Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
KINA

Dokument: Så blev Kina en maktfaktor inom fotbollen

Foto: Scanpix

När Alex Teixeira i dagarna lämnade Sjachtar Donetsk för Jiangsu Suning skrevs historia. Det var första gången som Premier League på allvar förlorade dragkampen om en spelare till den kinesiska ligan.
- Kina visade att de kan vara med och konkurrera om de allra bästa spelarna, säger den engelske journalisten Nick Harris till Fotbollskanalen.

För att reda ut hur Kina kunde bli en maktfaktor inom fotbollen måste man få ett grepp kring hur landet styrs, den nästintill obegränsade ekonomin och den nära politiska kopplingen till idrotten.

Kina har länge varit ett land som förknippas med sin totalitära politik, och som inte drar sig för att tysta kritiker av regimen. I en rapport som svenska UD lade fram 2013 beskrev de landet som en enpartistat utan allmänna och fria val. Den begränsade kinesiska friheten har även påverkat idrotten. Länge har den enbart setts som ett politiskt redskap eller som ett sätt att öka nationens status. Under OS i London 2012 framkom dessutom flera rapporter i media kring barn som tvingas träna fem timmar om dagen från nio års ålder.  

Fotbollen har dock aldrig slagit igenom riktigt. Varken landslaget eller den kinesiska ligan har någonsin blivit tagna på särskilt stort allvar. Kina är det folkrikaste landet i världen, med en population på 1,4 miljarder. De borde rimligtvis inte ha svårt att få ihop ett hyfsat fotbollslag på elva spelare. Men faktum är att landet i nuläget ligger på 93:e plats på Fifas världsranking, strax före Färöarna vars invånarantal ligger runt 50 000. Senaste – och enda gången – de kvalificerade sig till VM var 2002. Där blev det uttåg direkt efter noll poäng och noll gjorda mål i en grupp bestående av Brasilien, Costa Rica och Turkiet.

Förklaringen till detta är egentligen inte speciellt märklig. Ett bra landslag kräver att det finns många duktiga fotbollsspelare, och chanserna till detta ökar ju fler aktiva spelare ett land har. Enligt det kinesiska fotbollsförbundet är mellan 7 000 – 50 000 barn aktiva inom fotbollen i Kina. Detta kan jämföras med Sveriges 250 000 ungdomsspelare eller Englands fyra miljoner.

Det folkrikaste landet i världen har inte ens lika många unga aktiva fotbollsspelare som lilla Sverige.

Fotbollsintresset är dock överlag högt i Kina. Närmare 350 miljoner följer exempelvis Premier League varje helg, och fullständig hysteri uppstår när stora lag som Real Madrid befinner sig i landet. Det är själva traditionen att utföra sporten på egen hand som inte riktigt existerar ännu, och där är Kina inte ensamma. Majoriteten av alla asiatiska länder saknar den fotbollskultur som vi exempelvis har i Europa.

Landslaget i all ära, men vad har egentligen detta att göra med Chinese Super Leagues framfart och köp av utländska stjärnor? Mycket mer än vad man tror, har det visats sig. För det stora mysteriet är trots allt varför Kina plötsligt har börjat bry sig så mycket om fotboll. En stor del av svaret på den frågan har med en viss fotbollstokig president att göra.

Redan innan president Xi Jinping kom till makten 2012, var han tydlig med vilken väg han ville att Kina skulle gå inom fotbollen. Tre stora mål sattes upp; att arrangera ett VM, att spela ett VM och att vinna ett VM. Den första känns fullt rimlig med tanke på landets ekonomi, likaså punkt nummer två. Kina har visserligen inte spelat ett slutspel sedan 2002, men kvalifikation måste ändå ses som ett realistiskt mål. Men att Kina skulle kunna ta hem ett världsmästerskap, är det verkligen en rimlig målsättning?

Absolut, tycker president Xi. Utländska stjärnor bygger dock inget landslag, detta har Xi också insett. Därför har han ordnat så att 20 000 nya ungdomsakademier ska öppna i Kina inom en tvåårsperiod. Storklubben Guangzhou Evergrandes enorma akademi startades upp redan 2012. Skolan, som enligt studenterna påminner om Hogwarts ur böckerna om Harry Potter, utbildar 2 400 kinesiska ungdomar åt gången. Med över 50 fotbollsplaner och landets bästa tränare, vill Evergrande skapa ett fotbollslag bestående av inhemska spelare som ska kunna konkurrera med de allra bästa i världen. Det satsas med andra ord friskt på ungdomssidan.

Samtidigt som detta sker, har fler och fler miljardärer och företag köpt in sig i kinesiska klubbar. I oktober förra året blev det också klart att det privata medieföretaget China Media Capital (CMC) köper upp 13 procent av City Football Group, som inkluderar storklubben Manchester City. Samma år stegade dessutom Kinas rikaste man, Wang Jianlin, in på Atlético Madrids kontor och halade fram en check som räckte till 20 procent av klubben. Som av en ren slump lyckades Evergrande ganska precis ett år senare värva Atléticos Jackson Martinez för 31 miljoner pund. Det är inte speciellt svårt att se ett kinesiskt mönster mellan värvningen och investeraren.

De europeiska storklubbarna är ett säkrare kort jämfört med Chinese Football League. I nuläget satsar dock ägarna otroliga summor i den inhemska ligan, långt över klubbarnas inkomster. Bara under årets första transferfönster beräknas de spendera runt 3,6 miljarder kronor tillsammans, ett beteende som borde vara ohållbart med tanke på hur lite klubbarna egentligen genererar.

Varför väljer renodlade affärsmän att satsa miljarder i en osäker bransch? Varför hjälper de varandra att få stora stjärnor till den kinesiska ligan? Återigen får vi göra oss påminda om politikens nära band till idrotten i Kina.

- Det finns en direkt koppling mellan staten och de företag som köper in sig i både kinesisk fotboll och europeiska storklubbar, säger journalisten Nick Harris som bland annat driver sajten Sporting Intelligence.

Harris har följt kinesisk fotbolls framfart med stort intresse de senaste åren. Under 2006 besökte han landet när han gjorde ett jobb för brittiska The Independent, och berättar att fotbollen då kantades av korruption och inte hade speciellt många utländska spelare.

Han säger att lika mycket som Kina är ett kommunistiskt land, är de dessutom rena kapitalister. Under 2000-talet ägdes de flesta kinesiska klubbarna fortfarande av staten själva, men detta förändrades ungefär samtidigt som president Xi kom till makten. Då började plötsligt privata företagare köpa upp klubbarna, vilket också var början på den ekonomiska boomen.

- För ungefär fem-sex år sedan började saker förändras. Den huvudsakliga anledningen var att staten fick mycket högre visioner kring fotbollen, och då sattes det in betydligt mer resurser, säger Harris.

Den kinesiska staten var tydliga med att de ville att sportindustrin skulle bli värd runt 6 biljoner kronor inom en tioårsperiod, och öka från 0,6 till 1 procent av landets BNP. Rika företag var en viktig del av denna strategi.

I Kina innebär privata företagare inte nödvändigtvis att de är helt friställda från staten. De flesta har i själva verket uppbackning från ledarna, och även tvärtom. Ett exempel på detta utspelade sig i höstas:

Strax innan CMC bestämde sig för att köpa 13 procent av Manchester City hade klubben finbesök. President Xi stod på tröskeln och ville ta sig en titt på klubben. Efter lite minglande med spelarna, där han bland annat tog en selfie med Sergio Agüero, tog han tillfället i akt att spana in ungdomsakademin. Kort därefter annonserades att CMC köpte upp 13 procent av City. Det är ganska uppenbart att det kinesiska medieföretaget inte bara investerade av eget intresse. Det var även ett sätt att komma ett steg närmare president Xis drömmar om ett VM-guld.

Det är dock viktigt att inte förglömma att kinesiska investeringar i europeiska storklubbar inte bara gynnar ena parten. Asien, med folkrika Kina, är en riktig guldgruva för fotbollsklubbar.

- CMC underlättar Manchester Citys chanser att komma in på den asiatiska marknaden, säger Nick Harris.

Det var med det argumentet som även rivalklubben Manchester United skrev på ett kontrakt med ett annat kinesiskt företag under januari. Internetoperatören Sina Sports ska sända MUTV 24 timmar om dygnet i Kina, i hopp om att öka supporterskaran. Det är en mycket effektiv strategi för att öka försäljning av exempelvis tröjor och andra klubbrelaterade kommersiella inkomster.

När Premier League gick från att vara en arbetarklassliga till en miljardindustri i slutet av 90-talet, var det mycket tack vare tv-rättigheterna. Där låg de stora pengarna, och gör än idag. 60 miljarder kronor fick Sky Sports och BT Sport nyligen punga ut tillsammans, för att säkra tre års tv-rättigheter av den engelska högstaligan. Stora pengar, minst sagt.

Därför låter det kanske inte mycket att CMC betalade runt 15 miljarder kronor för fem års tv-rättigheter av Chinese Super League i höstas. Men jämförelsevis med priset för rättigheterna 2015, som låg på cirka 90 miljoner kronor, förstår man vilken otrolig ökning som har skett på väldigt kort tid. Kineserna menar allvar när de säger att de vill konkurrera om fotbollstittarna världen över.

Nick Harris berättar dock att det finns en betydande faktor som kan grusa dessa förhoppningar.

- Det är viktigt att förstå vikten av tid, säger han. Premier League har lyckats växa så enormt mycket tack vare att de flesta människor i andra länder kan se matcherna på resonabla tider.

Kina är åtta timmar före England rent tidsmässigt.

- Om Chinese Super League vill bli den mest populära ligan i världen krävs att matchtiderna anpassas till europeiska tittare, samtidigt som de givetvis måste attrahera kineserna själva. Det blir spännande att se hur de ska lösa det där, säger Harris.

Affärsmän kan satsa miljarder, utan att behöva oroa sig över om investeringarna kommer ge någon större avkastning. Ungdomsakademier, tv-rättigheter, stjärnspelare, och andelar i fotbollsklubbar. Pengarna flyger till höger och vänster på ett sätt som är närmast omöjligt att förstå. Det känns nästan som ett enda stort hål. Finns det ingen botten?

- I Kina finns det över 400 miljardärer. Många av dessa har börjat investera i fotboll, bland annat de två allra rikaste, berättar Nick Harris.

Ansedda Forbes skrev om en rapport förra året som visade att Kina fick en ny dollarmiljardär i veckan. Om utvecklingen fortsätter som den gör, kommer detta innebära att de går om USA:s miljardärklubb om ungefär fem år. Anledningen är helt enkelt en stark ekonomisk tillväxt, där branscher som fastigheter, teknik och hälsa går extremt bra. Dessa områden är också de vanligaste för klubbägare och övriga investerare i Kina.

Som tidigare nämnt är Wang Jianlin, Atlético-investeraren, landets rikaste man. Jianlin är ordförande i Dalian Wanda Group, Kinas största fastighetsutvecklare. Den näst rikaste, Jack Ma, är grundaren av it-företaget Alibaba Group som äger hälften av Guangzhou Evergrande. Med andra ord, svaret är nej. I nuläget är den kinesiska fotbollsekonomin i princip bottenlös - så länge miljardärerna fortsätter att investera.

Vad är då oddsen att Kina lyckas med sina uppdrag i det långa loppet. Kommer de verkligen kunna göra sin liga till en av världens mest attraktiva? Kommer de kunna vinna VM-guld i framtiden?

- Det intressanta är att ingen egentligen vet, säger Nick Harris. Hade någon visat engelsmännen i mitten av 90-talet hur Premier League-marknaden ser ut idag, så hade ingen trott på det. Så länge pengarna kommer in är allting möjligt, men det är inga hållbara summor det handlar om. De kan inte fortsätta så här hur länge som helst, tycker man.

Det återstår att se hur det blir. Kanske hinner verkligheten snart i kapp kineserna - kanske sitter vi snart och skriver matchreferat från Chinese Super League. Det får framtiden utvisa, men just nu kan vi i alla fall konstatera en sak: kinesisk fotboll är här för att stanna.

Källor: The Guardian, The Economist, CNN, Forbes, BBC, Fifa.

Fem största kinesiska värvningarna under 2016:

Alex Teixeira €50m (470 miljoner kronor)
Sjachtar Donetsk - Jiangsu Suning

Jackson Martínez €42m (395 miljoner kronor)
Atlético Madrid - Guangzhou Evergrande

Ramires €28m (265 miljoner kronor)
Chelsea - Jingsu Suning

Gervinho €18m (170 miljoner kronor)
Roma - Hebei China Fortune

Fredy Guarin €13m (125 miljoner kronor)
Inter Milan - Shanghai Shenhua

Publicerad 2016-02-09 kl 09:00
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons