En sista öppning för frysdisken hos Manchester United
Det var inte riktigt det här som fansen hade hoppats på. Det var onekligen inte det som ett pressat Manchester United behövde i en redan besvärlig match mot formstarka Leicester.
På fredagens presskonferens bekräftade Ole Gunnar Solskjær att flera spelare kommit tillbaka skadade. De flesta är otillgängliga, förhoppningsvis kan ett par spelare ta plats på bänken, sade norrmannen.
Men det handlar inte enbart om Paul Pogba, som tvingades lämna återbud till landslaget, bland spelarna i startelvan. På Uniteds skadelista återfinns numera även namn som Aaron Wan-Bissaka, Diogo Dalot, Jesse Lingard, Anthony Martial, Luke Shaw, och Eric Bailly.
Men fotbollsspelare är även de människor. Så visst måste det funnits en och annan cell i Freds sparsamt använda kropp som hoppade av lycka när två av hans konkurrenter inte tog sig ut på Carringtons gräsmatta på fredagseftermiddagen?
Uniteds skadeproblem innebär faktiskt en sällsynt möjlighet för flera spelare.
Vi har 26-årige Fred, köpt för närmare 600 miljoner kronor, som ännu inte funnits med i en enda matchtrupp den här säsongen. Nemanja Matic, för två år sedan en prestigevärvning från Chelsea, har gjort blott 22 ligaminuter hittills i ligaspelet. Kanske kan det här bli Juan Matas chans att visa att han förtjänar mer?
Nyförvärvet Daniel James, som har fått en pangstart i Manchester, har en ypperlig chans att göra startplatsen sin. Skadesituationen angår även Mason Greenwood, 17, som har fått nöja sig med korta inhopp hittills.
Om vi tar oss in på vilka två spelare som väntas flankera Victor Nilsson Lindelöf och Harry Maguire, blir det nog en kamp mellan Marcos Rojo och Ashley Young på vänsterbacken. Till höger är det desto mer ovisst. Kanske kan Axel Tuanzebe visa sitt värde, eller så ringer man ner Phil Jones från Old Traffords läktare?
Tiden är kommen för Fernandinhos positionsbyte
Ibland känns vissa skeenden menade att hända. Som om det funnits en cirkel som under det senaste årtiondet, via Barcelona, Bayern München och ett krigshärjat Ukraina, bara har väntat på att få slutas.
Så känns det, om än aningen framtvingat, i Fernandinhos fall.
Sedan 2013 har Fernandinho, 34, varit Manchester Citys kanske genomgående mest underskattade spelare. Från att ha varit en löpstark och relativt poängfarlig mittfältare har den åldrande kroppen tvingat brassen till att successivt anta en aningen mer statisk roll.
Det handlar egentligen inte om att Fernandinho har tappat sina toppar, vilket han visade i titelmatchen mot Liverpool runt årsskiftet. Men allt oftare blir vi påminda om att han faktiskt börjar se äldre ut. Kanske inte i enstaka matcher, men i det stora hela. Det är egentligen otroligt att han, som kommer att vara 35 år när vårsäsongen ska avgöras, fortfarande håller under en så krävande tränare som Pep Guardiola.
Fernandinho vet om situationen. Det gör även Pep. Så, vittnade den senaste matchen då han gick in som mittback om något annat än enbart ett kort gästspel? Absolut.
Det är ingen hemlighet att Guardiola har sett en framtida mittback i Fernandinho. Katalanen gjorde samma sak med Javier Mascherano i Barcelona, och med Xabi Alonso i Bayern München. Således förlängde han deras karriärer med ett par år. Om än tidigare i deras karriärer, Guardiola har testat samma sak med Yaya Touré och Javi Martínez.
Med Aymeric Laporte och John Stones på skadelistan kan det här bli en smart lösning.
Upp till bevis, Lampard
Ponera att du befinner dig i början av en förhoppningsvis lång och utmanande karriär. Kanske är planen att göra några år på en mindre prestigefylld post för att samla erfarenhet och så småningom göra dig redo för att ta nästa steg.
Men så, plötsligt, erbjuds du det drömjobb som först sågs realistiskt om, lås oss säga, 5-10 år.
Kanske kan det här vara en fönster som aldrig öppnar sig igen. Kanske gör du, oerfaren och grundat på ett förhastat beslut, bort dig och således grusar alla framtida chanser att komma tillbaka?
Det var väl ungefär i detta dilemma som Frank Lampard ställdes inför i somras när Maurizio Sarri valde att återvända till Italien.
Men det var inte till det Chelsea som vi vant oss med. Han kom till en klubb som precis hade straffats med ett årslångt transferförbud. Under sommaren lämnade Chelseas överlägset bästa spelare, samtidigt som flera spelare från den tilltänkta ryggraden ådrog sig allvarliga skador. Inte heller fick han någon längre tid att faktiskt sätta sin prägel på laget, den senaste månaden har istället för att träna snarare handlat om att återhämta sig från ligamatcher och supercupfinaler.
Trots förutsättningarna tycker jag känna en sorts besvikelse över säsongsinledningen. Absolut, man har hittills åkt på en storförlust mot United följt av ett oförsvarbart poängtapp mot Sheffield United på hemmaplan. Men vi har även sett hur man spelade jämnt mot Liverpool - och hur Mason Mount och Tammy Abraham tagit chansen.
Det här egentligen inte om att försvara Lampard. Det handlar definitivt inte om att jämföra Lampards gärning men hur Ole Gunnar Solskjær behandlas och utvärderas.
Det handlar först och främst om att behålla ett sunt synsätt till Lampard och de katastrofala förutsättningar som Chelsea haft under den senaste månaden. Bedöm den för vad den var.
Nu har Lampard haft ett par veckors lugn. Samtidigt verkar flera tongivande spelare vara på väg tillbaka från skador, bland dem Callum Hudson-Odoi och Reece James som på fredagskvällen ska spela med utvecklingslaget för att känna på.
Med det sagt, Chelsea må inte ta sig till Champions League i år, men det är likväl en storklubb som inte kommer att tillåta vilka resultat som helst. Om förutsättningarna och Lampards historia som spelare grundade för en smekmånad så kommer han med flera spelare tillbaka och tätt matchande nu bedömas hårdare. Inget konstigt med det.
Ett förhastat men ack så friktionsfritt beslut av Watford. Eller?
Enligt brittiska medier tog Watfords dåvarande tränare Javi Gracia hand om fredagsträningen för en vecka sedan som om det vore vilken dag som helst. Han önskade spelarna trevlig helg och började sedan planera för den kommande veckan.
Dagen efter bekräftade Watford att Gracia hade fått sparken. Tre förluster på de fyra inledande är en katastrofstart, men det här var trots allt samma tränare som säsongen innan tagit en stabil mittenplacering och lett laget till en FA-cupfinal.
Spelarna ska ha blivit varnade via WhatsApp, många av dem förvånade över beslutet enligt diverse brittiska journalister. Man förstod att den senaste tidens resultat inte var tillräckligt bra, men det var inte så att motståndet hade varit det enklaste.
Möjligtvis såg ledningen en dalande trend från vårsäsongen och framåt. Men kanske borde Gracia fått mer att jobba med än en oprövad anfallstalang, en skadad Danny Welbeck och Craig Dawson från West Brom?
Det är alltså ett drygt halvår sedan Gracia kritade på ett kontrakt till 2023, med option för förlängning till 2026.
Men, beslutet togs. Och in kom Quique Sánchez Flores. En prestigevärvning i mångas ögon. 54-åringen har flera tunga klubbadresser på meritlistan och tog Espanyol till en imponerande ligaplacering för ett par år sedan. Sánchez Flores känner även klubben, då han så sent som 2015/16 noterades för fina sportsliga framgångar på Vicarage Road.
Friktionsfritt och bra. Eller hur? Kanske inte.
Hela situationen är märklig. Spanjoren har vid flera tillfällen berättat att han inte alls kom överens med Watfords klubbledning och dess sportsliga ambitioner. Inte heller kände han sig uppskattad.
Det hela slutade med att Sánchez Flores fick gå redan efter en säsong, trots att han i klubbens första år tillbaka i högstaligan tog en bra placering och gick hela vägen till semifinal i FA-cupen. Detta då parterna inte alls ska ha fungerat tillsammans.
Så ska vi gissa att Watford nu tar sig upp i tabellen och går långt i FA-cupen bara för att sedan göra sig av med Sánchez Flores? Hans ersättare: Javi Gracia. Ja, varför inte?
Vad kan Champions League få för inverkan på topplagen?
Det är den här tiden på året igen, då topplagen i Premier League ska parera tuffa ligamatcher med veckomatcher i Champions League. Vissa av årets engelska representanter har haft en vana av att klara av det här bättre än andra.
Så vad kan vi vänta oss av Liverpool, Manchester City, Chelsea och Tottenham?
Liverpool: Jürgen Klopp visade under fjolårshösten att han inte gärna roterar för roterandets skull. När man då under samma period ställdes mot Tottenham, PSG och Southampton inom loppet av en vecka så formerade han i stort sett samma startspelare i samtliga matcher. Visserligen kom breddspelare som Xherdan Shaqiri och James Milner in tidigare i matchen än annars, men Liverpool visade att man inte hade några större bekymmer med det täta matchandet. Tufft.
Schema: Newcastle (h), Napoli (b), Chelsea (b).
Manchester City: Pep Guardiola är desto mer benägen att rotera. Något annat hade varit märkligt, med tanke på den offensiva bredden. När man var i samma period under fjolåret gjorde han flera ändringar mellan matcherna, bland dem gick Sergio Agüero och Leroy Sané ut till förlustmatchen mot Lyon. Med Gabriel Jesus skada i åtanke så har inte Pep samma förutsättningar som ifjol. Å andra sidan är motståndet desto mindre komplicerat i år. Överkomligt.
Schema: Norwich (b), Sjachtar (b), Watford (h).
Chelsea: Man kämpar under en hel säsong för att ta en av de fyra direktplatserna till Champions League. Men om vi bortser från deltagandets positiva effekt på status och finanser så känns det här mer än något annat som ett hinder för årets Chelsea. Det är en tuff situation som Frank Lampard befinner sig i: det är i Premier League som han behöver prestera, men samtidigt kan man inte bara kasta bort en turnering som man faktiskt har kämpat för att nå men som man inte kommer att vara i närheten av att vinna. Med Chelseas relativt tunna trupp kommer det här att bli kämpigt. Mardröm.
Schema: Wolves (b), Valencia (h), Liverpool (h).
Tottenham: Fjärdeplats och en CL-final, men i det stora hela har det senaste halvåret varit. Mauricio Pochettinos kämpigaste i norra London. Gång efter annan har vi sett hur man fått slita till sig till trepoängare på hemmaplan. Vanligtvis borde en vecka som inleds med Palace och Olympiacos öppna upp för att man kan rotera och således komma redo för nästa helg. Så är inte fallet. Går Pochettino för att säkra två vinster och sedan lämna bortamatchen mot Leicester vidöppen, eller vågar han vila ett par pjäser redan på söndag. Ovisst.
Schema: Crystal Palace (h), Olympiacos (b), Leicester (b).