på topp.
I helgen kan Puel få revansch. Ett förhållandevis motståndskraftigt Tottenham saknar flera viktiga pjäser - och det hade inte förvånat mig om Leicester blir första lag att på allvar utnyttja Tottenhams skadesituation.
Ligans kanske mest ojämna lag gästar Anfield
Vilket Bournemouth bjuds tittarna på den här helgen? Det där storspelande laget som i sina bästa stunder kan mäta sig med vilken motståndare som helst? Du vet, de som för ett par veckor sedan vann mot Chelsea med hela 4–0. Eller får vi se det där tafatta, oengagerade Bournemouth? Ja, samma lag som tidigare i veckan förlorade mot Cardiff med 2–0.
På 25 omgångar har man endast spelat tre oavgjorda matcher, vilket stärker min bild av att Bournemouth är ligans kanske mest ojämna lag. Antingen storspelar man och vinner eller så går man in i matchen med fel inställning och med en obalanserad taktik.
Andra intressanta spaningar i matchen: Dominic Solanke, som lämnade klubben permanent, och Nathaniel Clyne, som lånades ut under vårsäsongen, är tillbaka på Anfield. Hur välkomnas duon? Både Callum Wilson och David Brooks - Bournemouths två bästa offensiva spelare - missar matchen. Vilka ersätter? Gör Jürgen Klopp några förändringar i sin uppställning? Liverpool har två raka poängtapp i ligaspelet och man har man inte längre råd att tappa, relativt, enkla poäng.