Under måndagen jagar Djurgården serieledning när man möter IFK Norrköping på bortaplan. Veteranen Haris Radetinac ser fram emot upplösningen av allsvenskan.
- Det är roligt och jobbigt på samma gång. Man vet att det börjar dra ihop sig. Det är inte många matcher kvar och inte många poäng att spela om. Vi måste gå rent för att vi ska vinna SM-guld. Så det är lite spänt men det är roligt, säger han i podcasten Lundh.
Vad är det jobbiga?
- Det är att vi har ett jobbigt schema kvar och vi inte har det i egna händer (intervjun gjordes inför Malmö FF:s poängtapp mot Häcken).
Vad är det som gör att man ser fram emot de här matcherna?
- För att vi kan vinna SM-guld, att vi ligger tvåa och är där uppe. Vi behöver inte titta bakåt, vi kan bara titta framåt.
Vad är likheterna mellan säsongen 2019 när Djurgården vann SM-guld och den här säsongen?
- Jag skulle säga att det är ganska mycket, för vi har inte ändrat så mycket i vårt spel. Det enda vi har ändrat är att vi är att vi spelar ett rakare 4-3-3. Innan har vi spelat med en tia och det gör vi inte nu. Jag känner att vi i år är lite bättre på att sätta press på motståndarna och vara jobbiga att möta.
Haris Radetinac kom till Djurgården från Mjällby sommaren 2013 och har därefter fått vara med och vinna både Svenska cupen och SM-guld, men mittfältaren har också klarat av tunga motgångar. Han drog korsbandet 2015 och när han var tillbaka ett knappt år senare drog han upp det opererade korsbandet igen.
Att ge upp var inte aktuellt.
- Som jag har sagt, jag kan inte leva utan fotbollen. Men samtidigt så hade jag någonstans i bakhuvudet att jag ville bevisa att det inte är slut. Och den kärleken jag fått där alla ville att jag skulle komma tillbaka så ville jag bevisa att det går. Både för mig själv och för fansen. Jag sa själv att det inte finns någon annan utväg, man kan inte tycka synd om sig själv, det är bara att blicka framåt. Hänt har hänt och det tillhör tyvärr fotbollen. Jag är inte den första och inte den sista som kommer råka ut för det, säger Haris Radetinac.
- Men det är klart att det var jobbigt, det var många tankar som gick genom huvudet. Var det jag som gjorde en dålig rehab? Eller var det en dålig operation?
Vet man vad det var som gjorde att det gick sönder?
- Nej, det kändes inte som att kroppen hade tagit emot den grunden man hade lagt. Det var inte så att den hade gått sönder, det var mer att det fladdrade i knät. Så det kan mycket väl vara att kroppen inte hade tagit emot det ordentligt.
Vad betydde stödet från Djurgården? Jag vet att de ville förlänga kontraktet med dig och gjorde väl det under tiden du var skadad.
- Det är klart att det betyder mycket. För man har ju en familj och det ger en tryggheten och då kan man lägga fokus på rehab och att komma tillbaka. Inte tänka på vad det är som händer med livet och vart man ska ta vägen. Så det var väldigt skönt.
Är man försäkrad då, så att man har någon täckning?
- Första året var det okej. Men andra gången var det att jag fick min skada ganska tätt inpå. Då är det så att jag ska vara friskförklarad i minst tre månader för att kunna få betalt igen från Försäkringskassan. Men det hade inte gått tre månader så då hade de ingen skyldighet att betala.
Hur slutade det?
- Det slutade med att jag inte hade något betalt på sex månader. Inte något betalt alls.
Hur löste du det?
- Sparande. Jag är en ekonomisk kille.
Men jag gissar att du drev en process mot försäkringsbolaget?
- Ja, i sex månader. Både med Folksam och med allt. Många samtal och mycket papper fram och tillbaka.
Men det blev nobben?
- Det blev ingenting. Och efter sex månader gav jag upp för det tog för mycket kraft av mig. Man kommer hem frustrerad och tar ut det på fel folk. Jag tackar Gud för att jag har varit ekonomisk och har pengar att leva på.
När man då har betalt sina premier som du har gjort och sen inte får ut sin försäkring, hur känner man då?
- Det är klart att det kändes jobbigt för någonstans ska vi också vara försäkrade för vi skadar oss på jobbet. Man offrar sig på jobbet om man säger så. Det är inte så att jag ville bli skadad och det är ingen lätt process och operation. Jag lägger många timmar på gymmet, två gånger per dag, och tränar mer än vad mitt lag gör. Går till Kaknäs och träffar naprapater där och sen tillbaka till Sophiahemmet och tränar där. Så du har ingen tid att jobba, hur ska jag kunna göra det?
Men de ville att du skulle ta ett annat jobb?
- Ja, och då kan jag inte rehabträna. Det är väl det de inte kunde förstå. För i Sverige behandlas alla lika, vilket såklart är okej, men i just det här fallet borde man på något sätt få betalt. Men det var som det var och det är redan glömt.