Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ITALIEN

KLASSIKER UR OFFSIDE: Inter - världens mest underpresterande storlag

På lördag smäller det. Supermatch mellan Roma och Inter. Vinner Inter så är de på god väg mot sin femte raka titel. Men det är inte länge sedan Inter var klubben som misslyckades när det gällde som mest. Här ger vi dig vår bloggare Marcus Christensons djupgående artikel från Offside 2003.

En klubbpresident satsar 4,5 miljarder kronor till ingen nytta.
En framgångsrik tränare får sitt rykte draget i smutsen.
En journalist misstänker en komplott.
Och en supporter tappar tålamodet. Offside har besökt världens mest underpresterande storlag.
Maj 2003, San Siro, Milano.
Intertränaren Héctor Cúper tycks inte registrera bödlarna som trängs framför honom. Han har nitat fast blicken i en vit vägg längst bak i lokalen, några meter bakom de upphetsade italienska journalisterna som trängs, brottas och svär åt varandra.

Returmötet i Champions League-semifinalen mellan Inter och Milan har precis slutat 1-1. Den första semifinalen slutade även den oavgjort, 0-0. Båda matcherna har spelats på Milanoklubbarnas gemensamma hemmaarena San Siro, men eftersom Milan hade »bortaplan« i det andra mötet avancerade Milan till final – och senare slutseger i turneringen – tack vare fler gjorda bortamål.

Héctor Cúper anlände som frälsare, en man som skulle kunna stå emot divorna och krama det bästa ur varje spelare i ett tidigare notoriskt underpresterande lag. Han hade nyss fört ett spanskt mittenlag, Valencia, till två Champions League-finaler i rad och han hade tidigare tagit ett spanskt lindansarlag, Mallorca, till Cupvinnarcupfinal.

Allt detta är nu glömt. Man fokuserar inte längre på att han nått stora finaler med sina lag, man konstaterar att han inte har vunnit någon av dem; att han är »un perdente« – en förlorare.

Svärmen av mikrofoner surrar allt närmare Cúpers huvud. Han tittar fortfarande på den vita väggen, men blicken har börjat fladdra och svetten i pannan blänker i TV-strålkastarnas ljus. Cúper stryker sig över det kortklippta, silvergrå håret. Den normalt vemodiga uppsynen har antagit rent deprimerade drag. Frågorna haglar:
– Var ni underlägsna taktiskt sett?
– Hur kunde Ni börja med Recoba när han inte var helt återställd?
– Skulle ni ha spelat mer offensivt i den första matchen för att få ett mål på bortaplan?

Och så frågan som alla har väntat på:
– Kommer Ni att få sparken nu?
Cúper svarar som alltid lugnt och metodiskt. Han har fått frågan förr.
– Jag hoppas verkligen inte det. Det finns inget jag hellre vill göra än att träna den här klubben.

Inter är klubben där bra tränare blir dåliga tränare, där uppåtgående karriärer smulas sönder och där bra spelare plötsligt förlorar förmågan att slå enkla femmeterspassningar.

Ett exempel. Marcello Lippi med Juventus: sju år och fem ligasegrar i Serie A. Samma Marcello Lippi med Inter: lite över ett år, ingen scudetto, torsk mot Helsingborg i Champions League-kvalet och förlorat intresse för fotbollen. Året hos Inter tog Lippi så hårt att han tvingades ta ett sabbatsår innan han återvände till Juve där han fortsatte vinna titlar som om inget hade hänt.

Inters president Massimo Moratti har spenderat 4,5 miljarder svenska kronor på Inter sedan han blev president 1995. Vad gäller resurserna finns det ingenting som hindrar laget från att nå samma framgångar som Milan och Juventus, eller åtminstone sticka upp då och då som Roma och Lazio. Men Inter har inte vunnit ligan sedan 1989. Det är 14 år sedan.

Fyra månader efter dubbelmötet med Milan spelar Inter åter i Champions League, denna gång mot Arsenal i London. Sommaren har varit som alla andra Intersomrar: nya spelare i mängder och nya förhoppningar.

Uppladdningen har dock inte varit optimal. Först gjorde sig Cúper av med Christian Vieris bundsförvant i laget, mittfältaren Luigi Di Biagio, som utan förvarning såldes till Brescia efter fyra stabila år med Inter. Sedan sade målvakten Francesco Toldo att Juventus försvar var bättre organiserat än Inters. Toldo blev genast bötfälld
för att han hade kritiserat laget offentligt i media.

Men den största bomben kom naturligtvis från lagets talisman och tjurskalle nummer ett, Christian Vieri. Ligans skyttekung blev rasande när han förstod att anfallskollegan Hernán Crespo skulle säljas till Chelsea.

– Det är bättre om de säljer mig. Vad är det för mening att stanna här? Varför ska vi spela en säsong till där vi slutar tvåa, trea eller fyra? Vad är det vi håller på med? Istället för att förstärka laget så håller vi på att försvagas. Först sålde vi Ronaldo och nu Crespo, rasade Vieri.

– Det är nog bäst om vissa Interdirektörer håller sig borta från mig ett tag framöver. Om jag träffade dem skulle jag spika upp dem på en vägg.
Héctor Cúper var inte lika missnöjd. Under sommaren fick han äntligen köpa de spelare han hade önskat, utan att presidenten lade sig i. Cúper ville ha kantspringare och nu har Andy van der Meyde anlänt från Ajax, Cúpers favoritspelare Kily Gonzalez från Valencia och Luciano från Chievo.

– Jag vet att jag måste vinna något med Inter i år men jag känner också att jag har en komplett trupp nu, säger Cúper före matchen mot Arsenal.

När matchen börjar kopplar hemmalaget greppet. Patrick Vieira och Gilberto styr på mittfältet. Fredrik Ljungberg ser fräsch och initiativrik ut. Thierry Henry skapar omedelbart oreda i Interförsvaret. Men när målet kommer så är det Inter som gör det. Arsenals försvar och täckande mittfältare ställs av en snabb kontring där 18-årige nigerianen Obafemi Martins hittar Julio Cruz i luckan mellan mittback och ytterback. Nyförvärvet från Bologna lyfter bollen retsamt över Jens Lehmann. Två minuter senare skickar Kily Gonzalez in en lång boll som Sol Campbell inte kan rensa, van der Meyde prickskjuter 2-0 på volley.

Det spelar ingen roll att Vieri är skadad eller att Marco Materazzi fäller Ljungberg och att domaren dömer straff för Arsenal. Toldo räddar Henrys skott, Martins gör 3-0 före halvtid, Arsène Wenger gömmer ansiktet i händerna och i nerazzurri håller tätt även i andra halvlek.

Cúpers taktik fungerar, nyförvärven gör succé, president Moratti hyllar spelare och tränare – och Interfansen börjar drömma om ligaseger och Champions League-final i Gelsenkirchen. »Una nuova e finalmente grande Inter è nata« skriver Gazzetta dello Sport. »Ett nytt och äntligen storslaget Inter är fött«.

Christian Santi är arg. Han smyger upp tumtoppen och lägger den på spetsen mellan pekfingret och mittfingret, så att handen formar en kupa. Sedan skakar han loss i den mest italienska av alla gester. Hans händer vippar frenetiskt upp och ner, han påminner om Salvatore Schillachi under VM -90: bedjande, förorättad och undrandes varför hela världen är emot honom och varför han inte tilldelats en straffspark.

Christian vill inte ha någon straffspark – det är minnet av en lång tysk som plågar honom.
– Scandaloso, scandaloso. När Milan vann ligan senast hade de Oliver Bierhoff i laget. Sånt ska inte få hända. Hur kan Milan vinna ligan med skitspelare medan vi har världens bästa och ändå alltid blir tvåa?

Christian är en av Inters ultras och det är bara några dagar kvar till säsongens viktigaste match: Inters hemmaderby mot Milan. Inter ska utkräva revansch för Champions League-förlusten fyra månader tidigare. Inter ska bryta den nesliga sviten på fyra hemmaderbyn i rad utan seger. Inter ska besegra Milan och därmed ta sig förbi ärkerivalerna i ligatabellen. Till och med den balanserade Héctor Cúper har dragits med i hetsen och utlovar seger med 2-0.

Vi sitter på baren Goodfellas i centrala Milano, klockan har hunnit bli tio i ett på morgonen och Christians analys av det faktum att Milan och Juve vinner titlar medan Inter bara tittar på, har reducerats till personangrepp och diskussioner om tur och otur. Med Christians perspektiv är framgången mot Arsenal bara en strimma ljus som snart kan släckas igen, som säkert kommer att släckas igen.

Under kvällen har han beskrivit ett miserabelt fotbollsliv. Han har pratat om onödiga förluster och pinsamma spelarköp. Han har avfärdat inkompetenta klubbdirektörer och idiotiska tränare. Han har berättat hur det känns när det – bara under det senaste året – har kommit ut fem eller sex böcker med titlar som Ni vinner aldrig och De bästa Interskämten.

Christian Santi har hållit på Inter sedan han var fyra år. Nu är han 32 år gammal. Hans försök att odla polisonger kan inte dölja att han redan är
nästan helt skallig.

En gång i tiden, när Christian var 18 och året 1989, vann Inter ligan med 11 poängs försprång till Napoli. Sedan dess har Christian sett sitt lag förlora ett derby mot Milan med 6-0 (2001), han har sett sitt Inter förlora ligatiteln i sista ligaomgången mot ett omotiverat Lazio (2002) och han minns när Roy Hodgson blev tränare och sålde Roberto Carlos till Real Madrid »eftersom han inte hade tillräckliga försvarskvaliteter« (1996).

Dessutom har han genomlidit felköp som Darko Pancev och Vampeta, den lovande brassen som lät sig fotograferas för ett brasilianskt gaymagasin i poseringar som skulle fått Djurgårdens provtränande back Bruno Carvalho att rodna. Poseringarna framhävde en vältränad kropp men framför allt en gigantisk snopp som naturligtvis ledde till nya nidvisor och Milanfansen, speciellt sedan Vampeta misslyckats totalt och åkt hem med svansen hängande i det redan trånga utrymmet mellan benen.
Som svensk har jag också påmint Christian om Uefacupförlusten 1987 mot ett IFK Göteborg med spelare som Magnus »Lill-Tidan« Johansson, Per-Edmund Mordt och Jari Rantanen. Och jag behöver inte ens nämna misären mot Helsingborg så sent som i augusti 2000 – då Stig Johansen, Erik Bakkerud och framför allt Sven Andersson såg till att Inter åkte ur Champions League-kvalet. Milanfansen hyllar fortfarande Inters Alvaro Recoba för straffmissen i sista minuten.

Motgångarna kan tyckas vara lyxproblem. Inter vann trots allt Uefacupen tre gånger under 90-talet (1991 mot Roma, 1994 mot Salzburg och 1998 mot Lazio). Men de tre segrarna i förlorarnas europaturnering är inget att komma med i jämförelse med Juventus och Milans framgångar det senaste decenniet.

När Christian började gå på San Siro styrde han direkt till Curva Nord där Inters ultras håller till. Nu är han en av 150-200 personer som ingår i den inre kärnan. Christian är utbildad fotograf och ansvarig för att ta supporterbilder från organiserade tifon, som han sedan säljer till andra Interfans på hemmamatcherna. Inter är hans liv och det är därför han känner sig blåst av Inters ledning. Han säger att »fansen förtjänar bättre«.
Under sommaren gick Christian med i protestmarscher genom Milano. Vid en träningsmatch borta mot Fiorentina vecklade fansen ut en banderoll med texten: »Vilken president vi har: grinig och inkompetent«. En annan utropade: »Dumheterna tycks aldrig ta slut, men det gör vårt tålamod.« Det var första gången som en organiserad supportergrupp öppet vände sig mot klubbpresident Massimo Moratti.

– Hos Inter råder ständigt kaos, säger Christian. Det sägs att presidenten håller på att mista sin kärlek till laget och supportrarna. Vi kan säga att det är ömsesidigt, just nu är inte speciellt många fans förtjusta i honom. Vi har tagit nog sparkar i arslet. I år kommer vi inte att tolerera misslyckanden eller förödmjukelser.

Vi lämnar Goodfellas för natten. Bakom oss rasslar spårvagn nummer ett förbi och skymmer för ett ögonblick den gigantiska Giorgio Armani-reklamen med två ugglor som ska sälja solglasögon till trendiga milaneser. Det har börjat blåsa upp. Nästa dag blir troligen den första riktiga, elaka höstdagen i Milano.
– Läget är jävligt spänt just nu, säger Christian. Om det inte går bra mot Milan kommer något att hända.

Football Club Internazionale Milano bildades 1908 under ett regn av beskyllningar, argument och hot om avstängningar. Milan hade just vunnit ligan men Juventus protesterade vildsint eftersom den italienska ligaföreningen hade beordrat dem att spela den avgörande titelmatchen på bortaplan, i Milano. Juventus vägrade att åka dit.
Konstnären Giorgio Muggiani kände ångest och olust över det inträffade, och bestämde sig för att säga upp sitt medlemsskap i Milan och istället starta en egen förening. Muggiani lyckades övertala 43 intellektuella milanesare att gå med i den nya klubben och Inter grundades officiellt 9 mars på den eleganta restaurangen Orologio i centrala Milano.

Sedan gick det fort. Inter vann sin första scudetto två år senare och la beslag på ytterligare titlar 1920, 1930, 1938 och 1940 innan det var dags för paus i ligaspelet, Mussolini, Hitler och förgörelse världen över.

Det var en imponerande start men från den tiden återstår bara suddiga minnen, svartvita foton och bortglömda spelare. Juventus har vunnit fem scudetti sedan 1995, Milan fyra Europacuper på de senaste 14 åren.

För Inter, som så desperat fortfarande kallar sig »un grande«, är det egentligen bara 60-talet som klarar en jämförelse med rivalerna. Det var då Massimo Morattis pappa spenderade en stor del av sina oljemiljoner på att bygga ett storlag och till slut lyckades. Det var då Inter vann två Europacuper på rad, med finalsegrar mot Real Madrid och Benfica, och det var då Inter – likt en italiensk Refaat el-Sayed eller Sara Wedlund – såg ut att gå evig lycka och världsdominans till mötes.

Men någonstans gick det snett. På drygt 30 år har Inter bara vunnit tre scudetti, och samtidigt har klubben förvandlats från respekterade Europacupvinnare till ett skämt. Dåliga beslut av presidenter, tränare och spelare har en stor del i sönderfallet – men Intersupportrarna hävdar att det också finns en mörkare anledning till utvecklingen.

Gabriele Marcotti är Londonkorrespondent för den italienska sporttidningen Corriere dello Sport. Han är också en utmärkt och kontroversiell debattör som med sina pro-italienska synpunkter retar gallfeber på radiolyssnarna under Talksports måndagsshow. Specialämne: orättvisor mot Inter.

– Så här är det, säger han när jag träffar honom före derbyt. I Italien, och speciellt bland Interfans, älskar vi konspirationsteorier – det är inget snack om saken. Men det är heller inget snack om att det i Italien finns två klubbar som har mer makt och inflytande än alla andra klubbar tillsammans och det är Juventus och Milan. Inte Inter.

– Folk som säger att det finns en enorm rivalitet mellan Juve och Milan vet inte vad de snackar om. Det handlar mer om »divide and conquer«.

Marcotti rabblar upp en statistik som går ut på att Juve och Milan i stort sett har delat på ligatitlarna de senaste 15 åren. Endast då och då – »för att andra inte ska bli misstänksamma« – har de låtit något annat lag vinna.

– Jag menar, titta på tabellerna, det ser inte bra ut. De har i stort sett aldrig slagits mot varandra i ligatoppen. Det är som om en av dem sagt: »okej, ni får vinna i år om vi får ligan nästa år«. Det lämnar en dålig eftersmak. Och det är några incidenter de senaste åren som är svårförklarliga.

Den första händelsen Marcotti nämner är när Milan spelade en avgörande match mot Perugia 1999 och Perugias lagkapten, Salvatore Matrecano, blev utbytt efter 40 minuter och gråtandes skrek mot TV-kamerorna:
– Det är inte rättvist, det är inte rättvist.

Milan vann matchen och ligan med en poäng före Lazio. Under sommaren såldes Matrecano till Nottingham och ingen har hört av honom sedan dess.

En annan händelse skedde under en match mellan Juventus och Parma när Juve, Lazio och Inter slogs om ligatiteln år 2000. Ställningen var 1-0 till Juventus i 89:e minuten när Fabio Cannavaro nickade in en hörna för Parma. Det regelrätta målet dömdes bort. Domaren De Santis hade blåst av redan när bollen var i luften.
– Det brukar nästan alltid bli frispark till det försvarande laget i de lägena, förklarade de Santis.

Marcotti rabblar orimligheter. Han upprörs över orättvisor. Han minns enskilda fall som när Juventus back Mark Iuliano överföll Ronaldo i straffområdet med Juvefrispark som följd. Till slut landar han i en analys av det högst komplicerade domarsystemet i Italien, där allt ska ha fixats så att inga matcher kan fixas.

– Först bestämde förbundet vilka domare som skulle döma matcherna men då var det så många rykten om mutanklagelser att man introducerade en lottdragning.
– Och vad tror du händer när den huvudansvarige för allt ska utses? Milan och Juve vill ha en person, Bergamo, och Lazio och Roma vill ha en annan, Pairetto. Så förbundet tillsätter båda. Och var finns Inter? Ingenstans. Sedan dömer alla domarna som de här två personerna och fyra lagen vill. Det finns inte en domare, förutom kanske Pierluigi Collina, som vågar göra något annat eftersom de kan förlora sina jobb.

Menar du verkligen att domarna eller spelarna blivit mutade?
– Det är omöjligt att bevisa. Men det är något som inte stämmer.
Det låter otroligt att något sådant skulle hända i ett modernt samhälle som Italien…
– Som har Silvio Berlusconi som premiärminister menar du, säger Marcotti och skrattar.
– Allt är möjligt i italiensk fotboll.
Har man läst boken The Miracle of Castel di Sangro om mutor och köpta matcher i Serie B, och sett Torinos Fabio Galante skrika åt sina lagkamrater att släppa in ett mål i Serie A för två år sedan, så kan man faktiskt undra. Marcotti själv minns speciellt matchen mellan Venezia och Bari 1999 när brassen Tuta kom in sent i matchen och gjorde ett ledningsmål. Varken med- eller motspelare jublade. Tvärtom fick brassen ett par rejäla åthutningar.

– En fråga till bara, säger jag när Marcotti är på väg att resa sig.
Varför, om allt detta nu stämmer, har inte Inter blandat sig i leken. De är tillräckligt rika och inflytelserika för att kunna påverka domarna.
– Vi är gentlemen, säger Marcotti. Våra presidenter har helt enkelt varit för ärliga. Och hellre förlorar jag ärligt med Inter än vinner på det sättet som Milan och Juve gör.

Inters president Massimo Moratti står och slår sig själv på pungkulorna med en knölpåk. Gång, på gång, på gång. Donk, donk, donk. Plonk. Plonk. Plonk.

Den animerade Morattifiguren uppträder på en av de otaliga hånsajter som Milanfansen skapat de senaste åren. Bilden av Moratti som den sympatiske, men något korkade, klubbpresidenten har frodats som en mögelkultur i en sommarvarm filmjölkskartong sedan han tog över 1995. Säsong efter säsong har han trampat snett på spelarmarknaden: Grigorios Georgatos, Vampeta, Robbie Keane, Francisco Farinos, Vratislav Gresko, Ciriaco Sforza och Sergio Conceicao är bara några exempel.

Moratti förföljs av åsikten att han är mer supporter än president; att han har ett gott, varmt Interhjärta men att han inte har en aning om hur man driver en fotbollsklubb. Moratti är den givmilde presidenten som gav Kanu två löneförhöjningar på tre år trots att han nästan aldrig spelade. Som ger Alvaro Recoba ett gigantiskt lönelyft trots att han mest sitter på bänken. Som bjuder Arturo Di Napoli ett femårskontrakt och betalar mer än halva hans lön trots att han inte platsar och lånas ut till Venezia och Palermo där han »dricker och knullar runt«, som Gabriele Marcotti säger. Moratti och Inter gav också Ronaldo ett enormt stöd under skadeåren. Ronaldo tackade genom att komma i form lagom till VM, skyffla in åtta mål för världsmästarna och sedan flytta till Madrid.
Moratti har oftast satt sina egna och spelarnas önskemål före tränarnas. På så sätt kom Roberto Baggio till Inter trots att Lippi inte ville ha honom. För att inte tala om Gabriel Batistuta förra säsongen. »Lejonkungen« hade tappat all målkänsla och snabbhet, och Cúper ville köpa Julio Cruz för att ersätta Crespo, som hade slitit av en lårmuskel i januari. Men Moratti ville ha Batistuta och så blev det – trots att Batistuta inte ens fick spela i Champions League eftersom han redan hade spelat med Roma. Till slut tvingades Cúper spela med en halvskadad Alvaro Recoba i semifinalerna mot Milan medan Batistuta satt på läktaren eller gjorde reklam för Vodafone med halvnakna italienska skönheter. I ligan gjorde Batistuta två mål på tolv matcher.

Och så har vi »problemet« med ärligheten, en tradition bland Interpresidenterna som började redan på 60-talet med Massimo Morattis pappa, Angelo, och fortsatte in på 90-talet med Massimo Morattis företrädare, Ernesto Pellegrini.

Gabriele Marcotti, som har en åsikt om det mesta, säger att det var Pellegrini som tog beslutet att Inter inte skulle vara med och påverka domare för att vinna titlar. Han säger att Pellegrini kom från fattiga förhållanden och »började i catering eller sålde toalettsitsar«.

– När han köpte klubben hånades han av Juves president Gianni Agnelli, som ju har alla Fiatpengarna i ryggen. Agnelli sa ungefär: »Titta på kocken som har blivit rik och köpt en fotbollsklubb«. Pellegrini kände sig aldrig hemma med pamparna från den italienska aristokratin. Han ville inte vara med i deras fiffel men samtidigt hade han ett stort mindervärdeskomplex.

Efter Pellegrini kom Massimo Moratti, med en enorm vilja att upprepa sin fars bedrifter och vinster från 60-talet. Angelo Moratti tog över laget 1955 och spenderade precis som sin son en stor mängd pengar i början utan att nå framgång. Men så satsade han oväntat på en defensivinriktad argentinsk tränare med erfarenheter från den spanska ligan. Helenio Herrera kom, började spela med catenaccio och segrade. Inter vann ligan för första gången under Angelo Moratti 1963, presidentens åttonde år i klubben.

Förra säsongen var Massimo Morattis åttonde år som president. Men hans defensivinriktade argentinska tränare med erfarenhet från spanska ligan svek. Juventus vann ligan och Moratti tvingades sitta kvar ytterligare ett år. Alla tror att han är alltför stolt för att sluta som en förlorare, att han
vägrar att vara sämre än sin far.

Efter festen mot Arsenal slutar Inter spela fotboll. Först blir det 0-0 hemma mot Sampdoria i en match där Bredbands-Inter åter är 56modems-Inter, med tröga uppspel och förutsägbart kantspel. Anonyma ytterbackar som Stefano Sacchetti och Stefano Bettarini plockar lätt ner van der Meyde och Kily Gonzalez, medan Julio Cruz ser tam ut som Crespoersättare på topp. Ett annat nyförvärv, Sabri Lamouchi, är en av de sämsta på planen i sin innermittfältsposition.

»Lammen från den turliga vinstmatchen mot Siena i andra ligaomgången och lejonen från matchen mot Arsenal har förvandlats till cikador«, skriver Gazzettan och även om det är oklart vilka för- och nackdelar en cikada har på en fotbollsplan så föredrar Interfansen säkert lejonen.

– Jag är besviken över att vi inte vann i dag men inte mer än så. Det var väldigt viktigt att vi inte förlorade, säger Cúper och supportrarna stönar över den negativa inställningen.
I nästa match mot Udinese blir Inters Luciano utvisad efter 17 minuter och laget tvingas försvara sig resten av matchen. Matchen slutar 0-0 och efteråt hävdar Interanhängarna att Luciano aldrig hade fått rött kort om han hade haft en svartvitrandig Juventuströja på sig.

Inför derbyt är Inter två poäng efter Milan och Juventus som leder serien.

– Jag förstår inte riktigt, säger Christian och tar en klunk kaffe dagen före matchen.
– Jag förstår inte riktigt hur Moratti tänker när han säger att han ska »få en bättre struktur på klubben och minska storleken på gruppen av ja-sägare«. Sedan går han och anställer ytterligare en gammal spelare.

Christian pratar om Marco Branca, den före detta Roma-, Inter- och Middlesbroughanfallaren som är Morattis senaste försök att få ordning på klubben.
Moratti har nu en stab på fem man omkring sig, varav fyra är före detta spelare utan någon som helst erfarenhet av att göra affärer. Här finns till exempel Guiseppe »Beppe« Baresi, bror till Franco Baresi. Båda provspelade för Inter när de var unga. Inter valde »Beppe« med kommentaren: »Vi tar honom, den lille verkar inte vara så mycket att ha.« »Beppe« gjorde visserligen 558 matcher för Inter, men lillebror Franco Baresi gick till Milan, blev världens mest repekterade försvarsspelare och vann fem ligatitlar och tre Europacuper.

En jämförelse mellan Milans och Inters organisation ger inga trumf till Inter. Milan har Silvio Berlusconi, landets premiärminister och mediemogul, som klubbpresident. Inter har Moratti. Milan har stentuffa affärsmän som sköter lagets transfers och strategier. Inter har ett gäng före detta spelare.

Jag söker upp Marco Branca i Inters skrytbygge Palazzo Durini i centrala Milano. Han tar emot i ett stort rum som domineras av ett stort träbord och en nästan lika stor Pradakasse.

Vilka uppgifter har du hos Inter?


– Tja, det är lite av varje. Jag är bland annat ansvarig för transfermarknaden från början av juni till 31 augusti tillsammans med Gabriele Oriali. Resten av året är jag en länk mellan laget och styrelsen.

Vad vill du tillföra klubben?


– Tja, lite av varje. Det räcker inte att jag har
spelat fotboll. Nu måste jag utvecklas. Jag hoppas kunna ge klubben vad den behöver.
Så fortsätter konversationen. Christian Santi verkar ha rätt: det finns inga klara riktlinjer. Jag frågar Branca vad som måste rättas till för att Inter ska vinna ligan.
– Åh, lite småsaker bara.

Branca imponerar inte. Inter imponerar inte. Allt jag kan tänka på när jag lämnar Inters högborg är rubriken i en av tidningarna dagen efter att Branca skrev kontrakt med senegalesen Khalilou Fadiga, som när detta skrivs ännu inte har spelat en minut för klubben på grund av en hjärtskada: »Är Branca den dummaste personen i Fotbollsitalien?«

Redan på söndagsmorgonen märker man att det är derby i stan. Tidningarna har extra bilagor om matchen och TV-stationerna diskuterar taktik, uppställningar och, framför allt, Héctor Cúpers svagheter. Vid lunch har Milano börjat fyllas i blå-svarta och röd-svarta nyanser.

Klockan fem, med fyra och en halv timme kvar till matchstart, träffar jag Christian Santi utanför matchbaren Official Bar Studio, som ligger i ett av San Siros hörn. Han ser nervös och spänd ut, och levererar korta fotbollsspelaruttalanden som »vi är redo« och »vi kan bara göra vårt bästa«. Han säger att Inter i alla fall är det enda laget i Serie A som inte släppt in något mål under säsongen. Om den trenden håller i sig blir det åtminstone inte förlust mot Milan.

Vid borden bredvid diskuterar Interfansen eftermiddagens matcher. Juventus slog Bologna med 2-1 efter en sen, feldömd straff. Några konstaterar att Hernán Crespo och Adrian Mutu, som båda tillhörde Inter en gång i tiden, har gjort mål för Chelsea mot Middlesbrough.

Med drygt två timmar kvar till matchstart är Inters Curva Nord redan fylld av nervösa, ängsliga ultras som alla väntat i fem månader på den här matchen.
Vid ingången står två bitiga skinnskallar som ser till att ingen obehörig kommer in. Normalt skulle en sådan uppgift skötas av polisen eller matchvärdar, men de har slutat komma eftersom deras närvaro bara ledde till bråk. Curva Nord är ett laglöst område med omkring 7 000 Interfans på varje hemmamatch.

Och plötsligt smäller det till. De två skinnskallarna attackerar en kille i 20-årsåldern vars enda brott tycks vara att han gått igenom Curvasektionen utan tillåtelse. Hans ansikte slåss rött och svullet och en hätsk, obehaglig stämning lägger sig genast över sektionen. Till slut kliver några andra gorillor in och avbryter bråket.
När spelarna tågar in avbryts alla tendenser till läktarbråk. Det är en magnifik syn när de två lagen ställer upp för att spela ett av Europas hetaste derbyn; nästan hundra år av fotbollskonst och ständig rivalitet. Speakern läser upp namnen på Milanspelarna men hans röst dränks av en orkan av burop och busvisslingar från Interfansen. Interspelarna presenteras till ett nytt NHL-inspirerat ljud- och bildspel med Beyoncé och fladdrande spelarporträtt.

Domaren Massimo De Santis, känd från avblåsningen på Cannavaro drygt två år tidigare, blåser igång matchen och 80 000 åskådare avlossar ett kollektivt avgrundsvrål.

Héctor Cúper har i stort sett sitt bästa lag på planen.Turken Emre och den italienske landslagsspelaren Cristiano Zanetti ska jaga livet ur Milans mittfältare medan Kily Gonzalez och Andy van der Meyde ska skapa chanser på kanterna. Och Inter inleder starkt. Mohamed Kallon testar Dida med en frispark, Vieri ser farlig ut och van der Meyde visar inledningsvis upp en påhittighet som Inter har saknat de senaste åren.
Jag minns vad Christian sa tidigare i veckan:

– Det är nu eller aldrig. Det var länge sedan vi hade en så bra chans att slå dem.
Första kvarten går klart till Inter. De två tränarna, Héctor Cúper och Carlo Ancelotti, står upp och övervakar sina spelare. Cúper verkar inte vara nervös, men han ser väldigt ensam ut.

Som neutral är det lätt att tycka om Héctor Cúper, denna saxofonspelande, Platonläsande argentinare som är lagmoralens och sammanhållningens fanbärare i en fotbollsvärld full av individualism och egoism.

Som Intersupporter är det lika lätt att fråga sig: Vem fan är killen och vad håller han på att göra med vårt lag?

Första frågan är lätt att svara på: Cúper är en enkel man som växte upp i den fattiga Santa Fe-regionen in Argentina. Han duschar fortfarande i kallvatten för att minnas sina rötter och sina föräldrar: hans mor som gick bort när han var 20 år gammal och hans far som inspirerade honom till att bli landslagsspelare i fotboll.

Den andra frågan är inte lika lätt. Cúper har bjudit Interfansen ömsom vin, ömsom vatten. Kritikerna hävdar att han inte har gett laget några klara direktiv. Faktum är att Inter sällan har spelat attraktiv fotboll under Cúpers dryga två år som tränare. Det har varit mycket långbollar och grovjobbande mittfältare; Alvaro Recoba och Domenico Morfeo på bänken, Luigi Di Biagio och Matias Almeyda på planen.

Men Cúper är också den Intertränare som har vunnit flest matcher i procent under de senaste åtta åren. Han är ensam om att under Moratti ha lett laget i mer än två år. Med Cúper har Inter etablerat sig som ett topplag i Italien och Europa: trea i ligan och Uefacupsemifinal 2001-02, en andraplats i Serie A och semifinal i Champions League 2002-03.

Cúper är också den förste tränaren som har fått Inter att spela och uppföra sig som ett lag. Cúper vägrade att ge efter när en otränad Ronaldo ville spela varenda match inför VM 2002. Förra säsongen skickade han hem Christian Vieri och Luigi Di Biago från ett uppladdningsläger när de klagade på att temperaturen i deras rum var för hög. Dessutom vägrade han att tycka synd om Stephane Dalmat och Domenico Morfeo efter att de hade blivit utbuade av sina egna fans, »Om de inte klarar av lite burop kanske de ska göra något annat, sälja kaffe till exempel«.

På det sättet har Cúper vunnit respekt från fansen och Moratti. Det är därför han nu står där nere bredvid sitt avbytarbås på San Siro, mitt i ytterligare en nyckelmatch.

Ute på planen har matchbilden svängt. Nervösa Intersupportrar omkring mig bekräftar att Milan har tagit över mittfältet med en kvartett kvicka och tekniska spelare. Brasilianske stjärnskottet Kakà har petat Rui Costa och dominerar nu tillsammans med Gennaro Gattuso, Andrea Pirlo och Clarence Seedorf. Interspelarna ser plötsligt trötta ut. Filippo Inzaghi och Andrej Sjevtjenko skapar oreda i Interförsvaret, Fabio Cannavaro skriker desperata order till orutinerade backkollegan Daniele Adani.

Cúper inser att hans lag har tappat initiativet och gör ett tidigt byte. Kanske är det för att få tyst på kritikerna som säger att han aldrig kan läsa spelet, kanske för att han tycker att van der Meyde ser sårbar ut mot Seedorf.

Det går ett kollektivt stön genom Curva Nord när numret på ersättaren dyker upp. In på planen kommer nummer 13, Thomas Helveg, den kantige danske ytterbacken som inte platsade i Milan förra året. Tre minuter senare gör Milan 1-0. Andrea Pirlo skickar iväg en frispark som träffar Inzaghi i huvudet, byter riktning och studsar in med Francesco Toldo på väg åt andra hållet.

För en sekund blir det helt tyst.
– Å nej, inte nu igen, kvider en Intersupporter några rader längre bort.
Men jodå, nu åker tåget och Inter står som vanligt kvar på perrongen. En minut in på andra halvlek gör Kaká 2-0 på inlägg från Gattuso. Sjevtjenko gör 3-0 i 77:e minuten efter ett vägspel med Cafu. Det är utklassning.

Många Interisti reser sig upp och går. De ser inte Interinhopparen Obafemi Martins göra kvällens snyggaste mål med snurrfint och raketskott, de bryr sig troligen inte heller. Matchen slutar 3-1 till Milan. Héctor Cúper har vunnit två av 17 matcher mot de andra topplagen under sin tid med Inter.

Christian säger i stort ingenting efter matchen. Han blåser upp kinderna till en boll för att sedan släppa ut en jättesuck. Gång på gång.

Vill han ha en öl?


– Nej tack.

En pizza slice kanske?


– Inte hungrig.
– Jag vill bara hem, säger han. Kanske till och med titta på Controcampo (Italiens Fotbollskväll, Offsides anm.) för att göra det ännu värre. Det har gått så långt nu att man inte ens orkar bli arg.

En annan ultra har beslutat att ironi är den enda vägen att tackla förlusten:
– Men vad jävla bra då. Bara 3-1. Jag trodde att vi skulle släppa in fem, åtta, femton, kanske tjugofem mål. Porco Dio.
– Och såg du den där jävla Christian Vieri som gick av planen med Paolo Maldini och skrattade och skämtade med honom. Vilken jävla skandal.

Christian säger i stort ingenting efter matchen. Han blåser upp kinderna till en boll för att sedan släppa ut en jättesuck. Gång på gång.

Vill han ha en öl?


– Nej tack.

En pizza slice kanske?


– Inte hungrig.
– Jag vill bara hem, säger han. Kanske till och med titta på Controcampo (Italiens Fotbollskväll, Offsides anm.) för att göra det ännu värre. Det har gått så långt nu att man inte ens orkar bli arg.

En annan ultra har beslutat att ironi är den enda vägen att tackla förlusten:
– Men vad jävla bra då. Bara 3-1. Jag trodde att vi skulle släppa in fem, åtta, femton, kanske tjugofem mål. Porco Dio.
– Och såg du den där jävla Christian Vieri som gick av planen med Paolo Maldini och skrattade och skämtade med honom. Vilken jävla skandal.

Christian säger inget. Vi står tysta och tittar på när supportrar från båda lagen strömmar ut från arenan. Jag väntar bara på att det ska smälla till, att Interfansens ilska och avundsjuka ska övergå i våld och att poliserna, som står och väntar med sina piketbussar och nedfällda visir, ska rycka in.

Men ingenting händer. Inte ens när några Milanfans går igenom en grupp Intersupportrar med en megafon och skriker:
– Non vincete mai, non vincete mai! Ni vinner aldrig!
Christian ser ut som om han gärna skulle springa bort och banka skiten ur dem, men han står kvar och och skrapar med fötterna i asfalten som en arg tjur.
– Det kommer inte att hända något, säger Christian. Det har inte varit något bråk mellan Inter- och Milanfans sedan 1983. Då slöt vi en antivåldspakt eftersom det hade blivit för mycket våld och slagsmål under några år. Det håller än. Det är faktiskt jävligt imponerande. Jämför med kravallerna mellan Romas och Lazios fans före varje derby där nere.

Den högerinspirerade Irriducibili-gruppen kommer uttågande med höjda högerarmar. Stämningen försämras kraftigt när gruppen skriker ramsor som avslutas med ett »Sieg Heil« mot en grupp Milanfans med mörk hy.

Men pakten klarar även denna provokation. Polisen kan dra sig tillbaka och asfaltsplätten utanför Official Bar Studio börjar tömmas.
Vi börjar gå mot Christians bil. Han har tystnat igen. Till slut suckar han djupt och ljudligt.
– Sarà un altro anno di merda.
Det kommer att bli ytterligare ett skitår.

I tidningarna dagen efter sågas Cúper jäms med fotknölarna. Ja, det är snarast en komplett styckning av mannens fotbollsfilosofi. Det står att han begick självmord under matchen med sina misslyckade byten, sina nervösa spelare och sin negativa taktik. Redan på kvällen diskuterar före detta spelare, experter och programledare vem som kan bli Cúpers efterträdare. Alberto Zaccheroni kanske, som vann ligan med Milan 1999? Han är ledig. Kan Gigi Simoni, Uefacupvinnare med Inter 1998 få en ny chans? Eller Roberto Mancini? Det saknas inte alternativ.

Massimo Moratti, som älskar den uppmärksamhet som presidentskapet i Inter ger honom och som alltid, alltid, säger något till journalisterna efter matchen, smög ut från San Siro utan ett pip, utan att försvara sitt lag eller tränare. Tidningen Il Giornale ger honom 20 minuspoäng för detta uppförande och påpekar att Juventus och Milans direktörer alltid stöttar laget och tränaren. I Inter hängs tränaren som vanligt ut till allmän bespottning.

Morattis tystnad fortsätter över måndagen och tisdagen, då hans fru Bedi meddelar att han är sjuk och inte kommer att ge några uttalanden.

På onsdagen sprids de första citaten från Moratti: »Cúper är fortfarande tränare för Inter så att han kan rätta till saker och ting. Det kan givetvis hända att man misslyckas med en match då och då. Men det har hänt för sista gången nu.«

Det gamla talet om att det vilar en »förbannelse« över Inter tar också fart dagarna efter derbyt. Jag pratar med Interbacken Marco Materazzi om saken:
– När vi förlorade mot Lazio för två år sedan kändes det bisarrt, som att vi inte kunde kontrollera vårt eget öde. Men det finns ingen förbannelse. Jag tror inte på den, och jag är den mest vidskepliga person du någonsin kommer att möta. Sanningen är att vi har haft otur de senaste åren och dessutom gjort en del misstag. Inter har dessutom kämpat mot några av Europas allra bästa lag. Milan och Juventus har ju radat upp ligasegrar och Champions League-finaler.
– Men det känns som att Milan och Juventus aldrig behöver stå ut med sådana saker som vi. När de har missflyt är det ingen som talar om förbannelser eller att något är fundamentalt sjukt med klubben. Likadant med Roma och Lazio – de kanske inte blir lika väl behandlade som Juventus och Milan men även hos dem söker man andra anledningar till dåliga resultat – pengar eller konflikter eller domare…
– I Inter är det alltid vårt eget fel. Vi har en president som inte förolämpar eller manipulerar folk, utan är ärlig och rättvis och visar sina känslor. Bara därför verkar det vara fritt fram att attackera oss. Låter det rättvist i dina öron? Vi är inga seriefigurer, vi är yrkesmän som jobbar hårt.

På torsdagen träffas Moratti och Cúper
i Morattis villa vid den fantastiskt vackra Comosjön norr om Milano. Där sitter de: presidenten och tränaren, oljemiljonären och den jagade, förloraren och förloraren.
– Vi har haft ett bra samtal om vad som måste rättas till och hur vi kan titta framåt tillsammans, säger Moratti efteråt.

Tio dagar senare spelar Inter 2-2 mot Brescia på bortaplan och morgonen efter sparkas Cúper som Intertränare. Cúper säger att han är »chockad« och att han inte vill prata om det. Moratti säger att »förtroendet mellan spelare och tränare har försvunnit«.

Alberto Zaccheroni anställs som ny tränare, den tionde i ordningen under Moratti.
– Det här skickar ut en klar signal till spelare och konkurrenter att vi inte har gett upp drömmen om att vinna ligan, i år eller i framtiden, säger presidenten.
I Zaccheronis första ligamatch, hemma mot Roma, är ställningen 0-0 när Christian Vieri får en dubbelchans i 93:e minuten. Vid den andra möjligheten har skyttekungen öppet mål och skjuter – i stolpen. Vieri blir hängande över en reklamskylt i en halvminut.

Kort därefter blåser domaren för full tid.

Marcus Christenson

UR Offside 5/2003

Publicerad 2011-02-10 kl 13:28

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER