Det är i familjens hus i Porto, Portugals näst största stad, som Leonardo de Oliveira befinner sig när Fotbollskanalen ringer. Han har hittat en lucka i schemat mellan fotbollsträningarna och samtalen över videomöte med sin gymnasielärare i brittiska Oxford, så den unge svensken har tid över för en pratstund.
- De första åren här i Portugal gick jag på en internationell skola, men jag kom hem väldigt sent, vid åtta, och hade inte mycket tid över för fotbollen. Nu när jag har lektioner på distans via Zoom, finns det mer tid för träning, säger han inledningsvis.
Leo, som de flesta kallar honom, har bott i landet sedan fyra år tillbaka. Tiden i IFK Österåker, som har sin hemvist norr om Stockholm, känns avlägsen. Men det har sina förklaringar; redan när han var nio år hade han hunnit lämna sin moderklubb, varit i IFK Stocksund och börjat spela i AIK:s ungdomsakademi. Mycket har hänt sedan dess.
Som pojkspelare hade han svårt att tro att han skulle flytta till Portugal och spela i en av landets bästa akademier. Så, hur blev det egentligen så här? En födelsedagspresent från hans föräldrar var det som satte hjulet i rullning.
- När jag fyllde 12 fick jag i present att få åka till Portugal och vara med på ett akademiläger som Benfica ordnade. Det gick väldigt bra där nere: jag blev utsedd till den bästa spelaren på lägret för pojkar mellan 12 och 17 år. Det var säkert över 100 andra barn som var där.
Han fortsätter:
- Benfica var sugna på mig, så efter att jag kom hem fick jag flyga ner igen och provträna. Men det gick inte som förväntat och det blev inget med dem. Samtidigt som jag var där fick jag dock chansen att även visa upp mig för Porto. De ville jättegärna ha mig, så jag flyttade ner hit och började spela för dem.
När du fick reda på att deras akademi ville ha dig, hur reagerade du?
- Det var ingen chock, för det hade gått väldigt bra när jag provtränade. Men jag visste inte vad jag skulle säga när min pappa berättade om det för mig, jag blev tyst. Det har alltid varit en dröm att få ett erbjudande från en sådan klubb… Det var så klart jättecoolt.
Även om Leo berättar att det inte fanns “någon tvekan alls” huruvida han skulle tacka ja till Portos erbjudande, beskriver han den första tiden som ganska tuff. Utan grundläggande språkkunskaper i engelska eller portugisiska, hade han svårt att göra sig förstådd. Dessutom bodde han utan sin närmaste familj.
Alla unga som gör en liknande chansning som Leo och prövar lyckan utomlands, blir dock inte storspelare. Den tidigare Inter-talangen Martin Bengtsson är ett exempel som visar hur illa det kan gå om du flyttar till ett främmande land och ger upp det mesta för drömmen om att få kliva ut på de stora arenorna. Leonardo de Oliveira ser farorna med att byta miljö i så ung ålder, men står fast vid att han själv gjorde rätt när han gav sig iväg.
- Jag kände direkt att det var rätt beslut att åka, men du vet aldrig vad som är bäst för dig själv innan du har testat. Jag har inte suttit och tänkt så mycket på valet att flytta. Däremot har jag frågat mig själv: "Var hade jag varit om jag inte flyttade när jag var 12?"
I takt med att tiden gick och att hans föräldrar och syskon sedermera lämnade Sverige för att bosätta sig i Portugal, blev tillvaron desto trivsammare för honom. Men i FC Portos akademi gick det inte som han ville; enligt han själv gavs han inte chansen, minuterna på planen var för få.
- De sista två åren blev inte som jag hade tänkt mig. Jag kämpade, men fick inte tillräckligt mycket speltid och valde att lämna i somras.
Ny klubbadress blev Famalicão, där han så här långt har gjort ett ordentligt avtryck. I U17-laget, som spelar sina hemmamatcher strax norr om Porto, är 16-åringen den här säsongen noterad för 19 mål på 18 matcher.
- Att jag både är lång och stark, till skillnad från många andra i min ålder, har nog bidragit till målskyttet. Det gör att jag är bra på att täcka bollen och hålla undan motståndarförsvarare. Jag är också rätt bra på att avsluta och hyfsad i en-mot-en-situationer. Jag är väl inte bäst på att dribbla, men jag tar mig förbi. Tänk på Lukaku (Romelu) eller Harry Kane, jag är en sådan typ.
Finns det något mer som ligger bakom din framgång?
- Ja, jag är väldigt professionell; det handlar om vad jag äter, hur jag sover och tränar. Allting. Utöver träningarna med laget, kör jag fem egna pass varje vecka och äter hela tiden nyttigt. Och så dricker jag bara vatten. Jag minns inte senaste gången jag drack något annat.
Bara vatten? Det låter jobbigt.
- Om du vill något så mycket som jag vill lyckas med fotbollen, då är det inte så tufft. Men mina vänner hade knappt klarat en dag utan att dricka något annat än vatten.
När det kommer till kosthållningen och sättet att vara både på och utanför planen, har forwarden ett gäng personer som han ser upp till. Cristiano Ronaldo och Erling Haaland är två han inspireras av. Den tidigare basketstjärnan Kobe Bryant, som avled tragiskt i en helikopterolycka tillsammans med sin dotter för två år sedan, är en annan välkänd idrottsman som han drar lärdom av.
- Det är deras vilja jag gillar. Titta på Haaland, han är som ett lejon på planen. Han springer hur mycket som helst och ger inte upp förrän han har gjort sitt mål. Jag är exakt likadan: jag måste näta för att känna mig glad.
Mål har han törstat efter och mål har det blivit. Och för sin goda produktion av just fullträffar har han belönats med ett erbjudande om ett proffskontrakt av Famalicão, som han menar att han troligen kommer skriva på i början av februari. Det trots att flera europeiska storklubbar följer hans framfart.
- Intresset för mig har ökat jättemycket. Under säsongen har Benfica, Sporting, Braga och Porto sagt att de vill ha mig. Utländska lag som Arsenal, Juventus, Fiorentina och Bologna har också hört av sig. Det är klart att det är kul att det finns intresse, men jag tar det lugnt. Ibland kan det vara bättre att stanna där du är än att gå till Real Madrid eller Barça.
Det som sannolikt glatt honom mest är dock höstens överraskande landslagsplats. Helt utan förvarning om att det skulle ske, togs han ut till det portugisiska U17-landslaget, som samlades i slutet av oktober.
- Det var sjukt. Jag fick reda på att jag hade blivit uttagen genom att någon i vår lagchatt skickade listan med spelare, där jag var med. Men jag förväntade mig inte att bli kallad, så jag blev helt chockad. Jag blev hur glad som helst.
Hur det sedan var för honom att spela landslagsfotboll? Annorlunda.
- Det var speciellt, det var ändå med de bästa spelarna i Portugal. Men det var coolt. Det har alltid varit en dröm att få representera det här landet med den historien som fotbollen har här.
Det faktum att hans pappa, Daniel, är portugis var det som möjliggjorde uttagningen. Däremot kan stjärnskottet, som är född i Sverige, även representera svenska ungdomslandslag och i förlängningen A-landslaget. Det har det Svenska Fotbollförbundet koll på. Strax innan jul hörde en representant därifrån av sig och meddelade att man följer talangen.
Därmed kvarstår till sist den brännande frågan: vilket landslag vill han spela för?
- Båda lika mycket. Jag tror att jag kanske hade passat bättre in i det sättet som Sverige spelar på, men samtidigt hade nog Portugals spelsätt också funkat bra. Det är en svår fråga, säger Leonardo de Oliveira avslutningsvis.