För tio år sedan förvandlades Darfurprovinsen till ett helvete på jorden. När rebellstyrkor revolterade mot centralmakten i Sudan svarade regimens milis med de mest bestialiska medel man kan tänka sig. Hela byar brändes ner och systematiska våldtäkter spred skräck hos befolkningen. Samtidigt stod omvärlden handfallen. Till sist var gränstrakterna mot Tchad fyllda av internflyktingar. Uppemot tre miljoner människor som fördrivits från sina hem och tvingats söka en fristad i enorma tältläger.
Men mitt i denna humanitära katastrof började hoppet spira. Efter nästan ett decennium med inbördeskrig tog fredsprocessen långsamt fart och många darfurier kom på fötter. Med hjälp av hårt arbete och internationella biståndsprojekt klarade de att återbygga sina forna liv. Och det var då det föddes – landslaget.
- Det Darfur United har lyckats med är nästan ett mirakel, helt underbart. Vi pratar om killar som rekryterats från fem olika flyktingläger och mot alla odds svetsats samman som en stark grupp. Ett lag. Förut möttes de kanske på slagfältet och var tvungna att slåss och skjuta mot varandra. Nu kämpar de sida vid sida på fotbollsplanen istället, och representerar hela sitt folk. Det är en otrolig historia, säger Per-Anders Blind till fotbollskanalen.se.
Han är president för den idrottsorganisation där Darfur United numera ingår. De statslösas fotbollförbund, Conifa (Confederation Of Independent Football Associations). Där ryms folkgrupper som står utan statsbildningar och därför inte godkänns av Fifa, men som ändå har en gemensam identitet, en geografisk eller kulturell bas att stå på. Det kan röra sig om minoriteter som kurder och romer eller vårt nordiska ursprungsfolk, samerna, som Per-Anders Blind själv tillhör. Men Conifa tar även emot regioner som vill bryta sig loss av andra skäl. Som det franskspråkiga Quebec i Kanada eller Abchazien, beläget i nuvarande Georgien.
- Grunden till att vi drog igång Conifa 2013 är ganska enkel. Tidigare fanns ett annat internationellt fotbollförbund med samma grundtanke, men den organisationen rasade samman och efter det uppstod ett slags vakuum. Våra fotbollsspelare saknade landskamperna och dessutom tycker jag, och många med mig, att det finns ett härligt mervärde kring internationella utbyten överlag. Att skapa mötesplatser över gränserna kan leda till så mycket glädje och inspiration. Särskilt för våra medlemmar som kommer från olika ställen, men som ofta har mycket gemensamt historiskt sett, säger Per-Anders Blind.
Sedan uppstarten förra sommaren har han och den övriga styrelsen arbetat intensivt för att etablera sin verksamhet. Och det har gett resultat. Trots att Conifa bara funnits i sju månader är sammanslutningen väl förankrad och medieuppmärksamheten kring den har vuxit "explosionsartat", enligt Per-Anders Blind. I takt med att journalister från vitt skilda platser som Tyskland, Colombia, USA och Sydostasien hör av sig ansöker många enskilda förbund om att få teckna medlemskap.
- Vår målsättning var att bli det största fotbollförbundet utanför Fifa och det har vi redan lyckats med. Med råge dessutom. Mycket beror nog på den devis som vi följer i Conifa och som lyder "action creates attraction". Genom att anordna cuper och mästerskap med tillhörande kulturevenemang och ungdomsutbyten väcker vi intresse. Det tror jag att medlemmarna gillar. När man ser att en organisation faktiskt uträttar något hoppar man gärna på tåget. Det är en strategi som vi driver stenhårt.
Som ett led i det tänket laddar Conifa just nu för sin största utmaning hittills. Mellan 1 och 8 juni arrangeras sommarens stora fest – och det handlar om ett fotbolls-VM i sydsamiska staden Staaren Tjielte. Eller Östersund, som vi kallar den på svenska. Per-Anders Blind är extra nöjd över att mästerskapet förläggs just dit så att Sverige får se vilken pulserande och livskraftig rörelse det faktiskt handlar om.
- Alla här hemma förstår nog inte vilket enormt evenemang VM kommer att bli. Men det är omåttligt populärt. Titta på en av våra deltagare, tamilerna. Deras folkgrupp kommer från Sri Lanka och Indien och landslaget har 78 miljoner människor bakom sig. Kurdistan är ett annat exempel. Globalt sett finns omkring 40 miljoner kurder, varav 140 000 av dem bor i Sverige. Här handlar det om en otrolig uppmärksamhet som riktas mot Östersund, säger han.
Hur märker ni av den uppmärksamheten på förhand?
- Bland annat gjorde vi en lite rolig grej via sociala medier. Vi utlyste en tävling där man skulle skicka in sitt bidrag på en officiell VM-låt. Innan vi visste ordet av det hade vårt blogginlägg blivit läst av 120 000 personer. Det var häftigt. En annan gång anordnade vi en träningsmatch mellan tamilernas landslag och ett lokalt klubblag på Isle of Man, där vi höll Conifas konstituerande möte. Helt utan marknadsföring nådde vi ut till en och en halv miljon tittare som ville streama matchen.
Kan ni överträffa det i Östersund?
- Om man jämför med de två föregående VM-slutspelen som hölls i det gamla förbundets regi skulle jag påstå att förutsättningarna finns. Vid den första upplagan, 2006, var det väl totalt 18 eller 19 personer på en träläktare i Sydfrankrike som såg matcherna. Men 2012 följdes turneringen av tio miljoner åskådare via webben och TV, och 200 ackrediterade journalister fanns på plats. Vissa av matcherna spelades inför 35 000 åskådare. Och med tanke på att fenomenet bara vuxit sedan dess är det svårt att veta var taket sitter.
Per-Anders Blind tror att mycket av tjusningen har med samhörighet att göra. Flera av de tolv folkgrupper som reser till Östersund har levt under förtryck, antingen nutida eller historiskt, och att äntligen kunna visa upp en enad front för omvärlden är ingen liten sak. Att träffa andra människor med liknande erfarenheter berikar också. Per-Anders Blind drar en parallell till det tibetanska landslag som för några år sedan presenterade sig på den interkontinentala fotbollsscenen.
- Tibet hade vid det laget kämpat länge för att få ett erkännande som självständig stat, men Kina hade konsekvent använt sitt veto i frågan. Därför var det heller ingen som vågade spela fotboll mot dem, i rädsla för repressalier eller skarpa reaktioner från Kina. Men till sist tackade Danmark ja och matchen blev av. Efteråt ställde den tibetanske förbundskaptenen upp på en intervju och den sekvensen sade egentligen allt. Han brast i gråt framför TV-kamerorna. För honom var det ett otroligt starkt och rörande ögonblick.
En som känner igen sig i den beskrivningen är 28-årige Alexander Alan. Han har under sin karriär mestadels spelat forward i division 1 och 2, och är född och uppvuxen i Sverige. Men hans släkt tillhör den syrianska diasporan. En folkgrupp med förgreningar över hela Europa och Nordamerika, och med ett par hundratusen invånare i de nordiska länderna. Alexander hoppas få chansen under sommarens VM och minns det som en spännande upplevelse att debutera för landslaget "Aramean Suryoye" vid en internationell cup i Gällivare 2009.
- För det första höll ju många av motståndarna väldigt hög klass. Där fanns spelare som till vardags höll till i Serie A, B och C och exempelvis samerna hade många duktiga från Norges högsta serie. Vi var också rätt vassa, även om det skulle sett ännu bättre ut om vi kunnat få loss sådana som Sharbel Touma, Kennedy Bakircioglu och Louay Chanko. Vårt underlag är kanon, men det handlar ju om att klubbarna ska bortse från skaderisk och sådana saker och släppa iväg spelarna. Jag var i Enköpings SK då och det var nära att jag blev tvungen att stanna hemma, men jag är sjukt glad över att jag kunde åka till sist.
Varför kändes det så viktigt?
- Det kanske låter töntigt att olika minoriteter ska mötas och spela VM mot varandra. Men vi syrianer har inget eget land utan bor väldigt utspritt och då är det jäkligt coolt att dra på sig landslagströjan. Det blir en viktig symbol. Någonting som för oss samman. När man kliver ut på planen känner man att hjärtat bankar lite hårdare och man vet att man har mångas ögon på sig. Plötsligt representerar man hela sitt folk och det är faktiskt ganska unikt. Det är klart att det är väldigt stort, säger Alexander Alan.
Han pekar på att syrianerna sällan hamnar i rampljuset på det sättet, inte som ett och samma folk under en gemensam flagga. Sådant sker nästan uteslutande i idrottsliga sammanhang.
- Men just vid de här tillfällena riktas folks blickar mot oss. I den turneringen jag var med och spelade var det en massa reportrar och TV-team som bevakade oss. BBC var där liksom flera andra internationella medier. Våra matcher spelades ibland inför flera tusen åskådare och direktsändes i två syrianska kanaler. Det är en ganska kraftfull grej som betyder mycket för många. Man vet att det sitter folk i Sverige, Tyskland, USA och på många andra ställen och tittar. Då är det klart att man känner sig stolt också, säger Alexander Alan.
Samtidigt kan just stoltheten bli upphov till en del kontroverser. Historien visar att det ibland inte är alldeles glasklart om representanterna för olika etniciteter är frihetskämpar eller terrorister. Beroende på vilken synvinkel man väljer kan perspektiven skifta. Samma sak inom sporten där nationalistiska rörelser ibland utnyttjar fotbollens särskilda genomslagskraft. Denna balansgång dyker ibland upp inom Conifa eftersom flera av landslagen är omstridda. En del personer känner kanske ett obehag inför tamilernas "Tamil Eelam" där namnet på fotbollslaget är detsamma som på den republik de ökända "tamilska tigrarna" försökte skapa genom ett långt gerillakrig på Sri Lanka.
Och det finns fler fall. När utbrytarstaten Abchazien utropade sin självständighet 1992 hävdade vissa att dess invånare genomdrivit en rättfärdig frigörelseprocess. Andra påstod att det snarare handlade om ren separatism och att 250 000 georgier utsattes för etnisk rensning när de kördes bort från abchaziernas områden. Idag är det bara Ryssland och en handfull andra nationer som erkänner Abchazien som en suverän stat. Och ändå spelar dess landslag i sommarens VM.
- Vi är medvetna om problematiken och försöker att hantera den så gott det går. Det finns alltid en risk att någon vill använda ett fotbollslag för att tjäna sina egna syften och där har vi en absolut nolltolerans. Vi kan inte påverka hur jordens regioner växer fram eller skiftar form, men däremot har vi strikta kriterier vad gäller politiska utspel. Vi skulle aldrig acceptera att Abchazien använde sig av tvivelaktiga budskap på matchtröjor, vimplar eller banderoller när det var dags för en turnering eller en landskamp. Då hade de åkt ut direkt, säger Per-Anders Blind.
För att visa på Conifas handlingskraft lyfter han fram ett annat VM-lag, nämligen Padanien från norra Italien. Från början grundades landslaget av det högerpopulistiska partiet Lega Nord, som gärna ville att "Padania" skulle brytas loss från det övriga landet och fjärma sig från såväl syditalienare som från invandrare. Många framträdande företrädare för partier har gjort sig kända för att fälla oförsonliga och hatiska omdömen mot bland andra muslimer. Men när samma främlingsfientliga idéer började föras fram i samband med olika fotbollsmatcher drog Conifa i nödbromsen.
- Under en period var Padaniens lag i stort sett synonymt med Lega Nord och det var förstås fullständigt otänkbart. När vi såg att det fanns en politisk påverkan på deras förbund uteslöt vi dem omedelbart. För oss var det grundläggande att de inte fungerade som något slags politisk megafon och först nu, när Padaniens fotbollförbund gjort en omstart från scratch, är de välkomna tillbaka. Nu har de inget med Lega Nord att göra längre. Men det gäller att man är vaksam hela tiden mot den sortens tendenser och det försöker vi verkligen vara.
Per-Anders Blind konstaterar att Conifa inte kan gardera sig mot alla känsliga ämnen, och att det säkert även i framtiden lär dyka upp kritik mot dess medlemsförbund. Men lyckligtvis, påpekar han, är merparten av uppmärksamheten kring sommarens VM översvallande positiv. Och det blir en relativt stjärnspäckad turnering, trots att förhandlingarna med det stora dragplåstret, Katalonien, inte hann gå igenom i tid. Förhoppningsvis dyker stjärnor som Xavi, Iniesta, Cesc Fabregas och Jordi Alba upp vid EM 2015 istället.
- Men flera av de andra lagen har starka trupper. Det kommer att finnas spelare med erfarenhet från både Champions League och Europa League i flera av lagen. Det lär bli en hög kvalitet på nästan alla 28 matcher i de fyra grupperna som ska lottas fram om några veckor.
Vilka lag hör till förhandsfavoriterna?
- Tyvärr är väl Darfur United förmodligen svagast på det sportsliga planet, medan Kurdistan känns genomproffsigt och har en enastående kvalitet i allt de gör. Sedan blir det spännande att se Nagorno Karabach från det forna östblocket som anländer i sitt presidentplan och kommer att ta med sig massvis av dignitärer. Men även tamilerna såklart, de har ju den där fantastiska uppbackningen att falla tillbaka på.
Hur står sig samernas landslag?
- Mycket bra. Vad jag förstår kommer stommen förmodligen att hämtas från den norska Tippeligan och divisionen precis under, Adeccoligan. Där finns många spelare med en samisk bakgrund. Sedan har både Tom Høgli i Club Brügge och Norges landslagsstjärna Morten Gamst Pedersen sagt att de väldigt gärna vill vara med. Det är deras personliga önskemål och nu handlar det bara om att deras klubbar ska gå med på att släppa dem. Det är en process som det samiska förbundet jobbar med och som jag uppfattat det ska allt nästan vara på plats. Där har samerna två enormt viktiga pusselbitar utan tvekan.
Vad hoppas du själv få ut av VM-slutspelet?
- Vi vill se till att det här blir den absolut bästa turneringen som genomförts utanför Fifa, alla kategorier. Då handlar det om alltifrån spelarupplevelser till att åskådarna ska vara nöjda och att vi levererar en stark TV-produkt till tittare över hela världen. Det ska finnas en global täckning och spridas som ett jordskalv med 9,7 på Richterskalan. Men viktigast av allt är förstås gemenskapen och kärleken. Det är den vi vill förmedla mellan deltagarna och till all vår publik. Conifa finns till för att bygga broar mellan människor.