“Mo Salah, you little dancer”
Den brittiska fotbollsbevakningen skiljer sig rätt kraftigt från den svenska motsvarigheten. Match efter match, omgång efter omgång, sitter flera av det brittiska fotbollsarvets mest folkkära profiler, som Gary Neville och Graeme Souness, och analyserar och kommenterar.
Att det finns en efterfrågan råder det inga tvivel om, och visst kittlade det lite extra när ITV för ett par år sedan förde samman Roy Keane och Patrick Vieira för att reda ut 2000-talets mest infekterade och upphaussade hatmöte. Det var likaså ögonöppnande att höra Frank Lampard, Steven Gerrard och Rio Ferdinand diskutera hur förödande rivaliteten mellan Premier League-klubbarna var för stämningen kring landslaget under deras karriärer. I dessa fall är dessa mytomspunna legendarer där i egenskap av att vara just mytomspunna legendarer.
I många fall adderar den brittiska ansatsen ytterligare en dimension, i vissa fall grundar ett möte mellan några av gårdagens största profiler för genuina, dynamiska samtal idag. Men under de senaste veckorna har ett fåtal incidenter startat något av ett uppror mot den uppenbara, och i vissa fall smått bisarra, klubblojaliteten bland brittiska pundits.
Moussa Sissokos avslut seglade visserligen högt över och ut på den närliggande motorvägen M57, men där och då kändes det som att det bara var en tidsfråga innan Tottenham skulle utnyttja den ocean av yta som ett högt stående Liverpool bjöd på. Men Jürgen Klopps chansning skulle ge resultat. Mohamed Salah nådde högst på ett inlägg som via Hugo Lloris och Toby Alderweireld letade sig in i mål. Anfield fullkomligt exploderade. Klopp likaså. Men det gjorde även kommentatorn Jamie Carragher, ja, den forne Liverpool-kaptenen, som i extas utbrast: “Mo Salah, you little dancer.”
Men det slutade inte där. Carragher inledde nämligen sin intervju med Salah efter matchen med: “Jag är väldigt ledsen, men trots att jag försökte att kreditera dig målet har ligan bestämt att det var ett självmål.” Senare i veckan försvarade han sin euforiska reaktion med att han “är ett stort fan och förtvivlat gärna vill att Liverpool vinner ligan”.
I flera veckors tid har Ferdinand, ja, han som med kaptensbindeln runt armen ledde United till en Champions League-vinst våren 2008, gottat sig i klubbens uppryckning. I måndags stod Tony Adams, ja, “Mr Arsenal”, i pressrummet på Emirates med en Arsenal-halsduk vilande på sina axlar.
Jag vet egentligen inte var jag står i frågan, utan följer mest debatten och fenomenet med stort intresse. Man kanske helt enkelt får nöja sig med att pundits kanske främst är där i egenskap av att vara känslostyrda experter med tydliga klubbkopplingar. Vad tycker ni?
Genomgång: Crystal Palace med otrolig straffstatistik
Det räcker egentligen med att titta närmare på två av Crystal Palace senaste ligamatcher för att förstå varför deras säsong ser ut som den gör. För ett par veckor sedan, i 2–1-förlusten mot Brighton, tog man hela 15 avslut mot bortalagets fyra. Som så ofta förr kom lagets mål till från straffpunkten. Spola fram ett par veckor och till hemmamötet med Huddersfield. Då noterades laget för hela 19 avslut, men då lyckades man inte bryta dödläget förrän i den 76:e matchminuten, efter att Wilfried Zaha gått ner och Luka Milivojevic gjort det han gör bäst.
Snacket om den dödliga duon Zaha-Milivojevic gjorde att jag kände mig tvungen att undersöka om Crystal Palace faktiskt tilldelas och förvaltar så många straffar som det sägs. Till undersökningen inkluderade jag några klubbar som ligger i närheten av Palace i tabellen, men även ett par lag från toppskiktet. Statistiken hämtades från Transfermarkt.
De senaste tre säsongerna har Crystal Palace gjort 20 mål från straffpunkten i ligaspelet.
Crystal Palace: 20 straffmål – (2018/19: 9, 2017/18: 7, 2016/17: 4 – 3xPL)
West Ham: 9: (4+2+3 – 3xPL)
Everton: 10: (2+5+3 – 3xPL)
Bournemouth: 11: (4+2+5 – 3xPL)
Newcastle: 5: (1+0+4 – 2xPL, 1xCC)
Southampton: 9: (3+3+3 – 3xPL)
Arsenal: 11: (3+4+4 – 3xPL)
Chelsea: 6: (4+1+1 – 3xPL)
Det är egentligen otroligt hur tydligt lagen skiljer sig åt. Det ger även vind under seglen för den som förespråkar en värvning av Zaha, och betydelsen att ha en klinisk straffskytt i laget.
Vad har förändrats i Özil-gate?
Unai Emery inledde sin sejour i England med att utse Mesut Özil till en av sina fem kaptener, som skulle rotera beroende vem som fanns tillgänglig och förtjänade bindeln. Özil fanns med från start i majoriteten av ligamatcherna under hösten, noterades för tre mål på fyra matcher under en period och såg av allt att döma ut att ha tagit till sig Emerys instruktioner.
Men sen kom petningen mot Bournemouth, som Emery motiverade med att hans uttagning baserades på vilka han trodde kunde matcha motståndarnas “fysik och intensitet”. Känslan var att det rörde sig om något annat. Eller varför ansågs inte Özil, som där och då hade varit kapten i fyra raka ligamatcher mot Leicester, Crystal Palace, Liverpool och Wolves, kompetent nog att möta Bournemouth?
Özil missade de efterföljande tre matcherna med ryggbesvär. Väl tillbaka byttes han ut i halvtid mot Brighton. Ena veckan var han kapten, andra veckan fick han inte ens plats i matchtruppen. Vissa menade att Emery med all tydlighet ville visa att Özil inte hade en framtid i Arsenal, att han inte rättfärdigade sin höga lön. Andra hävdade med bestämdhet att Emerys hantering skulle visa sig kontraproduktiv, då intresserade klubbar skulle börja undra varför han inte får någon speltid.
För en dryg månad sedan kom nästa vändning. Özil fanns med från start i 5–1-vinsten mot Bournemouth, en insats som han krönte med ett mål och en assist. Sedan dess har han funnits med i startelvan i vinstmatcher mot såväl Rennes som Manchester United och Newcastle. I segern mot Newcastle utsågs Özil, som fyller 31 år senare i år, till matchens spelare.
Under den senaste månaden har Özil visat varför han kommer att spela en nyckelroll i Arsenals jakt på en topplacering. Har hans insatser på planen övertygat Emery att behålla stjärnan även över nästa säsong? Det blir intressant att se.
West Ham med fint facit inför mötet på Stamford Bridge
Med två raka trepoängare i ryggen har Chelsea fått en direkt livsnödvändig skjuts inför den stundande säsongsavslutningen. Det går inte att säga om West Ham, som kommer från vad lagets tränare Manuel Pellegrini menade var säsongens sämsta insats (0–2 v Everton).
Men vi vet att West Ham har kvalitet, och att man i sina bästa stunder kan störa vilket laget som helst. Det såg vi för en månad sedan då man plockade poäng av Liverpool. Man har likaså tagit trepoängare mot såväl Arsenal som Manchester United under årets säsong.
West Ham har även visat sig vara något av ett mardrömsmotstånd för Chelsea. I höstens första möte borde man tagit tre poäng, men då såg Andriy Yarmolenko till att missa ett till synes givet mål. Så har det sett ut i flera av de senaste matcherna lagen emellan.
West Ham 0–0 Chelsea (London Stadium, 2018)
Chelsea 1–1 West Ham (Stamford Bridge, 2018)
WH 1–0 Chelsea (London Stadium, 2017)
WH 1–2 Chelsea (London Stadium, 2017)
West H 2–1 Chelsea (London Stadium, 2016)
Leicester blir att räkna med nästa säsong
Att Brendan Rodgers valde att lämna Celtic med en handfull matcher kvar av säsongen kändes konstigt. Att Leicester valde att plocka in Rodgers med tiotalet matcher kvar av vårsäsongen var även det märkligt. Men in kom han. Och tur var väl det.
Inför helgens omgång har Leicester tagit tre raka vinster. Att laget plötsligt har sjundeplatsen inom räckhåll är en framgång i sig, men det är snarare på sättet laget har anammat Rodgers filosofi som gör att jag inte kan tro något annat än att Leicester blir att räkna med nästa säsong.
Under den senaste veckan har flera tongivande spelare öst beröm över Rodgers och stämningen i laget. Två av dem är Jamie Vardy och Wilfred Ndidi.
Vardy sade, till klubbens hemsida, att vinsten mot Bournemouth visade prov på exakt det som man hade tränat på under de senaste veckorna, och att han “är glad att han nu fått med sig även resterande spelare att spela med ett intensivt presspel”. Ndidi tillade att “alla är glada”, och att han är nöjd med Rodgers spelsätt och lagets fina form.
Rodgers ska få en full försäsong för att verkligen kunna sätta sin prägel på laget. Unga spelare som Harvey Barnes och James Maddison lär ta ytterligare kliv i sin utveckling, samtidigt kommer talangfulle Filip Benkovic tillbaka från sin lånesejour i Skottland. Nu gäller det bara att stå på sig när storklubbarna visar intresse för Ben Chilwell - och lyckas man bara köpa loss inlånade Youri Tielemans hade i alla fall jag inte varit förvånad om Leicester är med och utmanar om plats 6–8 nästa säsong.