Sveriges landslag är i Algarve och spelar den årliga turneringen som en uppladdning inför sommaren OS i Tokyo. Dock utan VM-hjälten Nilla Fischer som är på hemmaplan och tränar med Linköping.
- Det är klart att det är tufft, jag vill alltid vara med, oavsett skadeläge. Men jag ska följa dem, och hoppas att det går skitbra, säger Nilla Fischer i podcasten Lundh.
Varför är inte du där?
- Det är kanske framför allt Peter (Gerhardsson) som ska svara på det, men det har så klart att göra med min skadebakgrund och att jag inte har spelat. Min första träningsmatch var nu mot Göteborg, mellan augusti och februari. Det är inte så mycket att säga om, men det är det som ligger till grund.
Nilla Fischer hymlar inte om att målet denna sommar är att vara med i OS i Tokyo.
- Det är klart att det är huvudmålet när det kommer till landslaget det här året. Om jag ska säga en floskel så måste jag fokusera på här och nu och göra det jag ska i klubben först och först och främst spela här, och sedan vara med i truppen.
Hur skulle du själv säga att din status är?
- Jag tycker att den börjar bli riktigt bra. Jag har en bit kvar till min normala nivå, jag behöver fler matcher, men har tränat enligt plan sedan januari. Det ser ljust ut.
Sedan återkomsten till svensk fotboll har du haft det jobbigt med skador. Vad är det som har stört?
- Först var det hälsenan, nu vet jag faktiskt inte exakt vad det är i min häl nu. Det är väl någon form av överansträngning eller inflammation, det är smärtgränsen som är svår att hålla ut. Vad det är som gör det vet jag inte, min teori är konstgräset, men det spelar ingen roll. Nu är jag här, fötterna måste vänja sig.
Hur orolig är du med tanke på att det har hållit dig borta från spel så mycket?
- Det är klart att jag är lite orolig, jag kan inte sitta här och säga att det inte är några problem. Men jag försöker att, klyschigt, tänka positivt och hela tiden vara noga med förberedelser och rehab och så. Det blir bättre hela tiden.
Hur har det varit att komma hem omskriven efter VM men haft svårt att spela?
- Det är klart att jag kom hem med höga förväntningar på mig själv och såg fram emot att kunna landa hemma och hjälpa Linköping att prestera vår bästa fotboll. Jag skojade förra året om att jag var årets sämsta värvning. Men det går inte att göra så mycket åt det. Men för mig är det så klart en besvikelse att inte kunna spela och hjälpa laget.
Vilken erfarenhet har du av långa skadefrånvaroperioder?
- Ingen, egentligen. Jag var borta i typ tre månader en gång för att jag opererade tån, men det var det längsta, och det var 10-15 år sedan. Jag är van vid att ha småskador, så klart, med så mycket matcher, men inget som brukar hålla mig borta längre än en vecka.
Hur hanterar du det?
- Det är olika. Dels gäller det att bara träna på och köra. Sedan får jag bryta ihop lite ibland, för det är en ovan situation. Oavsett om du är van eller inte finns det en gräns för vad man orkar med som spelare och person. Mitt jobb är fotboll, det är det som jag brinner för och då är det klart att det blir mentalt påfrestande att inte kunna prestera och ha smärt.