POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
ENGLAND
1v

PL-SPANINGAR: ”Våga ge talangerna tid - redan kommit längre än dagens stjärnor vid samma ålder”

Foto: Bildbyrån

Premier League tar avstamp mot fotbollsvåren 2020.
Här är Fotbollskanalens Joel Åbergs spaningar inför helgens omgång.

Deluded Moyes 

Twitter-kontot “Deluded Brendan”, som från start gottade sig i tränaren Brendan Rodgers omstridda självbild, har i och med Leicesters framgångar fått sig lite av en törn. En tränare som i dagsläget hade passat bättre för titeln vore David Moyes.

Allt grundar sig i en av de mest verklighetsfrånvända presskonferenser som jag har sett.

Det var i samband med att 56-årige Moyes, som varit klubblös i 20 månader, presenterades som West Hams tränarlösning som han vräkte ur sig det ena märkvärdiga efter det andra. Man hade kanske kunnat tänka sig att Moyes, utvilad och förfinad, skulle hålla låg profil för att sedan kunna slå ur underläge. Men istället handlade allt om honom som person och tränare, desto mindre om fotbollsklubben West Ham.

Han började med att förklara hur han såg på West Hams beslut att ta tillbaka en tränare som fick sparken av samma klubb för två säsonger sedan. 

- Jag tycker att det säger väldigt mycket om ägarna och hur de såg på jobbet jag gjorde senast, att tränargärningen var tillräckligt bra för att ge mig en chans till.

Moyes framhävde inte bara sin egen insats, han försökte även att hylla ägarna för deras progressiva tänk och förmåga att se förbi resultat. Eller. Så var det tänkt. Han vann alltså 8 av 27 ligamatcher den säsongen. Och ägarna? Ja, jag uppfattade i alla fall hela situationen som att det främst handlade om att man inte hade några bättre alternativ. Det om något är talande för West Hams ägare. Inte att man vågar testa Moyes igen. 

Men det skulle bli värre.

- Vad West Ham får med mig är en väldigt erfaren tränare i Premier League. Det finns nog bara två eller tre med mer erfarenhet. Jag har nog bäst vinstsnitt av alla om vi jämför med vissa tränare. Man kan säga att jag vinner. Det är vad jag gör.

Sedan åren i Everton har Moyes fått sparken efter åtta månader på Old Trafford, gjort blott ett år i Spanien, haft ett poängsnitt på 0,72 per match i Sunderland och sedan fått gå efter åtta månader i West Ham.

Snacka om vinnare!

Svårt att argumentera för intensiv julfotboll längre

Ingen annan period under fotbollsåret går upp emot den traditionsenliga julfotbollen i Premier League. Toppmatcherna duggar tätt, speldagarna håller på från morgon till kväll och vi introduceras till spelare som vi annars inte ser så mycket av. Det är en likaså en definierande period sportsligt. 

Fansen älskar det. Det gör även sändande bolag. Men det finns nog anledning att tänka om. För spelarnas hälsa och nivån på fotbollen, inte minst. Enligt Telegraph ökade antalet skador markant jämfört med andra perioder under året. Det är inte konstigt med fyra matcher på tolv dagar.

(Augusti: 48 st. September: 49. Oktober: 63. November: 54. December + en omgång i januari: 96.)

Bournemouth drog på sig tre muskelskador. Chambers åkte på en allvarlig knäskada, det gjorde även Wesley och Heaton i Aston Villa - och då ska vi nog inte ens prata om situationen i Newcastle.

Det var inte så nivån var vidare hög mot slutet heller. Visst fick vi se några distansskott och drömmål, men där vågar jag nog säga att det främst rörde sig om att presspelet inte var lika intensivt som vanligt och att koncentrationen i försvarsspelet inte var lika högt. 

Här får man nog tänka om. Tyvärr.

Drinkwaters sista chans i PL

Danny Drinkwater fyller 30 senare i vår. En gång en hyllad kugge i Leicesters titelvinnande lag, idag en kännbar utgift som inte betalar tillbaka på planen. Det är en smått bisarr utveckling som Drinkwaters karriär fått sedan drömflytten till Chelsea 2017. 

350 miljoner kronor. En smart investering, en lekkamrat till N’Golo Kanté. Eller inte.

Första säsongen gjorde han blott fem matcher från start i ligan. Sedan dess har skador, bristande tränarförtroende och oegentligheter utanför planen sett till att Drinkwater blivit överflödig. Förra säsongen blev det blott 30 spelade minuter på hela säsongen. Och denna säsong, på lån hos Burnley, har bråk utanför en nattklubb och återkommande skador gjort att han endast noterats för 59 spelade minuter i PL.

Aston Villa är ett lag i kris, såväl sportsligt som numerärt. Hur säsongen utvecklar sig kommer att forma såväl Aston Villa som Drinkwaters framtid. Om det inte vill sig kan det här mycket väl bli det sista vi ser av 29-åringen i den engelska högstaligan.

Fansens dubbelmoral - ge ungdomarna tid

Hur man än vrider och vänder på det handlar elitidrott alltid om att vinna. Man är inte bättre än sin senaste match, och fansen glömmer inte sällan en längre vinstrad om det är så att den följs av en mindre fullfjädrad insats. 

Men parallellt, i takt med att fotbollen globaliserats och att klubbarna tappat förankring till sitt ursprung, har rösterna som ropar efter egna produkter växt sig starka. 

Ibland händer det att man kan kombinera ovanstående. Desto oftare kommer den enes bröd bli den andres död. Det är naturligt. Och det måste det finnas förståelse för.

Under hösten har vi sett hur den ena 19-, 20-åringen efter den andra har kritiserats för att inte leva upp till höga förväntningar. I våras ropade alla efter Callum Hudson-Odoi, men under hösten har det varit tydligt hur besvikna man är att han inte ännu är den där stora spelaren. Nästintill ingen förståelse har visats för att han fortfarande bara är 19 och precis kommit tillbaka från en allvarlig skada. Då får man bestämma sig: Vill man satsa på att den egna produkten ska bli den där stora, bärande spelaren, eller vill man gå för en 27-åring som kan komma in och leverera och sedan dra vidare om 2-3 år? Samma mönster har upprepat sig i diskussionen om Reiss Nelson, Moise Kean, Ismaila Sarr med fler. 

Det kan vara värt att komma ihåg att många av dagens största stjärnor - Mohamed Salah, Sadio Mané och Kevin De Bruyne - var långt från färdiga vid samma ålder. Jag säger inte att Nelson och Hudson-Odoi, eller vilken annan framträdande ungdom i PL som helst, kommer att nå Salahs eller Manés höjder. Det är inte poängen. Men det är däremot värt att komma ihåg att spelare utvecklas i olika takt, att det blir lite väl kortsiktigt att döma ut ett 19-åring efter några svagare insatser.

Det var därför kul att se att flera av tidigare nämnda spelare imponerade och målade i veckans cupspel.

Börjar se mörkt ut för Spurs

2019 blev året då tiden kom ikapp Spurs alltjämt överpresterande och högmoraliska truppbygge. Flera oförglömliga matcher i Champions League överskuggade en tydligt dalande formkurva, och till slut kändes spelarna så färdiga och mätta på Mauricio Pochettinos energiska ledarstil att samma lag som i flera år varit ett av ligans mest inspirerade nu såg ut som det mest likgiltiga. 

Det var till blandad respons som Pochettino fick gå. Många var vi som menade att han egentligen inte var det stora problem. Det blev till slut billigare och lättare att göra sig av med en tränare än dussintalet spelare. 

Daniel Levy ställdes inför två val. Antingen satsa långsiktigt och ta ett steg tillbaka för att i ett senare skede ta två steg framåt, likt man gjorde när Pochettino kom till klubben. Eller så kunde man göra ett försök att ta sig tillbaka upp på den våg som klubben, ledda av samma kärna av spelare, surfat på de senaste säsongerna. 

Visst kändes det bra när José inledde med några vinster. Inte sämre blev det när man till slut, vilket under Pochettino länge hade setts vara en distanserad förhoppning, lyckades övertala Toby Alderweireld att förlänga.

Men tongångarna har ändrats runt Spurs.

Nu vill jag egentligen inte låta alltför domedagsaktig - Spurs har fortfarande faciliteter, resurser och spelare av bästa snitt. Nyförvärv som Ndombele, Lo Celso och Sessegnon besitter dessutom hög potential. Men det känns inte längre som man ligger i framkant på samma sätt som tidigare, som att man mer och mer agerar som många av de underpresterande konkurrenterna. Man är inte längre proaktiva utan reaktiva.

Istället för att gå vidare och återinvestera, bestämde man sig för att behålla en ointresserad Eriksen. Istället för att på riktigt försöka lösa ytterbacksfrågan hoppades man att Rose och Aurier skulle bli något annat: förbättrade och smartare versioner av sig själva. Nu kanske vissa vill få det till att Ndombele, Sessegnon och Lo Celso var tänkta att ersätta spelare som Eriksen och Rose, och i viss mån Dembele, men det har jag svårt att tro på.

Nu blir Kane och Sissoko borta en längre tid. Känns mörkt. Men blir intressant att följa.

Publicerad 2020-01-11 kl 12:33
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå