Vem bryr sig om titlar om det inte är roligt att följa sitt lag?
Om vi kokar ner proffsfotbollen så att endast det mest grundläggande återstår, då kommer vi i botten av den Breaking Bad-inspirerade destilleringskolven finna en ensam och avslöjande atomkärna. Den ska kunna förklara allt. Syftet med fotbollen. Anledningen till att vi fortsätter år efter år. Många vill nog få det till att det just är det svartvita som gör elitidrott till elitidrott.
Framgång mäts nämligen i titlar. Allt det andra blir sekundärt och därmed sånt som breddidrotten kan ägna sig åt.
Personligen tycker jag att händelseförloppet som utspelat sig i området längs Seven Sisters Road ner till Holloway Road i norra London vittnar om att fansens sanning inte kunde vara mer avlägsen. Åtminstone för de allra, allra flesta.
Visst försöker lag som Arsenal, Tottenham, Everton, Watford, Leeds, med fler, bli bättre varje säsong. Men i slutändan kommer det bara finnas en enda vinnare. När Premier League utkämpas mellan Manchester City, som leds av Pep Guardiola, och Jürgen Klopps sanslöst kompetenta Liverpool, då säger det sig självt att resterande lag inte kommer att kunna mäta sig. Om Manchester United och Chelsea har möjligheten att köpa bottenlagens bästa spelare och erbjuda det dubbla i lön, hur ska då dessa sönderköpta och ekonomiskt underlägsna lag kunna komma ikapp och åstadkomma det enda som sägs betyda någonting?
Vi tar oss tillbaka till Tottenham och Arsenal. José Mourinho togs in med tanken att Spurs skulle ta nästa steg och äntligen ta den där titeln som Mauricio Pochettino inte lyckades med. Det är långt över min lön att förstå hur det ska fungera, men kanske har klubbens chanser till att gå långt och vinna en inhemsk titel ökat nämnvärt med en riskminimerande tränare istället för en taktiskt mindre slipad motsvarighet i Pochettino.
Men vem bryr sig?
Att följa en klubb är mer mångfacetterat än så.
Arsène Wengers visade under sina sista år att några inhemska titlar snarare kan överskugga andra underliggande problem. Samtidigt som Arsenal spelade sämre och sämre, men alltjämt räddades av en och annan prestation i FA-cupen, spelade Spurs bättre och bättre under Pochettino. Visst fick Tottenham-supportrarna ta en och annan gliring för uteblivna titlar, men många kände sig nog bekväma med utvecklingen.
Det är fortfarande för tidigt att utvärdera, men det känns som att vi håller på att se något liknande, om än det motsatta denna gång, i Tottenham och Arsenal. Det kommer kanske inte översättas i Champions League eller några titlar än, men det är enkelt att se att Mikel Arteta har en plan. Supportrarna har han med sig. De kan äntligen identifiera och förlika sig med projektet. Det är okomplicerat att gå på matcher igen.
Annat tonläge råder i Tottenham. Visst har man flera tunga skador, men fjolårets CL-finalist har i flera matcher på sistone saknat matchplan och förtroende för den egna förmågan. Chanserna till att vinna den där efterlängtade titeln har kanske förbättrats något med Mourinho, men hade ens det berättigat det vi idag ser? Tveksamt.
Osäkert kring Liverpools ligatitel
Först och främst, dagar som dessa känns fotbollen, det sportsliga och en ligatitel hit eller dit väldigt sekundärt. För människor runt om i världen är det en kamp på liv och död. Punkt. För det andra, sättet som COVID-19 sprider sig på gör att ingen riktigt vet vad som kommer att hända. Inga långtgående beslut är tagna.
Det känns milslångt bort, men det kan bli så att Premier League återupptas och avslutas inför tomma läktare. Men med fler och fler insjuknade ledare och spelare känns det allt mer avlägset. Det kan också bli så att säsongen avslutas, vilket kommer att kräva tuffa beslut om fortsättningen. I Storbritannien pågår intensiva diskussioner om hur man ska förhålla sig till säsongsavslutningen, inte minst debatten om Liverpool förtjänar att koras mästare om det inte blir någon fortsättning.
Det känns hårt, men var jag än vrider och vänder mig känns ett sådant scenario allt mer osannolikt. Det känns också som att det exempel som Bundesliga väntas sätta eventuellt kan bli det förödande prejudikat som tidigare inte har funnits.
För om Liverpool tilldelas ligatiteln med argumentet att dagens läge får bli sluttabellen, då tar man ifrån lag som Bournemouth, som ligger blott ett mål under strecket, möjligheten att kämpa om att stanna kvar. På samma sätt som att det inte hade varit rättvist mot Liverpool hade det definitivt inte varit rättvist mot lagen som tvingas ner trots att två månader återstår.
Det är inte heller så att man bara kan flytta fram säsongen och fortsätta långt senare, både för att vi inte vad som händer med COVID-19 och då dessutom hade försvårat för Uefa och de europeiska ligorna att ligga i fas med varandra.
På samma sätt som denna argumentation inte känns rättvis mot Liverpool, det hade inte varit rättvist mot Sheffield United, som plötsligt skulle få klara sig utan Dean Henderson vars lånekontrakt löper ut i sommar. Och hur ställer sig Chelsea till att eventuellt avsluta säsongen utan spelare som Willian och Pedro, som sitter på utgående kontrakt?
Telegraph avslöjade tidigare i februari att den brittiska regeringen skulle överväga att avsluta säsongen om läget förvärrades. Man vinklade det hela kring att Liverpool då kunde bli av med en ligatitel som var så gott som säkrad. Hela argumentationen byggde på att ett liknande beslut aldrig har fattats och att det därför rådde stor osäkerhet.
Det har därför varit intressant att följa rapporteringen och utvecklingen i Tyskland. Samstämmiga uppgifter verkar tala för att man först och främst ska vänta och se vad Uefa kommer fram till på ett möte i nästa vecka, för att sedan eventuellt avsluta årets säsong. Enligt dessa uppgifter väntas man inte dela ut någon ligatitel, ingen degradering äger rum samtidigt som två lag från andradivisionen flyttas upp till en utökad förstadivision.
Det kommer alltid vara mycket spekulationer, men tanken som verkar samla kraft i Tyskland kan bli det prejudikat som Telegraph för några veckor sedan menade inte fanns.
För många är situationen förödande. Många har det oändligt mycket värre. Men det skadar samtidigt inte att skänka en tanke till Liverpool - som stad, klubb och dess fans - som verkar få sin drömsäsong grusad på ett eller annat sätt.
Oxlade-Chamberlain med det där lilla extra
Fjolårets CL-vinnare fick ett tidigt respass i årets upplaga, efter veckans förlust mot Atlético Madrid på Anfield. En besvikelse så klart, men samtidigt svårt att klandra prestationen. Liverpool gjorde inte sina bästa matcher, men man mötte samtidigt ett sanslöst disciplinerat motstånd som gjorde det mesta av omställningarna som kom deras väg.
Jag vill säga att det till och med fanns flera positiva bitar att ta med sig.
Alex Oxlade-Chamberlain togs in i hetluften och placerades till höger i Liverpools trea på mittfältet. Att han tog plats i Fabinhos ställe innebar att man förlorade vissa aspekter i speluppbyggnaden och i hur man formerar sig i defensiven. Men hans intåg visade också vilket sparkapital som finns att tillgå i matcher när motståndet är svårt att bryta ner och då trion längst fram stöter på hård bevakning.
Vid flera tillfällen sökte han sig långt ute till höger och utgjorde ett komplement i kedjan från Alexander-Arnold upp till Salah. Det gjorde att de ordinarie kantspelarna fick mer tid på bollen och ytterligare en spelare som kunde gå på en överlapp. Det var på detta sätt som Liverpools första mål kom till på och som ställde till det så pass mycket att Atlético missade att fånga upp den instormande Wijnaldum.
Det finns såklart mer att önska av Oxlade-Chamberlain, men det är ändå slående vilka unika spetsegenskaper han sitter på. Genombrottskraften, snabbheten och viljan att snabbt gå på avslut gör honom till ett hot mot vilket motstånd som helst.
Positiv känsla i Man United
Den entusiasm som just nu genomsyrar Manchester United är delvis förståelig, delvis anmärkningsvärd med tanke på hur det lät för så lite som en månad sedan. Då skulle det protesteras mot ägarsituationen och att personen som skötte kontakten med sponsorer också var ansvarig för den sportsliga rekryteringen. För att ta United tillbaka till toppen behövdes en riktig tränare med erfarenhet och en historia av att utveckla och förädla, sades det.
Det är inte så att man plötsligt är nöjd med Glazer-familjen eller vd Ed Woodward, men plötsligt verkar det ha infunnit sig en känsla av utveckling.
Något annat hade varit konstigt.
Ole Gunnar Solskjær tog i helgen ännu en seger mot Pep Guardiolas Manchester City. Försvaret var stabilt, mittfältet dynamiskt - och då saknas fortfarande Paul Pogba och Marcus Rashford.
United har elva raka matcher utan förlust och spelar allt bättre. Lagdelarna ser ut att hänga ihop, det verkar finns tro på den egna spelmodellen och samtliga av årets nyförvärv har gått in och bidragit. Vi är nog många som hävdar att United borde hålla koll på, exempelvis, Pochettino innan han tar något annat jobb, men samtidigt känns det fel under en period när Solskjær radar upp allt bättre resultat.
Sakas kontraktssituation
Jag slutar aldrig förvånas över att Bundesliga-klubben Schalke 04 verkar släppa tongivande spelare som bosman varje sommar. Jag är inte tillräckligt insatt för att förstå varför så är fallet, men det ändå anmärkningsvärt hur Alexander Nübel, Max Meyer, Leon Goretzka, Sead Kolasinac och Joel Matip har tillåtits gå utan att klubben kompenserats. Det är hundratals miljoner som bara runnit Schalke mellan fingrarna och sannerligen hämmat klubbens utveckling.
Arsenal är på sätt och vis Storbritanniens motsvarighet till Schalke.
I somras släpptes Aaron Ramsey och Danny Welbeck och sedan tidigare har namn som Jack Wilshere, Santi Cazorla, Lukasz Fabianski och Bacary Sagna lämnat gratis. Bristfälligt planerande och en oförmåga att ta tuffa beslut tidigt har även inneburit att man behövt byta bort Alexis Sanchez och gett Mesut Özil en alldeles för hög lön. Samma sak föranledde att man tvingades släppa Robin van Persie, då hela Premier Leagues bästa anfallare, till Manchester United.
Nu verkar det som att mönstret kan upprepa sig igen. Det var ingen som förutspådde Bukayo Sakas utveckling och startplats i Arsenal redan som 18-åring, men plötsligt har klubbens hetaste spelare blott 15 månader kvar på kontraktet. Under den senaste månaden har det börjat snackas om att Man United och Chelsea är intresserade - och att Arsenal och Saka ligger långt från varandra i förhandlingarna.
Det borde inte vara ett problem för Arsenal, men plötsligt har man ännu ett akut problem att ta itu med.