2009 var Charlie Davies med om en allvarlig bilolycka som höll honom borta från fotbollen. När han sedan kom tillbaka till träning var han inte på den nivån som han behövde för att kunna prestera på plan. Han fick inte åka till VM och han var konstant utanför matchtruppen med klubblaget Souchax i Ligue 1. Men så under hösten 2010 började han ta sig tillbaka och fick sitta på bänken när laget mötte Bordeaux.
- Jag kände att äntligen började jag ta mig någonstans, jag fick inte spela men jag fick vara på bänken och det kändes väldigt bra. Efter uppehållet sa tränaren att jag började komma allt närmre men att jag måste gå någonstans där jag kunde få mer kontinuerligt med speltid. Då gick jag på lån till D.C United i MLS. Vilket var lite galet eftersom det var samma stad som olyckan skedde i. Första matchen kom alla sjuksköterskor och läkare som hjälpte mig efter olyckan för att se mig spela. Den kvällen gjorde jag två mål och du kan ju bara tänka dig hur känslosamt det var.
I DC tvingades han kämpa med skador som han fick på grund av längdskillnaden på hans ben. Men han kände ändå att han gjorde framsteg. Han återvände då till Ligue 1 och fick spela två matcher.
- Men jag blev aldrig samma spelare igen för jag förlorade en del av min fart. Men jag var så stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig tillbaka och spela i Ligue 1 igen. Sen åkte jag vidare till Danmark och lyckades aldrig riktigt rota mig i Randers. Jag vet inte varför. Jag gjorde bra träningar, det var ett bra lag och ett trevligt omklädningsrum men av någon anledning fick jag inte någon riktig chans. Eller tog inte chansen i de matcherna jag kom in. Då åkte jag tillbaka till USA igen och spelade för New England Revolution, det var egentligen först där som jag lyckades bli den bästa spelaren som jag kunde bli igen. Jag anpassade mig hyfsat bra, förstod hur jag kunde hjälpa laget och allt såg väldigt bra ut, säger han.
Du hade en bra säsong 2015 och det var till och med snack om landslaget, du gjorde tio mål. Hur kommer det sig att du inte kunde bygga vidare på det?
– Jag tror att jag saknade det lilla extra. Det lilla extra för mig hade alltid varit min snabbhet. Min snabbhet var världsklass och om du tappar det så kan du fortfarande bli bra och jag lärde mig att bli smartare ute på planen. Men om du vill vara någon som förändrar matcher så måste du ha det lilla extra. Jag förtjänade troligtvis inte att komma med i landslaget. Men med tävlingsmänniskan i mig så försökte jag alltid att bli mitt gamla jag, i alla fall så länge jag fortfarande spelade professionell fotboll. Jag hade kunnat vara 37 år, om jag fortfarande spelar så kommer jag försöka nå landslaget. Det är liknande med Zlatan Ibrahimovic och vad som får han att fortsätta, för han hade kunnat lägga av för fem till tio år seden. Men det är framgången och att pusha sig själv till att bli bättre som driver dig, oavsett hur gammal du är. Det är ovanligt men jag tror att jag har den beslutsamheten.
Du gick även vidare till Philadelphia Union samtidigt som du kämpade mot cancer. En väldigt ovanlig cancer, hur lyckades du ta dig igenom det?
– Det var den värsta stunden i mitt liv. Jag tänkte att efter min bilolycka och att inte få nå sin fulla potential som fotbollsspelare så skulle inget kunnat komma nära hur hemskt det var. Men jag hade fel. När de sa att jag hade cancer, samtidigt som mina tvillingar fortfarande var på sjukhuset, så tänkte jag att: ”Nu är det kört”. Livet har kommit ikapp mig. Jag kommer inte få se mina barn växa upp, jag kommer inte få vara en pappa eller make, säger han och fortsätter:
- När du tänker på cancer så tänkte du oftast på cellgiftsbehandling och döden. Som tur är befinner jag mig i Boston där de är bäst i världen på Sarkom-cancer. Min doktor Andrew Wagner berättade för mig vad det var jag hade och att de hade hittat det i ett väldigt tidigt skede. Anledningen till att de lyckades hittade det så tidigt var för att mina pojkar hade fötts för tidigt. Det är speciellt hur allt har lyckats ordna sig och jag tror återigen att allting händer av en anledning. Styrkan jag har från att ta mig ur en nära döden-upplevelse gjorde att jag var jag redo för utmaningen. Oavsett vad som kommer i min väg så kommer jag klara det. Jag måste fortsätta att vara stark för min familj och upprätthålla något positivt. Jag vet inte vad som väntar för mig härnäst men jag vet att om du har rätt människor runt dig och fortsätter att se livet från den positiva sidan så kommer ta dig igenom det. Och de tuffa tiderna varar inte för alltid.