Vad händer nu, Lampard?
Vid första anblick kändes transferförbudet som ett hårt slag mot Chelsea, som då hade det svårt att stämma under Sarri och som till sommaren skulle tappa Hazard. Efter en stunds övervägande drog jag, tillsammans med flera andra, slutsatsen att det här nog skulle vara bra för Chelsea. En sorts nollställning. Att för första gången sedan 2003, när Abramovitj stormade in på Cobham med oljemiljarder i kofferten, få sänka förväntningarna och inventera i såväl ungdomslag som i “The Loan Army”.
På fredagen gick Cas ut med beskedet att straffet kortas ned till ett fönster. Ja, Pulisic anslöt och Kovacic var registrerad sedan tidigare. Men många befarade det värsta.
Men när vi summerar det senaste halvåret kan vi slå fast att det blev bättre än vad någon hade vågat hoppas på. Jag tror inte att Chelsea hade vågat gå för Lampard om det inte var för förbudet. Det hade nog känts mer lockande med ett prövat namn som garant för en topplacering. Men under förutsättningarna sänktes förväntningarna och Lampards namn, bakgrund och profil utkristalliserade sig tidigt som det bästa alternativet.
Tomori, Mount och Abraham kallades tillbaka, Gilmour fick stanna kvar. Tiotalet spelare lämnade permanent, andra släpptes som bosman. Spelare som Piazon, Baker och Miazga tog nog beskedet som att om chansen inte kom nu, då skulle den nog aldrig komma. Man har även fått någon sorts klarhet i hur man ser på spelare som Christensen, Emerson och Batshuayi, som tidigare blandat och gett men som klubben sett utvecklingspotential i.
Om det inte var för att förväntningarna var så lågt satta finns möjligheten att många av höstens utropstecken inte skulle ha fått lika mycket speltid och således fått samma utveckling. Men så är fallet. Lampard har i lugn och ro kunnat sätta sin prägel på laget, samtidigt som spelare som James, Mount, Abraham, Tomori, Zouma spelats in. När man nu bestämmer sig för att förstärka så kommer ryggraden och modellen vara satt.
Det ska nog sägas, att Lampards jobb möjligen underlättades av att spelarna hade drillats av passningsorienterade Sarri - och att det fanns världsklassunderlag på mittfältet. Men det senaste halvåret har även varit ett enda långt styrkebesked av klubben, med direktören Granovskaia i spetsen, som visat prov på sportslig kompetens och Lampard att han faktiskt verkar vara på riktigt.
Känns inte Howe rätt så klar i Bournemouth?
Bournemouth låg i tredjedivisionen, League One, när Howe kom in för drygt sju år sedan. Sedan dess har hans lag charmat sig igenom två divisioner och på senare år etablerat sig som ett välspelande, om än aningen naivt, mittenlag i PL. Visst har det funnits uppbackning av en förmögen och stundtals involverad ägare, men Bournemouths resa har främst varit en produkt av Howes tränarhantverk.
Men det har för mig varit en känsla som vuxit fram under hösten, inte minst efter i tisdagens förlust mot Palace med tio man, att Howe börjar bli klar i klubben. Det var lagets fjärde raka förlust. Känslan är att något har gått förlorat, som om Howe nu har kommit så långt som bara möjligt med Bournemouth. Som att Howe försökt ta klubben till en nivå man bevisligen inte har underlag för.
Denna känsla har delvis att göra med att Bournemouths framgångar varit större och kommit snabbare än vad någon hade räknat med. Nu har man äntligen fått igenom planer på en träningsanläggning i nivå med andra klubbar i ligan, men när det kommer till hemmaarenan, Dean Court, ligger man fortfarande långt efter. Med sina 11,329 platser finns det 66 arenor med högre kapacitet i Storbritannien. Detta är ett problem som klubben försökt åtgärda, men för tillfället är dessa planer lagda på is.
Det tar tid. Och bristen på framsteg har varit frustrerande.
Nästan alla Bournemouths intäkter går till att få klubben att gå runt. Det är det lag i PL som får in minst pengar via biljettförsäljning. Samtidigt som Arsenal håvade in drygt en miljard kronor så var Bournemouths en tjugondel förra säsongen. Det är kanske inte Arsenal och de andra förväntade topplagen man ska försöka utmana, men man ligger alltjämt hundratals miljoner bakom många av mittenlagen. Det är inte här de allra största pengarna finns att tjäna, men avståndet till många av mittenklubbarna och de bristande framstegen att rätta till problemen är talande för klubbens stagnering. Stannar Howe?
Derby! Kan United fortsätta stark trend?
Ända sedan Solskjaer tog över har Manchester United, gång efter annan, lyckats komma upp i någorlunda förväntad nivå i matcher mot de stora lagen. Det är mot bottenlagen som United misslyckats, i matcher där man förväntats vara bollförande och initiativtagare.
Till helgen väntar ett tufft, tufft bortamöte med Manchester City på Eastlands.
Det kan kanske passa United.
Sedan säsongsstarten har man tagit blott fem vinster. Man inledde hösten med en 4-0-vinst mot Chelsea, genom att ligga lågt och spela på omställningar. Sedan dess har man kunnat räkna hem vinster mot Leicester, svårspelade Brighton och Tottenham. Enpoängarna har kommit mot lag som Arsenal, Wolves, Liverpool och Sheffield United. Att man inte ligger högre upp har främst att göra med att man inte kan ta tag i matcher mot lag som Bournemouth, Newcastle, West Ham och Crystal Palace.
Om det är något som faktiskt oroar är det lagets bortafacit. 6 av 21 poäng är inte tillräckligt bra. Kanske blir det ändring på det ikväll?
Styrkebesked att förlänga med Rodgers
Tajmingen på Rodgers intåg under våravslutningen kändes märkligt. Varför skulle han riskera att grusa sitt arv och lämna ett Celtic som var på väg mot flera titlar? Det var inte så att Leicester inte skulle väntat fram till sommaren - de hade rest sig från den tuffa hösten med Puel och var nu på väg mot en stabil mittenplacering.
Men det har visat sig vara ett genidrag. Rodgers fick möjligheten att gå igenom laget i lugn och ro, samtidigt som han hela tiden experimenterade och värderade lägen för att ha laget redo till höstsäsongen. När sommarfönstret kom hade han, tillsammans med ledningen, identifierat vilka positioner han tyckte skulle förstärkas. Det var som att Rodgers gick in i hösten med en försäsong som sträckt sig från slutet av februari i ryggen.
Leicester har ett väldigt kompetent lag, bestående av smarta värvningar under lång tid. Det tål att upprepas. Men med det sagt har Rodgers gjort ett fantastiskt jobb på kort tid.
Det är inte konstigt att det har snackats om att Tottenham, innan Mourinho-anställningen, och framför allt Arsenal varit intresserade. Visst är Leicester en fantastisk klubb, men jag kan även se mig Rodgers vilja försöka sig på en av de allra största klubbarna igen. Att man då lyckas förlänga med honom till 2025 är ett styrkebesked. Grattis, Leicester!
Omöjligt att förstå sig på Norwich
Man tog sig upp från Championship genom att spela en underhållande, sprudlande fotboll. Men frågan är om man inte borde ha skruvat en aning till årets säsong? Lite pragmatism och vilja att anpassa sig efter motståndet hade nog gjort Farke och Norwich gott.
Det såg vi redan i premiären på Anfield. Kanske räknade Norwich med att förlora oavsett och då ändå kunde ta sig an bataljen som om det vore en experimenterande försäsongsmatch? Varför skulle man annars försöka spela ut och upp från det egna straffområdet när motståndet excellerat i Europa med sitt frenetiska presspel?
Det blev förlust med 4-1. Men återkomsten till PL gav ändå mersmak. Under månaden som följde tog man tre poäng mot Newcastle och en oväntad 3-1-seger mot City. Att vinsten mot Peps gäng följdes upp av att man åkte och förlorade på Turf Moor mot Burnley var därför symptomatiskt på något sätt.
Sedan dess har det gått oroväckande tungt. Visst är inte Everton och Arsenal i toppslag, men Norwich tog först en seger mot Everton för att sedan spela ut Arsenal i Ljungbergs debut. Det räckte till fyra poäng. Nu kommer laget från en förlust mot Southampton - och känslan säger att något måste hända om det inte ska bli Championship till hösten.