Zahas relativa formsvacka kan bli hans räddning
Det är ett intressant och allt vanligare fenomen, det här dödläget som uppstår när det inte alls råder samklang mellan den ägande klubbens upplevda värde och marknadens förväntade prislapp för samma spelare.
De som är intresserade har inte råd - och de som har råd är inte intresserade.
Så var det för Sam Larsson under en period i Heerenveen. Det är likaså en träffsäker beskrivning av Wilfried Zahas tillvaro under de senaste åren.
Sedan flytten tillbaka till Crystal Palace har Zaha, 26, varit genomgående bäst av samtliga spelare utanför topp sex. Få spelare i ligan har samma explosiva driv och förmåga att ta sig förbi sin försvarare. Ingen annan har tilldelats fler straffsparkar, vilket i sin tur har hjälpt Luka Milivojevic att nå tvåsiffrigt flera år på raken.
På 34 ligamatcher ifjol blev det tio mål och lika många assist för Zaha.
I somras spekulerades det att Crystal Palace prislapp låg på närmare en miljard kronor för Zaha, som var tydlig med att han ville lämna för en större klubb. Absurt, sades det. För Arsenal? Absolut. För dem skulle Zahas inflytande inte påverka deras slutplacering i tabellen nämnvärt.
Men för Crystal Palace var värderingen desto mer rimlig. Så viktig är han nämligen för klubben, så mycket är nämligen Premier League värt för dem.
Det var som att Zaha hade gjort sig så ovärderlig att Crystal Palace inte hade råd att släppa honom. Som att han, på sätt och vis, hade satt käppar i hjulet för sig själv.
Men saker och ting har förändrats. Zaha har inte varit dålig - långt ifrån - men han har sannerligen inte varit lika bra och viktig som tidigare. Istället har andra tagit ansvar i hans relativa formsvacka. Det kan bli ivorianens räddning.
Jag kan tänka mig att en klubb som Chelsea, när deras transferförbud upphör, hade fått användning av Zaha. Eller varför inte Borussia Dortmund? De har tidigare varit intresserade, och från och med nästa säsong lär det öppnas upp en plats då Jadon Sancho väntas återvända till England.
Låt Torreira vara, Emery
Det talas allt som oftast om Arsenals ekonomiskt ohållbara situation i Mesut Özil. Det absurda i att klubbens högst avlönade spelare inte ens är berättigad en bänkplats av Unai Emery, som menar att andra spelare “förtjänar det” mer.
Desto mer sällan pratas det om Emerys felbehandling av Lucas Torreira, vars frånvaro möjligen är en ännu större sportslig förlust än Özil i dagens Arsenal. Torreiras situation är för klubben dessutom, hur du än vrider och vänder på det, en större ekonomisk missräkning i form av utebliven - förväntad - värdeökning.
Det är egentligen otroligt det som har hänt med Torreira under det senaste halvåret. Det sågs som en prestigevärvning när han kom från Sampdoria. Nu hade man äntligen identifierat en spelare som skulle råda bot på klubbens, till synes, kroniskt bräckliga innermittfält, sades det. Chefsscout Sven Mislintat och tidigare vd Ivan Gazidis jublade.
Och det gjorde man rätt i. Han neutraliserade Fabinho i mötet med Liverpool i London under fjolårshösten, han utsågs till “Matchens spelare” vid flera tillfällen på raken - och kryddade dessutom detta vitala bollvinnande med att göra viktiga mål. Där och då höll jag Torreira som hela ligans bästa nyförvärv.
Sedan hände något på våren. Det var som att energin tog slut. Många Arsenal-fans såg därför Torreira som något av ett nyförvärv inför årets säsong, en spelare som kunde balansera och limma ihop tre annars rätt så utdragna lagdelar.
Men Torreira, klubbens bästa bollvinnande mittfältare, har inte alls fått tillräckligt med speltid. Och när han väl har fått spela, ja, då har det varit i en framskjuten, bollfördelande mittfältsroll, som av allt att döma har förväntats ta djupledslöpningar. Det här blir fel då Arsenal, genom att starta Granit Xhaka över Torreira längre ner i banan, förlorar sin främsta defensiva mittfältare. Och när han väl spelas tar han istället upp en plats från spelare som är bättre lämpade än honom själv där - Özil, Willock, Ceballos.
För ett år sedan såg Torreira ut att vara en kommande miljardspelare, som i framtiden kunde vara av intresse för någon av de två stora i Spanien. Idag är läget annorlunda. Fråga Emery, vettja!
Inträngd mot hörnet - men sällsynt möjlighet för Solskjær
Kanske stämmer det som relativt trovärdiga Times rapporterade under landslagsuppehållet, att Ole Gunnar Solskjær fortfarande har ledningens fulla förtroende. Att inte ens en storförlust mot helgens motståndare, Liverpool, kan rucka på den inställningen.
Desto mer troligt är att klubben nu försöker visa upp en enad fasad utåt tills dess att en långsiktig lösning är framförhandlad.
Trots den senaste tidens resultat är ändå känslan att United verkligen vill få det att fungera med Solskjær. Så verkar nämligen den generella tanken vara inom klubben - liksom bland fansen, som i någorlunda utsträckning har försökt kanalisera sin besvikelse och uppgivenhet mot ägarfamiljen och deras verkställande skyddsväst Ed Woodward.
Säsongen är blott åtta omgångar ung, men visst känns det som att Uniteds ligasäsong och Solskjærs framtid redan har ställts på sin spets? Antingen sitter vi här om ett par veckor och blickar tillbaka på det som varit: kanske att publiken på Old Trafford bjudits på ytterligare ett par likgiltiga insatser från hemmalaget, kanske att Liverpool storsegrade i en match som i framtiden kommer att målas upp som det klarast lysande exemplet på hur långt ifrån sportsligt som klubbarna en gång i tiden tilläts glida ifrån varandra.
Men utvecklingen kan också ta en helt annan riktning. Så pass laddat är nämligen helgens möte. Så pass uträknade är nämligen Manchester United.
Paul Pogba och David de Gea missar matchen. Aaron Wan-Bissaka och Anthony Martial verkar inte heller vara hundraprocentiga. United har inte heller gjort fler än ett mål i en enda match sedan säsongspremiären för drygt två månader sedan. Nu ställs man mot serieledande Liverpool, som dessutom får tillbaka Alisson Becker från skada.
Kanske, kanske kan det här bli dagen då Ole Gunnar visar att han är rätt man att leda klubben…
Ingen skrattar längre, John
John McGinn kom till Aston Villa för omkring 30 miljoner kronor inför säsongen 2018/19. Han hade då gjort hundratalet matcher i den skotska högstaligan, men det var långt ifrån någon medial uppståndelse i samband med affären.
Aston Villa tycktes ha gjort en relativt billig chansning för en spelare som efter flera säsonger i St Mirren och Hibernian nyligen hade fått chansen i landslaget, men då oftast som inhoppare för sådana som Steven Fletchers och Charlie Mulgrows.
Men debutsäsongen i England kan inte beskrivas som något annat än en stor framgångssaga. Tyrone Mings var fundamental, liksom Jack Grealish. Men frågan är om inte John McGinn var bäst av alla i Aston Villas uppflyttning?
Den outtröttlige mittfältaren kämpade och slet. Sköt och sprang. Totalt blev det tolv assist och nio fullträffar, bland dem det matchvinnande målet mot Derby på Wembley. När Manchester United sedan visade sitt intresse i somras blev det, fullt förståeligt, stor uppståndelse. Det snackades om en prislapp på närmare en halv miljard kronor för en spelare som blott ett år tidigare hade kostat en tjugondel.
Vi är nu åtta omgångar in och kan numera slå fast att fjolårssäsongen inte var en engångsföreteelse. McGinn är här för att stanna.
Redan i säsongsstarten stod han för ett mål mot Tottenham. Sedan noterades han för en assist mot Everton, följt av mål i två matcher på raken mot Arsenal och Burnley. I helgens storvinst för Skottland stod han dessutom för karriärens första hattrick.
Till sommaren lär intressenterna stå uppradade, sida vid sida om United. Inte lär prislappen ha gått ner, snarare det motsatta. Så bra är nämligen John McGinn.
Kom Fabianskis betydelse verkligen som en chock?
Efter matchen mot Bournemouth bekräftade West Hams läkarstab att målvakten Lukasz Fabianski skulle bli borta i upp till två månader. Det var ett hårt slag för Manuel Pellegrini, vars lag precis hade kommit igen efter den tunga säsongsinledningen.
Redan i den efterföljande matchen blev vi varse om hur lidande West Ham kommer att bli under denna period. Fabianskis ersättare, 33-årige Roberto, ingav inte alls samma respekt och självklarhet.
Kanske är därför hög tid att vi uppmärksammar Fabianski för vad han är: en av Premier Leagues absolut främsta målvakter.
Han har aldrig setts vara en stjärna. I Arsenal var han först - och främst - Manuel Almunias ständiga tvåa, sedan agerade han reserv till den fem år yngre Wojciech Szczęsny. Först vid 29 års ålder etablerade han sig i landslaget på riktigt.
Det är konstigt. I Swansea stod han, år efter år, för flest räddningar av alla målvakter i ligan. Det gällde såväl när klubben låg på den övre halvan, liksom när man kämpade i bottenskiktet. Samma mönster utkristalliserade sig direkt under debuthösten på London Stadium, en säsong som Fabianski rundade av med ännu en förstaplats som den målvakt med flest räddningar i Premier League (148).
Visst är det svårt att förutse längre målvaktsskador, men West Ham är nog allt annat än nöjt med beslutet att släppa Adrian, Liverpools storspelande vikarie, som bosman tidigare i somras…
Kan krisande Everton möjligen utnyttja West Hams skada på Fabianski?