Slaget mellan Premier League-giganterna
Manchester Citys fjolårssäsong satte igång diskussionen om Pep Guardiolas lagbygge var det bästa vi någonsin skådat inom den engelska fotbollen. FourFourTwo-journalisten Michael Cox menade att så var fallet. Andra journalister värderade Invinciblesoch Chelseas notering från 2005 högre. Vad vi däremot kan slå fast är att City tog fler poäng och noterades för fler gjorda mål än vad något annat lag tidigare gjort.
Under samma period gick Liverpool hela vägen till final i Champions League, spelade sin bästa fotboll på över ett årtionde och kunde peka på en rad träffsäkra spelarrekryteringar.
På söndag gästar Liverpool Etihad Stadium. Guardiola mot Klopp. Ligaettan mot den jagande ligatvåan. Milner återkomst till Eastlands. Manchester City kommer säkerligen vara revanschsuget efter vårens resultat mot just Liverpool, då Klopp gick vinnande ur samtliga möten (4–3, 3–0, 2–1).
Det finns ett stort frågetecken kring Liverpools fysiska status efter den senaste månadens hårda matchande. I förra helgen gästade man Stamford Bridge - det andra mötet med Chelsea på fyra dagar - och så sent som i onsdags ställdes man mot Napoli. Under samma period har City spelat mot Oxford, Brighton och Hoffenheim.
Karriärens viktigaste match för Mourinho
Kim Källström menade att han delade in sin karriär i två delar: den första då han tränade för att bli bättre, den andra då han tränade för att inte bli sämre. Så småningom insåg den meriterade landslagssvensken att tiden hade hunnit ikapp honom, att kroppen inte var det den en gång var.
För en spelare är det oftast kroppen som talar om när karriären närmar sig sitt slut. En tränares framtidsutsikt bedöms snarare på dennes förmåga att följa med i utvecklingen, att inte envist fastna i förlegade sanningar och filosofier.
Jose Mourinho var länge en nyskapare, vars fotbollsfilosofi tvingade andra tränarkollegor att genomgå förändring eller se sig förbiåkta. Så är inte längre fallet.
Mourinho presenterade sig för den breda publiken i samband med att hans Porto gick hela vägen i Champions League säsongen 2003/04. På två år hade den frispråkige portugisen tagit ett sladdrande Porto till toppen av den inhemska ligan och dubbla cuptriumfer i Europa. Den efterföljande sommaren lämnade han för storsatsande Chelsea. Mourinho ansågs, där och då, vara en revolutionär. Mourinho var unik, han låg i framkant. Ett sammansvetsat Chelsea satte rekord efter rekord, tog ligatitlar på löpande band och demontränaren kunde stoltsera med att han aldrig förlorade i ligaspelet på hemmaplan under sina tre år på Stamford Bridge.
Mourinho skördade framgångar i såväl Chelsea som i Inter, Real Madrid och i sin återkomst i Premier League. Men han blev aldrig vidare långvarig i någotdera av klubbadresserna. I vissa fall gjorde spelarna revolt, i andra fick ägarna till slut nog. Många har vittnat om att man tolererade Mourinho så länge som att hans lag gjorde bra ifrån sig på planen.
En, relativt, sargad Mourinho kom till Manchester sommaren 2016. United var, efter flera år av sportslig irrelevans, i stort behov att komma ut på den stora scenen igen; klubbens vd Ed Woodward ansåg att varumärket Mourinho var exakt det man behövde för att kunna upprätthålla varumärket Manchester United.
Men de absoluta framgångarna lyste med sin frånvaro. Man parkerar för närvarande i mitten av tabellen, med tio poäng på de inledande sju matcherna. I den senaste ligaomgången åkte man på en 3–1-förlust mot West Ham, och i veckan fick man endast med sig en poäng i hemmamötet med Valencia.
På lördag står Newcastle för motståndet på Old Trafford, och i brittiska medier spekuleras det att ett nytt bottennapp för United kan resultera i att Mourinho får sparken. United kommer så småningom att resa sig. Få andra klubbar kan mäta sig med deras dragningskraft och ekonomiska resurser. Men vad händer med Mourinho?
Jag har svårt att se någon av de andra storklubbarna i PL testa lyckan. PSG? Kanske. Det hade väl varit om någon av Milano-klubbarna gjorde ett desperat försök under portugisens vägledning. En kort sejour med det portugisiska landslaget, kanske?
José Mourinhos dagar i Manchester United är räknade, och möjligen kan han vara arbetslös vid helgens slut. Förlust mot Newcastle och frågan är om han inte har halkat så långt ut på Källström-skalan att det kan vara det sista vi ser av Mourinho i den absoluta toppen? Vid vinst får han, troligtvis, möjligheten att försöka täppa igen hålen på den läckande United-skutan under landslagsuppehållet.
Jag vågar påstå att lördagens möte med Newcastle är Mourinhos viktigaste match i karriären.
Investerade 500 miljoner kronor - har nu börjat betala tillbaka
Det faktum att Everton investerade motsvarande en halv miljard kronor för en då 27-årig Swansea-mittfältare var talande för pengarna som finns inom den engelska högstaligan.
Everton rättfärdigade köpet av Gylfi Sigurdsson med att han kunde vara skillnaden mellan en topplacering och en plats på den nedre halvan. För Swansea var försäljningen, trots den absurda summan, en missräkning då den efterföljande nedflyttningen innebar att man gick bet på lukrativa tv-avtal och sponsorintäkter.
Det blev till slut en åttondeplats i ligan, men varken Everton eller Sigurdsson kan vara vidare nöjda med säsongen som gick. En katastrofal höstsäsong gjorde att man inte gav sig själva chansen att utmana de stora drakarna i kampen om Europaplatserna.
Men man kan redan nu se att Sigurdsson kommit in i årets säsong på ett bättre sätt. På de inledande sju omgångarna har den offensiva mittfältaren mäktat med tre mål och en målgivande passning. Men man får så mycket mer än mål och assist med Sigurdsson på plan - hans precisa passningar gör att man får ut mer av djupledslöpande Theo Walcott och Dominic Calvert-Lewin; hans förmåga att bryta sig loss från bevakning underlättar för Idrissa Gueye och Tom Davies i uppbyggnadsspelet.
I förra helgen var Sigurdsson fenomenal. Han brände visserligen en straff i matchinledningen, men han reste sig och visade sitt värde två gånger om. Hans första mål var ett påpassligt skott, och i matchens slutskede putsade han till siffrorna med ett fint avslut. Veckan dessförinnan, i mötet med Arsenal på Emirates Stadium, serverade han anfallskollegorna med åtskilliga genomskärare.
Watford är i toppen för att stanna - tufft möte på Vicarage Road
Watfords höstsäsong kan inte rubriceras som något annat än en stor framgång. Man parkerar så högt upp som på sjätte plats i tabellen, men frågan är om det ändå inte är i underkant.
Klubben inledde säsongen med fem trepoängare i följd, Will Huges infriade högt ställda förväntningar, Roberto Pereyra var målfarlig och anfallslösningen André Gray och Troy Deeney såg väloljad ut.
I den sjätte omgången förlorande Watford mot Manchester United. Det följdes upp av ett onödigt poängtapp mot Fulham, som räddades av Aleksandr Mitrovic briljans, och ytterligare en förlust mot Arsenal.
Förlusten mot Arsenal var en stor missräkning. Den defensiva mittfältsduon Etienne Capoue och Abdoulaye Doucouré var omutbara, José Holebas var ett ständigt hot på vänsterkanten och visst borde man ha kunnat förvalta den drös av lägen man fick i den andra halvleken? Den gången blev ett energiskt inhopp av Alex Iwobi och en storspelande Bernd Leno tungan på vågen.
Watford kommer att resa sig. Gör man det redan på lördag i hemmamatchen mot formstarka Bournemouth?
Morata eller Giroud?
Jag tycker att det ofta är orättvist och missvisande när medier och tyckare formerar hypotetiska lag, där målgöraren eller spelfördelaren eller backstjärnan plockats bort. Ofta görs detta för att förtydliga en viss spelares betydelse, men även för att gestalta brister hos dennes lagkamrater.
Jag kommer ihåg hur ofta det påtalades att Arsenal inte skulle haft en chans om det inte hade varit för Robin van Persie säsongen 2011/12. Eller hur viktig Harry Kane är för Tottenham. Eller vad Luis Suárez målskytte betydde för Liverpool.
Jag var på plats på London Stadium när West Ham och Chelsea kryssade (0–0) för ett par veckor sedan. I torsdags såg jag Chelsea ta sin andra seger i Europa League, i uddamålsvinsten mot Vidi hemma på Stamford Bridge.
Å ena sidan har den senaste månaden var en enda långt påminnelse vilken fantastisk fotbollsspelare Eden Hazard är, å andra sidan kan man ifrågasätta bristen på hjälp i anfallsspelet han får av sina lagkamrater. Det var en sekvens i matchen mot Vidi som sammanfattade hur det ibland ser ut i Chelsea: hur Hazard drev förbi en, två, tre försvarare, skottfintade förbi en fjärde och serverade en oförberedd Ross Barkley, som ramlade i skottögonblicket.
Hazard kommer säkerligen hålla samma höga nivå säsongen ut, men för att Chelsea ska nå en topplacering måste han få mer understöd. Willian, som vi vet besitter en hög högstanivå, ser allt som oftast ointresserad ut; Olivier Girouds bristande snabbhet ställer högre krav på andra spelare att erbjuda alternativ i djupled; och frågan är om Alvaro Morata någonsin lever upp till sin prislapp?