Äntligen, äntligen var svensk klubbfotboll ute i Europa igen när Malmö FF skickade ut Glasgow Rangers och fick en chans på Champions League.
Det blev förvisso inte det efter kvalet mot Dinamo Zagreb, men väl Europa League och kanske mer på en rimlig nivå för en allsvensk klubb.
Efter andra raka förlusten i Europa Leaague börjar jag undra om det finns en nivå för allsvenska klubbar ute i Europa?
Okej, en förlust mot AZ Alkmaar är inget att tjata om, men däremot var sättet en aning skrämmande. Än värre är känslan efter att Austria Wien slagit MFF med 2-1 på Swedbank Stadion.
Den gamla österrikiska storklubben är ungefär på Malmö FF:s nivå i dagsläget och bygger mest på österrikiska spelare. Något som på hemmaplan borde vara överkomligt för MFF, men där man återigen blir straffat.
Fjolårets allsvenska mästarlag uppträder för snällt, för naivt och för trevande – och blir ett lätt byte.
Likt en kusin från landet på besök i storstan som med blicken riktad uppåt blir ett lätt offer för mer cyniska, vana och slipade invånare.
Verkligheten är annorlunda i Europa och alldeles för få i MFF har mist den oskulden – det var tydligt på Swedbank Stadion.
Bara det att Austria får göra så enkla mål som det trots allt är. En spelvändning, en rensning rakt ut i planen och ett avslut räckte för 1-0.
I samband med 2-0 säljer sig Ricardinho och sedan kan inte försvaret stå upp ordentligt utan det sitter en ny boll bakom Johan Dahlin.
Utan tvekan är det för svagt att släppa in sådana mål. Försvarspelet är inte skarpt nog, utan man bjuder snällt på målchanser och mål och det funkar inte i allsvenskan – i Europa straffar det sig direkt.
Johan Dahlin inger inget förtroende,
Daniel Andersson och
Ulrich Vincentz känns en bit från sina peakar.
Den uppförsbacke Malmö gav sig självt i och med målen var i det närmaste omöjlig att ta sig upp för. Att sedan Malmö har 24-14 i avslut och 13-6 i hörnor spelar ingen större roll.
För även framåt saknar man spets och av de farliga kanterna från SM-guldåret kommer det inte mycket. Firma Durmaz och Hamad är inte farliga utan mer omständliga och långsamma i att söka lägen.
Mathias Ranégie fick till slut in en reducering och vi fick liv sista tio minuterna, men trots att man hade ett par lägen så blev det förlust. Och det var rätt av Rikard Norling att trycka upp Pontus Jansson och skapa tryck – men det brast innan det sett till att man redan då tappat matchen.
Även om det är lätt att prata om flyt, marginaler och annat så är det inget annat än oskicklighet när man gör ett mål på 24 avslut.
Vi kan inte blunda för det faktumet och det är möjligen det som gör att förlusten svider extra mycket.
Tyvärr speglar Malmö FF:s kväll mot Austria Wien den säsong som började med en 30-miljonersmäll och gick via ett påtvingat tränarbyte och avbrutna matcher till ett tappat spel och ett förlorat självförtroende.
Lägg till att man ännu inte lärt sig läxorna från Europa – och innan man gjort det lär det inte bli många poäng.
En sista chans kan vi skrämma fram i samband med hemmamatchen mot Metalist Charkiw om tre veckor. Seger där och då finns ett mindre hopp.
Men jag fattar inte hur MFF-spelarna ska gå från Europa Leagues kusiner från landet till cyniska players på den tiden.