Efter fyra raka förluster i Premier League ställdes ett ett hårt prövat Birmingham mot Sunderland den 24 oktober 2009. Vips, en härlig vinst. Och inledningen på föreningens mest framgångsrika matchserie någonsin.
Fram till den 27 januari, mot Chelsea, knäckte nykomlingen rekord på rekord och verkade fullkomligt oslagbar.
- Vi vann eller spelade oavgjort i tolv raka omgångar. Plus några i cupen. Så 15 totalt blev det, under tre månader, säger Sebastian Larsson.
Själv var han med varje gång, och tycktes ha ett orubbligt förtroende från Alex McLeish. Men när väl den första torsken inkasserats började managern att rumstera om i uppställningen.
Den finfina formen försvann – och nu har Birmingham bara plockat två poäng på fyra matcher.
- Det beror enbart på att jag suttit på bänken, såklart. Nej, men skämt åsido. Från att ha haft i stort sett likadan startelva under en lång period har vi tagit in en del nytt folk. Man ska inte säga att vi börjat om, men det tar ibland lite tid att få saker att stämma, säger Larsson.
Den spanske mittfältaren Michel, Craig Gardner från Aston Villa och Keith Faye hör till dem som fått fler chanser på sistone. Samtidigt tvingas ”Seb” allt som oftast finna sig i rollen som inhoppare.
- Ungefär samtidigt som vi började tappa lite grann resultatmässigt tog jag och tränaren ett snack. Som sagt hade vi haft nästan exakt samma formation ett bra tag, och han tyckte väl att det var dags att ge lite nya ansikten möjlighet att visa upp sig.
Vad berodde det på?
- Målet att hålla oss kvar i högsta serien var avklarat och tabelläget såg väldigt stabilt ut. Då ville han väl se till helheten och bredden i truppen. Få lite ruljans. Sedan har han valt att bibehålla det så efteråt. Det är ju han som bestämmer i slutändan.
Hur ser du på det resonemanget?
- Det är jobbigt att hamna vid sidan av, oavsett förklaringar. Man vill spela, så har jag alltid fungerat. Särskilt när det inte fungerar fläckfritt resultatmässigt. Då svider det att man inte kan vara med och påverka. Men nu är det den här vägen tränaren valt att gå. Så jag får helt enkelt se till att vara redo när det är dags igen.
Har McLeish gett någon hint om vad du behöver göra för att ta tillbaka din plats?
- Nej, när vi pratade var det inte på det viset. Säsongen har ändå sett bra ut, för mig personligen också. Det hade han inga synpunkter på. Säkert kommer fler tillfällen för mig under de sex matcher vi har kvar i vår.
Parallellt med det här undrar många över din kontraktssituation. Kan du berätta lite om den?
- Om jag ska vara ärlig finns inte så fruktansvärt mycket nytt. Vi har förhandlat under en tid, men absolut inte så länge som folk tror. Visst har vi kommit varandra närmare, men var vi hamnar i slutändan går inte att veta. Det är mycket som spelar in, med den sportsliga biten, med det sociala och så självklart ekonomin.
Hur går dina egna tankar – vill du stanna i Birmingham?
- Ja, det är som jag alltid sagt. Jag trivs i klubben. På sätt och vis har jag ju jobbat mig upp från grunden. Och även om det låter lustigt just för tillfället får jag ändå spela kontinuerligt. Inom gruppen känner jag ett stort förtroende och har min givna plats. Men man måste ju veta om det fortsätter så, att man får speltid. Det har också betydelse.
När tror du att lösningen är klar?
- Det är alltid svårt att sia om exakt hur lång tid grejer tar. Det är ett väldigt viktigt skede i min karriär jag har framför mig de närmaste åren. Därför vill man att det här ska bli rätt. Och självklart känner klubben likadant. Men mitt kontrakt går ut till sommaren och i god tid före det har vi antingen enats eller hittat någon annan utväg.